Jag är hemskt ledsen för det långa avbrottet. Jag har haft otroligt mycket att göra, men här kommer i alla fall kapitel 4.

Kapitel 4:

Accepterandet

Remus hade trott att han skulle känna sig ännu mer nervös och stressad nu efter sin insikt. Istället kände han sig mer och mer lugn allt som dagarna gick. Tidigare hade han varit osäker på vem han var och vad han kände och det hade gjort honom nervös. Nu visste han precis hur saker och ting förhöll sig. Han älskade Sirius på ett sätt som Sirius aldrig skulle älska honom, och det fanns ingenting han kunde göra för att förändra det. Istället för nervositet kände han en sorts hopplöshet. Hans liv verkade så orättvist. Var inte det här året då det var meningen att allt skulle gå bra? Fast det var väl vad han alltid hoppades egentligen. Som alltid så blev han först frustrerad över situationen, och han förbannade sin otur. Men efter ett tag började han vänja sig. Remus hade levt med sin lycanthropy, i många år, så varför skulle han inte kunna leva med det här? Det var bara vissa tillfällen, vissa ögonblick av Sirius som fick honom att tappa andan och fick det att kännas som om hans hjärta hade hoppat över ett slag. Det var drömmarna, som var lika detaljerade som den första, och ännu kraftfullare. Varje gång Sirius rörde vid honom, vare sig det var en klapp på axeln eller två fingrar som råkade stöta i varandra då de sträckte sig efter samma kanna vid frukosten. Vissa ögonblick var han säker på att om han hade vart en sån person som gjorde impulsiva saker, så hade han kysst Sirius rakt på munnen, vare sig det fanns andra människor runt omkring dem eller inte.

Remus fortsatte att försöka undvika Sirius så mycket som möjligt utan att den andre pojken la märke till det, en uppgift som visade sig var mycket svår, faktiskt näst intill omöjlig. Om han försökte bete sig som om allt var som vanligt kändes det som om han kom alldeles för nära Sirius för att han skulle känna sig säker. Varje gång Sirius log, skrattade åt något Remus hade sagt, eller bara pratade med honom så blev varulven alldeles varm i hela kroppen och darrig på rösten. Känslan kunde ha varit mycket behaglig om Remus inte hade varit så orolig för att Sirius skulle lägga märke till det. Om han däremot försökte undvika Sirius eller var för tyst så var hans vän genast där och frågade hur han mådde, tryckte hans axel, eller bara tittade bekymrat på honom med sina stora mörka ögon.

Ju mer tiden gick, desto mer tyst och avlägsen blev Remus. De andra marodörerna märkte såklart att någonting var fel, men Remus kunde inte förmå sig själv att ljuga ihop någon förklaring så han ryckte bara på axlarna när de frågade honom om det. Han märkte att Sirius oroade sig för honom, så han försökte bete sig som om allt var som vanligt, men han hade en känsla av att hans dysterhet ofta sken igenom.

Några dagar senare, då Remus var på väg till middagen efter en lång lektion i forntida runskrift, hörde han någon ropa bakom honom.

"Hej, Remus! Kan jag få prata med dig?" Remus vände sig om och fick till sin förvåning se Alice. De hade inte pratat med varandra sen välkomstfesten och Remus hade trott att hon ville ha så lite med honom att göra som möjligt. Han ryckte på axlarna och nickade.

"Visst." Hon log.

"Någonstans där det inte är så mycket folk." De gick till biblioteket under tystnad och satte sig allra längst bak vid hyllan för böcker om hushållsförtrollningar. Remus kunde inte minnas att han någonsin sett någon läsa någon av böckerna där(med undantag för honom själv då han hade blivit trött på att hitta Peters gamla sockor i badkaret och Sirius ihopknögglade läxor i sin koffert). Då de hade satt sig ned så vände sig Alice mot Remus med ett bekymrat ansiktsuttryck. Hon drog ett djupt andetag innan hon talade, som om hon behövde förbereda sig för vad hon tänkte säga.

"Remus," började hon medan hon snurrade på ett armband hon hade om vristen; en ovana som hade stört Remus då de var tillsammans. "Jag vet att saker och ting slutade dåligt mellan oss, men jag trodde att det var så här du ville ha det. Det var du som sa att vi inte kunde vara tillsammans. Nu vet jag inte längre." Hon bet sig i läppen. "Enda sen jag och Frank blev tillsammans har du bettet dig jättekonstigt. Du pratar knappt med någon och när du tror att dina vänner inte ser dig så ser du rent av plågad ut." Remus suckade. Hon trodde att han var avundsjuk på Frank.

"Alice, tro mig. Det här har ingenting med dig att göra." Han gnuggade matt sin panna. Alice såg inte övertygad ut.

"Jag tror dig inte, Remus. Det kan bara inte vara ett sammanträffande att precis när jag och Frank blir tillsammans blir du plötsligt deprimerad."

