En dag senare en utlovat, men på julafton! Det är inte dåligt! God jul!

Kapitel 3:

Attraktionen

Han vaknade nästa morgon av fågelsång och starkt ljus som verkade tränga igenom de tjocka sammetsförhängena till hans säng. Han satte sig yrvaket upp och tittade sig omkring. "Remus" Han vände sig om för att se att ena sidan till hans förhänge var öppet. Det starka varma solljuset bländade honom. Efter några sekunder hade hans ögon vant sig och han kunde se att någon stod i öppningen till förhänget. Först tyckte Remus att det såg ut som någon överjordisk varelse, en ängel eller gud, minst. Sen såg han att det var Sirius. I motljuset verkade hans morgonruffsiga hår lysa gyllene i kanterna, som en gloria, och hans stora mörka ögon glittrade och utstrålade någon slags... hunger. Han var iförd endast pyjamasbyxor, och Remus kunde inte låta bli att låta sig själv njuta av synen. Utan att be om lov eller säga någonting överhuvudtaget klättrade Sirius in i sängen och lutade sig över Remus, som var alldeles för chockad för att förmå sig själv att säga någonting han heller. Sirius förde fingrarna genom Remus hår och pressade sig mot honom. Remus flämtade till när han kände Sirius morgonerektion pressas mot hans egen. Hans flämtning dämpades av Sirius varma mjuka läppar. Remus gav sig villigt in i kyssen. Han öppnade munnen och lät deras tungor mötas. Den svarthårige pojken lät sina händer vandra över Remus pyjamasskjorta och längre ner. Efter en minut bröt han kyssen och började istället kyssa Remus nacke. Han knäppte upp knapparna till Remus pyjamasskjorta och skapade ett spår av kyssar nerför Remus nacke och över hans bröst. Remus slöt ögonen. Sirius händer hade nått kanten på Remus pyjamasbyxor då en röst bröt tystnaden.

"Remus!" Det var inte Sirius. Det var James. "Vi kommer att missa frukosten om du inte går upp snart." Plötsligt slets förhängena till himmelsängen upp och Remus öppnade panikslaget ögonen. Allt var grått. Bakom James såg Remus regnet som piskade mot fönsterrutorna och tunga mörka moln på himlen. Han satte sig yrvaket upp. Hans säng var tom och knapparna till hans pyjamas var knäppta enda upp till halsen.

"Vad drömde du om?" sa James. "Du gjorde massor av konstiga ljud." Minnen från drömmen verkade rinna som sand mellan hans fingrar men han mindes tillräckligt mycket för att slås av panik. Flimrande ögonblick som korta scener ur en film flög genom Remus medvetande. Sirius stora mörka glittrande ögon som såg på Remus med värme i blicken, hans bara överkropp i det guldiga solljuset, hans varma mjuka läppar som vandrade över Remus hals, deras erektioner som pressades mot varandra...

"Öh, ingenting! Jag minns inte vad jag drömde!" fick Remus fram tillslut.

"Synd," sa James och började gå bort mot badrummet. "Det lät som en härlig dröm." Remus satt chockat kvar i sängen. Vad hade det tagit åt honom? Han såg inte på Sirius på det där sättet. Det där var ingenting som han ville uppleva. Hans undermedvetna var förvirrat. Han hade blivit avundsjuk då han såg Sirius i omklädningsrummet och nu hade hans undermedvetna feltolkat avundsjukan som attraktion. Det var en logisk förklaring, eller hur? Han kunde inte låta sig själv stressa upp sig på grund av det här. Det var bara en idiotisk dröm som inte betydde någonting, försökte han intala sig själv. Tänk på något annat, Remus, tänk på något annat!

Hela vägen ner till frukostbordet tvingade han sig själv att gå igenom varenda slag under svartalfskrigen, och sen multiplikationstabellen upp till trettio. Då de kom ner till Stora Salen frågade Sirius Remus varför han verkade så avlägsen. Det enda Remus kunde tänka var, åh nej, inte den där rösten, inte de där ögonen igen. "Jag är inte avlägsen!" sa han trots att det var ganska uppenbart att det var just vad han var.

"Han tänker nog fortfarande på drömmen han hade i morse. Och med god anledning, med tanke på allt stönande han gav ifrån sig."

"Jaså?" sa Sirius och flinade. "Vår Måntand drömde en sån dröm. Vem handlade den om? Du måste berätta!"

