Kapitel 5:
Upptäckten"Sirius! Kom tillbaks hit genast!" Remus kände sig som om han pratade med ett barn, eller en hund. Vilket ju egentligen på sitt sätt var sant. Det var mitt i natten och marodörerna höll på att genomföra sitt stora skämt. De hade bestämt sig för att måla om väggarna i skolkorridorerna (så många som de hann med innan de blev morgon eller de blev upptäckta) och de hade bestämt sig för att börja med korridoren utanför Dumbledores kontor. James och Peter målade korridoren runt kröken i glittrande rosa och lila och Remus och Sirius hade till för några sekunder sen hållit på med korridoren precis utanför rektorns kontor, då Sirius hade bestämt sig för att gå steget längre. Sirius var framme vid trappan upp till Dumbledores kontor.
"Tycker du inte rektorn behöver en liten renovering här också?"
"Nej, det tycker jag inte, Sirius! Han kommer att upptäcka oss. Det är Professor Dumbledore vi pratar om, inte någon lättlurad Filch!" viskade Remus ursinnigt. Sirius gick närmare och närmare trappan, och hur mycket Remus än bönade och bad så ville han inte lyssna. Plötsligt hördes någonting. Ljudet av fotsteg uppifrån Dumbledores kontor. Sirius svor och skyndade sig äntligen tillbaka till Remus. Han hade lust att säga "Vad var det jag sa?", men då ljudet av steg kom närmare fick han annat att tänka på. Vart skulle de ta vägen? James och Peter hade osynlighetsmanteln. Remus tittade sig omkring och fick till sin lättnad syn på en dörr. Han öppnade den och tackade gud för att den inte var låst. Han hade hoppats på ett klassrum, eller ännu bättre, en korridor, men fick till sin besvikelse se en mycket liten städskrubb. Den var bättre än inget, men det var egentligen allt positivt man kunde säga om den. Han trängde sig in i skrubben och försökte låta bli att välta ner en samling skurmoppar. Han kunde inte låta bli att undra vad i all världen man skulle ha så många till. Vad han visste så var det bara Filch som skurade på mugglarvis och inte ens han kunde använda fler än en på samma gång. Det fanns knappt en fjärdedels kvadratmeter att stå på från början, och ännu mindre när Remus väl hade trängt sig in. Detta verkade inte alls bekymra Sirius som ivrigt pressade sig in i skrubben. De hörde steg som kom ner för trappan, men Sirius hann dra igen dörren innan personen kom ner för den. Remus var alldeles för medveten om hur väldigt nära han och Sirius stod, om man ens kunde kalla det för det; de var pressade mot varandra. Remus la knappt märke till att en skurmopp petade honom i ryggen. Han var alldeles för fokuserad på att inte låta kroppskontakten med Sirius påverka honom. Han kunde känna Sirius varma andedräkt mot sitt ansikte. Stegen utanför kom närmare. Remus kunde inte tänka klart. Syret började redan ta slut. De stod så nära varandra. Och han kunde inte låta bli att tänka på drömmen han hade haft samma natt. Då hade de inte stängt in sig i en städskrubb för att gömma sig. De hade haft helt andra anledningar… Bara för en sekund lät han sig själv föreställa sig hur det skulle kännas att förverkliga sin dröm. Det krävdes bara att han rörde sig några centimeter framåt för att låta deras läppar mötas. Och så kände han det. Hur kroppskontakten med Sirius sakta men säkert påverkade delar av honom som han inte kunde kontrollera, men Sirius definitivt skulle lägga märke till, trots att han hade ansträngt sig så för att förhindra det. Han var tvungen att flytta på sig. Snabbt. Om han bara kunde luta sig mot den stängda dörren så kanske det skulle gå. Han rörde sig några centimeter åt höger och… stötte till en uppsättning skurhinkar i stål som på något sätt lyckades finna en väg ner till golvet och samtidigt föra så mycket oväsen som tre metallhinkar kan. Han kände hur Sirius hoppade till vid ljudet och Remus svor tyst. Han kunde i alla fall inte höra steg längre. Dumbledore kanske hade försvunnit bort genom korridoren innan han hann höra oväsendet. Dörren öppnades helt utan förvarning och Remus som hade stått lutad mot den föll mot marken och drog i sin förbluffelse Sirius med i fallet. De hamnade i en hög på golvet rakt framför ett par lila och mycket fluffiga tofflor.
"Jaså minsann," sa Dumbledore och tittade nyfiket ner på dem. "Ni tyckte visst att min närmaste städskrubb var en lämplig plats att vistas i klockan tre på morgonen?" Remus satte sig upp och gned en öm punkt på sitt huvud som han måste ha slagit i någonting, i bästa fall en annan skurmopp, i värsta fall stengolvet. "Jag kan inte säga att jag håller med helt och fullt," fortsatte Dumbledore. "Men jag måste säga att konstverken ni skapat här i korridoren är utomordentligt genomförda. Tyvärr så har vi en regel om att dekorering som inte har blivit godkänd av en lärare är otillåten. Jag tror nog faktiskt att jag är tvungen att informera Professor McGonagall om er lilla utflykt."