"Alice, sanningen är att jag inte bryr mig om vem du är tillsammans med. Jag kände inget för dig förra året och jag gör det inte nu. Är det så svårt att förstå?" Det var onödigt att vara så hård, det visste han egentligen, men han var trött och förvirrad och han orkade inte försöka vara trevlig längre. Alice såg först förvånad ut, men sen växlades hennes min till en av smärta, och Remus ångrade genast vad han hade sagt. Inget av det han gick igenom var Alices fel.

"Ja men förlåt så hemskt mycket då!" utbrast hon argt. "Jag bryr mig om dig, Remus . Jag vill att du ska må bra. Men det var befängt av mig att tro att känslan kunde vara ömsesidig." Hon reste sig upp och började gå därifrån.

"Alice, vänta!" Remus reste sig upp och tog tag i hennes hand. Hon stannade motvilligt. "Jag bryr mig visst om dig. Jag menade inte att säga så där. Du hade rätt. De är något som bekymrar mig." Han var tvungen att förklara för henne, hur mycket han än önskade att han kunde slippa. Han försökte svälja bort en klump i halsen. "Efter allt vi gick igenom förra året, på grund av mig, förtjänar du att veta sanningen. Det var inte ditt fel att vi inte kunde vara tillsammans. Hur ska jag förklara det här… Du är inte min typ." Alice himlade med ögonen.

"Och det där skulle få mig att må bättre?" Han skulle bli tvungen att säga det.

"Förlåt. Det jag försöker säga är att… jag är…jag är gay." Han kunde inte titta på henne när han sa det. Det var första gången han erkände det rakt ut och det kändes märkligt.

"Va?" Alice såg chockad ut.

"Jag är kär i en person – en kille – och jag tror att jag kan ha varit det mer eller mindre undermedvetet under en lång tid." Alice såg fundersam ut i några ögonblick, och sen verkade ett ljus gå upp för henne, som om hon tillslut förstod hur allting hängde ihop. Hon nickade sakligt. "Det är Black, eller hur?" Nu var det Remus tur att se chockad ut.

"Hur kunde du ve- jag menar, nej! Inte alls." Han hade ändrat sig för sent. Alice bara skakade på huvudet och log. "Er relation störde mig till och med när vi var tillsammans. Ni var så nära då också. Jag ville vara den som tog hand om dig när du var sjuk, den som gav dig de bästa födelsedagspresenterna, den som du ville vara med hela tiden, men det var alltid han." Hon gjorde en liten eftertänksam paus. "Ni passar bra ihop. Jag är glad för din skull." Hon förstod inte.

"Alice, du missförstår mig. Sirius är straight. Han känner inget för mig," förklarade Remus nedslaget.

"Är du säker? Som han tittar på dig… Det är som alla pusselbitar faller på plats nu. Jag har aldrig sett en tonårskille bry sig så mycket om en vän någonsin förut."

"Sirius ser mig inte som något annat än en vän. Det är jag säker på. Han är tjejtjusaren Black, har du glömt? Han har varit tillsammans med fler tjejer än någon annan kille i vår årskurs."

"Exakt!" nickade Alice som om det bevisade alltihop. "Han gör genast slut med dem för att det inte är äkta. Det finns inga känslor inblandade där. Det ni två har är äkta, jag förstår det nu!" All ilska och smärta var som bortblåst nu. Hon såg på honom med en exalterad min.

"Alice, är du där?" hördes en röst några hyllor bort.

"En sekund bara, Frank!" svarade Alice, och vände sig sen tillbaka till Remus.

"Ge inte upp, Rem! Jag är glad att du anförtror dig åt mig. Det gör allt så mycket lättare." Remus log bittert. Det var självklart en lättnad för Alice att veta att det inte var henne det var fel på, utan honom.

"Jag är glad att mina bekymmer kan vara till hjälp för någon." Alice himlade med ögonen igen. "Du vet vad jag menar." Remus kunde inte låta bli att le ett äkta leende. Det var skönt att se Alice glad och skämtsam igen. Som hon hade varit innan de hade blivit tillsammans.

"Betyder det här att vi kan vara vänner nu?" sa han och hon log. "Absolut."

"Jag hoppas att du och Frank blir lyckliga tillsammans," sa han då hon vände sig om och började skynda bort.

"Tack, det samma." Remus hann precis se henne blinka med ena ögat innan hon försvann bort. Han skakade långsamt på huvudet. Det var och ena sidan skönt att veta att allt var bra mellan dem igen, men hon hade varit helt fel ute när det gällde Sirius. Visst brydde sig Sirius om honom, men det var bara en marodörgrej. De brydde sig alla om varandra.