"Jag vet inte vad James pratar om. Jag drömde ingenting," försökte Remus trotts att han visste att Marodörerna kände honom alldeles för väl för att han skulle kunna tvärljuga utan att de märkte det.

"Åh, kom igen nu! Oss lurar du inte. Du drömde om en tjej," sa James och knuffade till honom på axeln. Remus försökte se ordentligt förolämpad ut. "Det där gjorde ont."

"Byt inte samtalsämne! Så pinsamt kan det väl ändå inte vara?"

"Jag slår vad om att han drömde om en lärare," sa Peter och flinade skadeglatt. Remus slog handen för pannan, men han sa ingenting. De kunde inte komma på någonting som var värre än sanningen. Gissningsleken fortsatte i flera minuter, tills marodörerna tillslut började tröttna, och de slutade. Men inte förrän James hade vart nära på att halshugga Remus med en trubbig smörkniv, då han hade fått för sig att Remus hade drömt om Lily.

Resten av dagen förflöt som skoldagar vanligtvis gjorde och Remus lyckades nästan övertala sig själv om att drömmen inte hade betytt någonting. Han drömde alltid väldigt märkliga saker så varför skulle den här drömmen vara annorlunda från de andra galna påhitt som hans hjärna hade för sig på nätterna. Nej, det betydde absolut ingenting.

Då marodörerna kom upp till uppehållsrummet efter sista lektionen upptäckte de att deras favoritfåtöljer framför brasan faktiskt var lediga. James och Peter slog sig ned i varsin fåtölj och Sirius kastade sig på soffan med minen och kroppsspråket av någon som hade utfört en lång dags arbete och tillslut fick sin välförtjänta vila. Precis i samma ögonblick vände sig Lily om från att ha pratat med sin vän Rose, bara för att se Sirius placera sina fötter på hennes halvstickade halsduk och uppsats i forntida runskrift. Remus satte sig hastigt ner i en fåtölj, öppnade en bok och försökte låtsas som att han inte hade sett någonting, då Lilys ögon började skjuta blixtar.

"Du har verkligen inte ett uns av respekt i kroppen! Vet du hur många timmar jag har lagt på det där som du nu använder som fotkudde?"

"Vaddå?" sa Sirius med låtsad förvirring. "Åh, jaså det här." Han körde sina fötter fram och tillbaka över stickningen. "Vad menar du med ingen respekt? Mina trötta fötter uppskattar verkligen allt ditt slit." Han flinade brett och Lily såg rent mordlysten ut.

"Du tror verkligen att du är något, Black. Du tror att du äger hela skolan, att du bara kan göra vad du vill utan några som helst konsekvenser. Du tror att du är så jävla sexig och att alla vill vara tillsammans med dig, men jag ska tala om något för dig. Du beter dig som en femåring. Du. Är. Inte. Sexig." Sirius min var av djup förolämpning.

"Jag är visst sexig! Det tycker alla. Fråga vem som helst." Lily tittade sig sammanbitet omkring.

"Jo Evans, jag hade tänkt fråga," sa James helt uppenbart för att distrahera henne från något han anade kunde bli ett stort bråk. "Skulle du vilja gå till Hogsmeade med mig i helgen?" Lily suckade djupt.

"Du har frågat mig 367 gånger, Potter. Tror du verkligen att jag ska säga ja gång nummer 367?"

"249," sa James.

"Va?"

"Jag har frågat ut dig 249 gånger. Men du vet vad de säger: 249nde gången gillt." Han försökte le ett inställsamt leende, men Lily bara skakade förundrat på huvudet och fortsatte att se sig omkring i rummet.

"Rose, tycker du att Sirius är sexig?" Den mörkhåriga flickan vände sig om från en sjundeårselev som hon hade stått och pratat med. Hon granskade Sirius uppifrån och ner.