"Snälla professorn…" började Remus och försökte komma på en bra lögn, något som James och Sirius kunde göra utan att blinka, men han själv inte hade behövt göra tillräckligt ofta för att ha blivit bra på. Hans hjärna kändes helt tom på idéer.
"Jag är ledsen, Mr. Lupin. Jag föreslår att du och Mr. Black återvänder till erat uppehållsrum och spenderar resten av natten i eran sovsal." Dumbledore tittade rakt på Remus. "Förslagsvis sovande." Han gav Remus en menande blick som fick Remus att rodna och tro att den gamle mannen visste mer om hans hemlighet än han hade anat. Dumbledore försvann upp för trappan till sitt kontor igen. Remus vände blicken mot Sirius som hade varit okaraktäristiskt tyst då Dumbledore hade talat med dem. Sirius låg på golvet med händerna på huvudet och ett smärtsamt ansiktsuttryck. Det verkade som om han hade slagit i huvudet ännu värre än Remus själv. Remus började misstänka att det kanske var Sirius huvud han hade slagit i tidigare och på grund av hans lycanthropy var hans skelett hårdare än de flesta människors.
"Aj…" sa Sirius med en frånvarande ton. Remus lutade sig oroligt ner över honom och försökte se om Sirius hade någon synlig skada. Sirius stirrade in i hans ögon med en glasartad blick.
"Är du okej?" frågade Remus oroligt. Sirius svar var helt oväntat.
"Måntand…" började han och log som om Remus var hans största idol. Han såg nästan ut som om han var… förälskad.
"Har jag någonsin talat om för dig hur vackra ögon du har? De är som guld." Remus rodnade djupt, trots att han visste att Sirius bara sa så för att han var yr efter att ha slagit i huvudet. Han försökte låtsas som ingenting, men han märkte hur han darrade en aning på rösten då han talade.
"Kom nu. Vi måste ta oss tillbaka till sovsalen." Remus reste sig upp och sträckte ut en hand till Sirius. Han var tvungen att halvt stötta, halvt släpa Sirius hela vägen till uppehållsrummet. Som tur var så gjorde hans varulvsstyrka detta till en enkel match. Han försökte koncentrera sig på att ta sig runt obemärkt men kunde inte låta bli att jubla inombords och känna sig alldeles varm och lycklig efter Sirius komplimang. Han önskade att han hade varit bättre på läketrollformler, men det var James specialitet och han ville inte riskera att göra saker och ting värre än de redan var. Läkeformler var ingenting man mixtrade med hur som helst och han hade ingen lust att gå till Madam Pomfrey när han visste att James kunde lösa det.
När de kom fram till sovsalen i gryffindortornet väntade James och Peter på dem. Peter satt på sin säng och petade oroligt på sitt överkast medan James otåligt gick fram och tillbaka genom rummet. Då Remus öppnade dörren tittade de hastigt upp båda två.
"Hur gick det? Blev ni påkomna?" frågade James genast. Sen fick han syn på Sirius.
"Vad har hänt med Tramptass?!" Remus förklarade vad som hade hänt och James fick en mycket seriösare min än han annars brukade ha. Han drog upp ärmarna på sin skjorta och undersökte Sirius huvud innan han uttalade en avancerad helarförtrollning. Efter några sekunder gick Sirius ansiktsuttryck från att vara plågat och förvirrat till att vara lättat och glatt som vanligt.
"Det där löste sig ju fint, eller hur?" sa Sirius. "Jag sa ju att Dumbledore inte skulle komma på oss, Måntand!" Sirius log brett mot de andras konfunderade ansikten.
"Eh, Sirius, vi blev upptäckta… Minns du inte?" sa Remus försiktigt.
"Va! Blev ni upptäckta?! Hur kunde ni vara så klantiga?!" Remus gav James en anklagande blick. Han kanske inte kunde lita på sin väns läkarförmåga lika mycket som han hade trott.
"Du och jag, Sirius, blev upptäckta. För att du insisterade på att vi skulle måla om trappan till Dumbledores kontor." Han vände sig till James. "Vad har du gjort med honom?!" James såg fåraktigt tillbaka på honom.
"Han kan ha fått en smärre minnesförlust…" Remus blängde ilsket på James och han verkade nästan krympa ihop framför honom, trots att han var mycket längre än sin varulvsvän.
"Men," la James hastigt till. "Hans huvud är helat! Det gör inte ont längre, och han bör bara förlorat sitt minne av de senaste tjugo minuterarna, så… Ingen skada skedd, eller hur?"