Då marodörerna kom upp till uppehållsrummet kom Peter på att han behövde hjälp med en förvandlingskonstläxa. James och Sirius kastade sig genast i fåtöljerna framför brasan. I vanliga fall hade han tjatat på Sirius att han skulle hjälpa Peter, eftersom han var mycket bättre på förvandlingskonst än Remus själv, men nu var han lättad över att få en ursäkt att slippa iväg från Sirius ett tag. Till och med Peter var medveten om att Remus kände sig nere, så han var riktigt hjälpsam med läxan istället för att klaga på att Professor McGonagall gav för mycket läxor som han brukade, och de lyckades tillsammans lösa det ganska snabbt. Remus gick i förväg upp till uppehållsrummet eftersom Peter behövde ställa tillbaka böckerna de hade använt. James och Sirius var inte kvar i uppehållsrummet så Remus gick upp till sovsalen, men när han kom till dörren som stod på glänt hörde han James röst där inifrån, och han kunde inte låta bli att kika in genom den smala glipan.

"…att du är orolig för Remus, men det betyder inte att du inte kan leva lite också." Remus fick en klump i halsen. De pratade om honom, och han visste att han inte borde tjuvlyssna, men han kunde heller inte förmå sig att gå in i rummet.

"Släpp det, Tagghorn. Bara för att jag inte har lust att gå ut med någon random tjej betyder det inte att jag inte har något liv."

"Var är den Sirius jag känner och älskar? Hon var ju jättesnygg! Om jag inte var besatt av Evans skulle jag seriöst ha frågat ut henne själv. Och din dejt med Maddy i lördags… Jag har aldrig sett en tjej gå på en dejt med en marodör och se så besviken ut efteråt."

"Hon sa att jag bara pratade om er." James suckade och Remus kände sig extremt skuldmedveten. Han hade försökt att låta bli att gå ut över sina vänner med sitt dåliga humör, men han hade tydligen inte lyckats alls. Sirius såg nedslagen ut.

"Jag vet inte vad det är med dig nuförtiden," sa James.

"Jag antar att du har rätt. Jag är orolig för Måntand. Han är precis lika illa nu som han var i våras med Alice, och nu vet vi inte ens vad det beror på. Och jag vet inte… Tjejerna verkar bara så ointressanta. Jag har det mycket roligare med er…" James skakade på huvudet som han inte kunde tro sina öron.

"Nog för att vi har kul tillsammans. Men tjejer, Tramptass, finns det något bättre?" Sirius ryckte uppgivet på axlarna, och Remus hörde att någon kom upp för trappan. Han kunde inte stå där och se ut som om han tjuvkikade in i sin egen sovsal (trots att det var exakt vad han gjorde), så han öppnade hastigt dörren och klev in. James och Sirius såg ut som om de hade blivit ertappade med handen i kakburken, men Remus försökte låtsas som att han inte märkte deras skyldiga ansiktsuttryck.

"Hej, Måntand! Vad tidigt du är tillbaka! Var är Slingersvans?" sa James och pressade fram ett leende.

"Eh, vi blev färdiga snabbare än vad vi hade trott. Peter kommer nog snart. Han skulle bara lägga tillbaka några böcker." En pinsam tystnad föll i rummet. Remus gissade att James och Sirius undrade om Remus hade hört deras konversation, men de vågade antagligen inte fråga, eftersom Remus skulle förstå att de hade pratat om honom då. Mitt i tystnaden öppnade Peter dörren.

"Merlin, jag trodde att ingen var här, " sa han. "Jag har aldrig hört er vara så här tysta förut. Vad händer?" Han tittade från James och Sirius som satt på sina sängar, till Remus som stod stelt vid dörren. Ingen svarade.

"Vad är det för bok du har där, Rem?" frågade Sirius tillslut.

"Åh den här," sa Remus, lättad över att ha något att prata om. Han höll upp boken han hade glömt att han höll i handen och satte sig ner på sin säng. "Jag hittade den i hushållsförtrollningsavdelni ngen i biblioteket. Jag funderar på att måla om mitt rum hemma, och den här har massor av bra formler för olika mönster och tapeter och grejer." Sirius ansikte sprack plötsligt och helt oväntat upp i ett brett leende.

"Vet ni vad, killar. Jag tror att jag vet ett bättre användningssätt för de där förtrollningarna. Jag har en idé för hur vi kan skämta med Dumbledore."

Tio minuter senare var en plan utformad och stämningen i sovsalen var mycket bättre. Remus började inse att han skulle bli tvungen att dölja sin olycklighet bättre, så han skrattade och fånade sig som de andra. Sirius var nere bara för att Remus var det, vilket helt enkelt inte var okej. En självisk del av honom var glad över att Sirius inte hade lust att gå ut med några tjejer, men han insåg att han inte kunde låta sina känslor gå ut över Sirius på det här sättet. Remus visste att hans känslor inte skulle förändras, men han var tvungen att komma ett sätt att hantera de på.