"Jag vet att du kommer att hata mig för det här, Lily, men jag kan inte neka till att det där filmstjärnehåret och stora förföriska ögonen har något av en romantisk hjälte över sig." Hon rodnade lätt och log mot Sirius som log stort tillbaka och blinkade med ena ögat. Lily muttrade surt något om 'lojalitet' och 'riktiga vänner' innan hon frustrerat såg sig runt i rummet igen. Remus tittade hastigt ner i boken han hade i knät och försökte ge intrycket av att vara uppslukad i den. I själva verket hade han ingen aning om vad kapitlet handlade om, men han såg till att bläddra då och då. Läs Remus, läs, försökte han intala sig själv och han hade just lyckats börja på en paragraf om bryggning av motgifter för ormbett då han avbröts abrupt av Lilys röst. "Tycker du att Sirius är sexig, Remus?" Varulven kände hur hela hans kropp stelnade till. Han skulle bli tvungen att titta upp. Han skulle bli tvungen att komma på ett svar som inte lät fel, men allt han kunde tänka på var Sirius hår, hans starka händer, hans leende, hans överkropp i omklädningsrummet, hans varma mörka ögon… Remus rodnade djupt. "Öh…Ehm… jag menar…" var allt han lyckades få fram. Remus sneglade på Sirius för att se hans reaktion, och som tur var så verkade han helt oberörd.

"Kom igen Evans! Att attackera Remus på det där sättet är bara taskigt. Det här är mellan dig och mig." Remus vände blicken mot Lily och förväntade sig att få se henne stirra ilsket på Sirius, men han möttes av en mycket mer illabådande syn. Lily stirrade rakt på Remus med en alldeles för fundersam min för att han skulle kunna känna sig bekväm. Hon rynkade ögonbrynen och stirrade från Remus till Sirius och tillbaka till Remus igen.

"Vad är det med dig?" sa Sirius. "Varför tittar du på oss sådär?" Lily svarade inte först. Då hon tittade på Remus med de där gröna genomborrande ögonen kändes det som om hon såg rakt igenom honom, som om hon visste om drömmen och vad som hade hänt i omklädningsrummet. Han kände hur hans öron blev om möjligt ännu varmare än tidigare.

"Jag vet inte," fick Lily fram tillslut. Hennes röst var långsam och fundersam. Hon satte sig ner i en av fåtöljerna utan att släppa Remus med blicken. Det kändes som om hon skulle förstå om han tittade bort, så han tvingade sig själv att låta bli. Tankarna virvlade runt i Remus huvud, men han tillät sig inte att tänka på något annat än vad han var tvungen att göra just nu. Han var tvungen att övertyga Lily om att han inte tyckte att Sirius var sexig, vare sig det var sant eller inte. Sirius såg förbluffad ut. Nu var det hans tur att stirra från Remus till Lily.

"Så jag vinner alltså?" sa han tillslut. Lily ryckte på axlarna. I vanliga fall brukade Sirius och Lilys dispyter pågå i flera dagar eftersom de båda två vägrade att ge sig, men nu såg det ut som Lily hade hittat något annat att fokusera sin uppmärksamhet på.

"Ska jag ta det som ett ja?" frågade Sirius tveksamt, men han fick inget svar.

"Hallå Sirius! Är du färdig med att bråka nu så att vi kan spela trollkarlsschack, eller?" ropade James som tydligen hade valt att fly fältet. Sirius vände sig om och ropade "Jag kommer Tagghorn!" Han vände sig till Remus och Lily.

"Jag lämnar väl er till ert stirrande då," sa han och gick bort mot bordet där James väntade. Remus insåg plötsligt att nu när Sirius var borta så skulle Lily börja ställa honom massor av frågor. Han reste sig hastigt upp.

"Jag måste gå," sa han kort och började fly bort mot trappan till sovsalarna.

"Remus vänta!" hörde han Lily ropa efter honom, men han vände sig inte om och han stannade inte förrän han var uppe i marodörernas sovsal. Det här var ju löjligt, tänkte han då han gick fram och tillbaka mellan sängarna. Han kunde inte fortsätta springa iväg på det här sättet, fly varje gång tanken på Sirius kom upp. Han var tvungen att tänka över det här hur lite han än ville det. Och för första gången sen omklädningsrummet, sen drömmen så tvingade han inte bort sina känslor utan lät sig själv fyllas av dem. Alla tecken var så uppenbara nu när han inte försökte låtsas som ingenting. Nu när han inte hittade på ursäkter för sina känslor. Känslor han hade för sin bäste vän. Som dessutom råkade vara en pojke och alldeles för snygg och rolig och populär för att någonsin intressera sig för Remus.