"Va sjutton är det ni pratar om?" utbrast Sirius som om det var James och Remus som hade fått ett hårt slag i huvudet och inte han själv. Ingen förutom Peter tog någon som helst notis om honom. Peter muttrade någonting om att borsta tänderna och drog med sig en vilt protesterande Sirius in i badrummet. Remus visste inte vad han skulle tänka. Sirius skulle inte minnas att han kärleksfullt stirrat in i Remus ögon och beundrat deras färg. Var det bra eller dåligt? Han visste inte säkert. Det var nog bättre så här egentligen. Om Sirius hade mints det, kunde det ha blivit ursäkter och förklaringar, som ledde till ökad uppmärksamhet, som ledde till att Sirius började lägga märke till Remus beteende runt honom. Nu kunde han ha minnet av Sirius vackra gråa ögon som ömt tittade in i hans ifred. Ingen behövde någonsin få veta. James avbröt honom i hans funderingar.
"Eller… är det något han borde minnas från de senaste tjugo minuterarna?" Remus hade helt glömt bort att James väntade något slags svar från honom.
"Nej, det är det inte. Jag bara tänkte på att det var tur att jag inte bad dig att ta bort min huvudvärk. Minnesförlust är inte något jag önskar mig just nu…" svarade Remus sanningsenligt. James såg fundersam ut i ett ögon blick, sen sprack hans ansikte upp i ett busigt leende.
"Så det är någonting som du vill att Sirius ska glömma, men du vill minnas själv? Råkade du avslöja en privat hemlighet för honom kanske?" James vickade på ögonbrynen och tittade menande på Remus.
"Nej, inte alls!" Remus kände hur han rodnade för vad som kändes som den hundratjugofjärde gången den senaste veckan och slogs ännu en gång av hur dålig han var på att dölja sina känslor.
"Aha!" sa James och pekade triumferande med trollstaven mot honom. "Du är röd som Snape upp-och-ned-vänd i en flaggstång, Måntand. Mig kan du inte lura!" Remus övervägde sina alternativ och kom fram till att det enda han kunde göra var att acceptera att han mer eller mindre hade blivit påkommen, och helt enkelt vägra att berätta vad som hade hänt.
"Jag tänker inte berätta någonting." Remus la armarna i kors och satte sig bestämt ner på sin säng. James flinade sitt typiska marodör flin.
"Jag kan alltid komma på hur man tar tillbaks hans minne…" Remus gned sig besvärat i pannan.
"Tro mig," sa han och försökte lägga så mycket tyngd i orden han kunde. "Det är bäst för alla, om det här förblir en hemlighet."
"Du gör mig väldigt nyfiken, Remus," nästan sjöng James. "Och jag har fortfarande kvar lite av den där chok-"
"Nej." Remus var bestämd. Inte ens choklad kunde få honom att ändra sig.
"Va?!" James såg ut som Remus just hade berättat för honom att han hade bestämt sig för att flytta till Argentina och spendera resten av sitt liv dansandes salsa, iförd Lilys syster Petunias allra fulaste volangklänning.
"Du hörde vad jag sa," sa Remus och undrade om hans chokladberoende verkligen kunde vara så illa.
"Otroligt, Remus säger nej till choklad… Jag har aldrig varit med om något liknande. Det måste verkligen ha varit en viktig hemlighet." Remus var trött och han började tappa tålamodet. Det var dags att dra till med fula knep.
"Tagghorn, ge upp! Annars kommer jag att berätta för Lily om den där gången vi lekte sanning eller konsekvens i fjärde året och du sa att-"
"NEJ! Du skulle aldrig våga!" utbrast James med en blandning av fasa och mordlystnad i blicken.
"Skulle jag visst!" sa Remus. Han visste att det var barnsligt, men han hade fullföljt sin plan att avleda uppmärksamheten från honom själv och rikta den mot Lily. Det räckte med att säga flickans namn i James närhet för att få honom att glömma allt annat. En meningslös kamp mellan "Joho!"n och "Nehe!"n startade och fortsatte tills Sirius och Peter kom ut ur badrummet. De såg förvånade ut över att se de marodörer som brukade bete sig mest moget hålla ett joho/nehe krig. Peter kastade sig direkt på sängen och Sirius gav dem en överlägsen blick, skakade dystert på huvudet och smackade med tungan, som om det här var något han var tvungen att hantera varje dag.
"Ungdomar dessa dagar," sa han högfärdigt, spatserade bort mot sin säng, satte sig i den och drog för gardinerna. Remus var glad över att se att Sirius var sitt vanliga ironiska jag och bestämde sig för att han skulle vara tillräckligt trött imorgon i alla fall, utan att ha spenderat de få timmar som var kvar av natten med att tjafsa med James. Som tur var så kom Peter till hans räddning innan han behövde försöka avvärja James själv.
"Måntand, Tagghorn, om ni inte slutar snart så kastar jag ut mig själv genom fönstret eller kanske ännu bättre, er. Så håll klaffen och sov!" Det kom så oväntat från Peter som aldrig brukade säga åt de andra pojkarna att göra någonting överhuvudtaget, att James och Remus inte kunde göra annat än att stirra på varandra i stum förbluffelse i några sekunder, innan James bestämde sig för att kasta sig på sängen utan att byta om till pyjamas, och Remus hastigt försvann in i badrummet.