Vad skulle Sirius tro om honom om han fick veta? Vad skulle James och Peter tro? Om det fick veta att han var… att han var…gay, homosexuell, bög… Orden kändes främmande och fel. Som något han hade kunnat associera med någon annan, men aldrig hade trott skulle ha någonting att göra med honom själv. Han hade alltid vetat att det var något speciellt med hans och Sirius vänskap. Att den sträckte sig längre än den han hade med James och Peter. Det var alltid Sirius som tog hand om honom efter fullmånen, alltid Sirius som passade en plats åt honom vid lunchen, alltid Sirius som gav honom de mest uttänkta presenterna på hans födelsedag. Jo, Remus hade nog vetat att han älskade Sirius länge. Han hade bara trott att det var en broderlig slags kärlek han kände. Något vänskapligt och helt naturligt. Nu gick det inte att förneka. Han inte bara älskade Sirius, han var också attraherad av honom. Och visst var det så att vänskaplig kärlek och attraktion adderade upp till romantisk kärlek?

Remus satte sig ner på sin säng och lät huvudet vila i händerna. Han hade lust att slita ut sitt hår, men han visste att han var tvungen att försöka hantera sin frustration. Med hjälp av varulvstyrkan han hade, skulle det antagligen vara alldeles för lätt att rycka ut håret. En hårbotten med kala fläckar här och där skulle ju knappast göra honom mer attraktiv inför hans vän. Som om Remus någonsin skulle våga berätta om det här för någon, och minst av alla, Sirius. Sirius skulle antingen bli äcklad eller tycka synd om honom. Remus kunde inte föreställa sig vad som skulle vara värst. Men ändå.

Efter tjugo minuter kom resten av marodörerna upp till sovsalen. Remus satt fortfarande på sängen. Bara själva anblicken av Sirius fick honom att rodna. Sirius satte sig bredvid Remus, och en röst i Remus huvud skrek att det här var inte bra alls, men han kunde inte förmå sig själv att flytta på sig.

"Hur är det med dig, Måntand? Du ser lite deppig ut. Remus visste inte vad han skulle säga. "Jag är lite trött bara." Han log ett halvhjärtat leende. Tänk att för bara en halvtimme sen hade han kunnat låtsas att det han kände för Sirius inte var någonting, och nu kunde han inte titta på den mörkhåriga pojken utan att föreställa sig hur det skulle vara att pressa de där läpparna mot sina, hur Sirius hår skulle kännas under hans fingrar, hur det skulle vara att se den andre pojken titta på honom med den där blicken som James reserverade för Lily… Hur hade det här gått till? Remus började inse att det han kände för Sirius inte var någon flyktig förälskelse. Det var ren djup kärlek. Sånt som människor skrev dikter om, som människor gick hela liv och väntade på att uppleva. Det fanns ingen rimlig förklaring. Varför just Sirius? Vad var det med honom som var så speciellt egentligen? Sirius irriterade honom ständigt, han var högljudd och överdrivet självsäker, men Remus kunde inte låta bli att älska ens de här sidorna av Sirius. Remus visste att Sirius älskade honom också, på ett sätt. Han brydde sig om Remus, som en bror, och det var där problemet låg. Sirius älskade tjejer. Han flirtade alltid med dem om han fick chansen, och han hade haft fler flickvänner än någon annan på Hogwarts Remus kände till. Men det var så svårt att minnas det nu när Sirius såg på honom med de där bekymrade ögonen som inte verkade kunna se någon annan än Remus.

"Är du säker?" Frågade Sirius. "Om Lily sa något-"

"Jag är säker," försäkrade Remus honom snabbt. Det var få som kände till den här sidan av Sirius. På Hogwarts sågs Sirius som en skämtare, en tjejtjusare, och en regelbrytare, men Remus kände till alla de andra sidorna han hade, den som sårats och skadats av föräldrar som inte älskade honom, den som hade rebellerat mot århundraden av Slytherinare och följt sitt eget hjärta, den som bekymrade sig för sin lillebror, den som skulle offra allt för att skydda sina vänner.

"Jag är hungrig," sa Peter. Sirius vände sig från Remus och log. "Du är alltid hungrig, Slingersvans." Han hoppade upp på fötter och drog Remus med sig. "Med lite mat i magen kommer du genast känna dig bättre!"

På väg ner till middagen avbröt sig James mitt i en mening för att med ett glasartat ansiktsuttryck dra handen genom håret. Remus visste att det här inte bådade gott. Han hann inte räkna till tre innan hans farhågor besannades.

"Remus!" Han vände sig om och mycket riktigt var det Lily som kom stormandes genom korridoren. "Jag vill prata med dig!" Hon lät en aning andfådd. James öppnade munnen för att säga något, men innan han hann säga något sa Lily "Tänk inte ens tanken, Potter," och han stängde munnen abrupt igen.

"Har inte du orsakat tillräckligt mycket problem för en dag?" sa Sirius.

"Det är okej, Tramptass," sa Remus. Det var lika bra att få den här konversationen avklarad så fort som möjligt. "Gå före ni! Jag kommer snart." Efter att ha gett Lily en sista misstänksam blick vände sig Sirius om och marodörerna försvann bort genom korridoren.

"Så vad vill du?" sa Remus. Lily höjde på ögonbrynen.

"Du vet vad jag vill." Remus suckade. Lily var verkligen fruktansvärt observant. Han drog in ett djupt andetag.

"JajagtyckerattSiriusärsexigä rdunöjdnu?" Remus gissade att han såg extremt plågad ut, men det gick inte att hjälpa. Det skulle inte bli lätt att vänja sig vid det här. Han vågade knappt titta på henne i fruktan för att hennes reaktion skulle vara negativ, men då hon inte svarade på flera sekunder tittade han försiktigt upp. Lily stirrade på honom. Hennes ansikte hade skiftat från nyfiket till häpet. Remus rynkade pannan. Det var väl det här svaret hon hade väntat sig hela tiden, var det inte?

"Men det är mer än så," sa hon tillslut. "Eller hur? Jag såg det inte förut, men det är sant, är det inte? Du älskar honom." Remus visste inte vad han skulle säga, men Lily verkade inte vänta sig något svar. Hans uppgivna ansiktsuttryck var nog svar nog. Helt utan förvarning omfamnade hon honom och släppte inte taget på nästan än minut. Det var överrumplande först, men efter några sekunder slappnade han av. Han hade trott att han skulle behöva hantera det här själv, men det kanske inte behövde vara så. Lily kunde vara överdrivet frågvis ibland, men hon var där för honom när han behövde det. Hon hade accepterat honom som en varulv, och nu också för det här. Han kände plötsligt hur tacksam han var för deras vänskap.

"Du borde berätta för honom," viskade hon tyst. Remus släppte henne och tog ett steg bakåt för att stirra på henne.

"Du kan inte mena allvar. Han skulle hata mig. Han skulle tycka att jag var äcklig, och tänk på Peter och James, det skulle komma ut förr eller senare, och alla skulle tycka att jag var ännu mer av ett freak än de redan tycker, och-"

"Stopp! Ta det lugnt," sa Lily. "Det är inte alls säkert att han skulle reagera så. Se på mig. Min reaktion var väl inte så illa?" Hon log uppmuntrande.

"Men det är annorlunda med Sirius. Hans familj är känd för att inte bara hata utan även jaga och tortera såna som jag, och det är utan att ta hänsyn till att jag också är en varulv."

"Och Sirius brukar ju alltid göra precis som hans familj tycker," sa Lily ironiskt och himlade med ögonen. "Du får göra som du vill, men fundera på det i alla fall." Remus suckade och nickade, trots att han inte hade några som helst planer på att ens fundera på att prata med Sirius. De gick ner till stora salen i tystnad. Lily såg plötsligt extremt fundersam ut och Remus trodde att hon skulle fråga något mer om Sirius. Hon rynkade ögonbrynen och vände sig till honom.

"Har Potter verkligen räknat hur många gånger han har frågat ut mig?" sa hon istället och Remus ansikte sprack upp i ett leende.

"Jepp, sen första gången i tredje året. 249:nde gången gillt. Det verkar som han hade rätt," flinade Remus.

"Åh, sluta! Jag undrade bara. Glöm att jag sa något."

Den tillfälliga glömskan försvann så fort Remus fick syn på Sirius i Stora Salen. Då de satte sig vid Gryffindorbordet tryckte Lily Remus hand lätt och log uppmuntrande innan hon vände sig till Alice och började prata om den nya läraren i forntida runskrift. Remus vände sig mot marodörerna och fick se Sirius stirra på honom med gapande mun.

"Jag förstår verkligen inte hur er relation fungerar," sa han. "Vill jag ens veta vad allt det där handlade om?" Remus tvingade sig själv att le. "Antagligen inte."