Trots att Remus hade lyckats hålla sin hemlighet för sig själv så hade de inte undsluppit bestraffning. På morgonen efter det misslyckade skämtet fick Remus och Sirius mycket oönskat besök av en bister Professor McGonagall mitt i frukosten.

"Black, Lupin. Jag har inga ord för att beskriva hur besviken jag är på ert beteende. Särskilt du Mr. Lupin. Jag hade hoppats på bättre från dig. Kom till mitt kontor klockan åtta på lördag morgon. Var inte sena." James och Peter fnissade retligt på andra sidan bordet, men de slutade abrupt när Professor McGonagall gav dem sin ilsknaste blick.

"Jag skulle inte vara så munter om jag var ni. Bara för att ni inte blev påkomna den här gången, så har jag ingen som helst tvivel om att ni också var inblandade."

Då lördagen kom hade Remus nästan glömt bort att de hade straffkommendering. Han vaknade på lördagsmorgonen och såg fram emot att spendera resten av dagen med att slöa. Då Sirius ryckte upp förhängena till hans säng kunde han inte förstå vad i all världen det skulle vara bra för. Han satte sig upp och stirrade förvånat på Sirius.

"Du har glömt våran straffkommendering, eller hur?" sa Sirius. Remus stönade då han mindes och kastade sig tillbaka på sängen igen.

"Kom igen nu, upp och hoppa!" Sirius började rycka i Remus täcke.

"Jag vill inte!" Remus körde ner huvudet i kudden. Det brukade nästan alltid vara tvärtom, Remus som väckte Sirius, men idag kände inte Remus för att vara duktig och ansvarsfull.

"Vill du komma för sent till McGonagall? Du vet hur sur hon blir."

"Jag bryr mig inte." Sirius suckade.

"Jag tror inte att jag har något val i så fall," sa Sirius och drog bort förhängena till Remus säng helt och hållet, så att det starka ljuset flödade in. "I ett sånt här fall så är det enda som fungerar tortyr." Han började dra i Remus täcke och efter någon minuts kamp lyckades han rycka det ur Remus händer. Sirius satte sig på kanten av sängen och började kittla Remus.

"Nej, stopp, sluta!" kved Remus mellan skratten.

"Inte förrän du lovar att gå upp!" Remus började kittla Sirius tillbaka, och det dröjde inte länge förrän de båda hade fallit ner på golvet i en hög av täcken och lakan.

"Ger du dig?" frågade Sirius. Remus skrattade för mycket för att svara, så han skakade på huvudet. Han skulle aldrig ge sig om det innebar att han kunde vara så här nära Sirius utan att riskera att avslöja något.

"Vad håller ni på med egentligen?" kom James röst bortifrån hans säng. "Jag försöker sova."

"Remus vägrar gå upp," svarade Sirius. Han lutade sig över Remus och höll fast Remus armar mot golvet. Remus tvungen att ge upp. Han insåg att Professor McGonagall skulle bli väldigt sur om de kom för sent till straffkommenderingen.

"Okej, okej, jag ger mig," sa Remus.

"Bra," suckade Sirius och log. "För jag är inte van vid att vara så här ansvarsfull och det känns en aning obehagligt." Remus insåg plötsligt hur nära de var varandra och påmindes om torsdagsnatten i städskrubben. Alla ställen som hans kropp rörde vid Sirius verkade brännande heta. Remus andades fortfarande snabbt och ryckigt efter skrattandet. Han slog vad om att hans kinder var blossande röda. Sirius leende och varma blick tog andan ur honom. Han insåg plötsligt att allt han kände antagligen var helt synligt på hans ansiktsuttryck. Remus försökte se neutral ut igen, men skadan var redan skedd. Sirius rynkade plötsligt på ögonbrynen och gav Remus en märklig och ovanligt förstående blick.

"Remus…" började han, men innan han hann säga något mer hade Remus rest sig upp och börjat plocka ihop sin tandborste och klädnader.

"Jag ska bara byta om, så går vi sen, då!" sa Remus gällt och flydde in i badrummet. Han skyndade sig att byta om och borsta tänderna, hela tiden undrandes vad den där blicken som Sirius hade gett honom kunde betyda.

De var tvungna att springa för att inte bli sena. Då de flåsandes stannade utanför McGonagalls kontor var klockan två minuter över nio. Remus knackade på dörren och försökte andas långsammare. Professor McGonagall öppnade dörren nästan direkt.

"Mr. Black, Mr. Lupin. Eran straffkommendering idag är att rengöra prefekternas badrum för hand. Städmaterial finns i städskåpet bredvid badrummet och lösenordet är 'enhörningshorn'. Jag kommer och kollar hur det går för er om en stund, så se till att ni har kommit någon vart då."

Tio minuter senare satt Remus på golvet i prefekternas badrum med en blöt svamp i handen. Han försökte se upptagen ut med att skrubba golvet, men han visste att Sirius betraktade honom. Sirius fånade sig mycket men han var inte dum. Han måste ha misstänkt något. Annars hade han aldrig tittat på Remus med den där blicken.

"Remus," sa Sirius i en allvarlig ton. Han sa det alldeles för högt och tydligt för att Remus skulle kunna låtsas som om han inte hade hört.

"Mmm," mumlade han undvikande till svar. Sirius reste sig upp och gick bort till Remus. Han satte sig rakt framför varulven så att han inte skulle kunna undvika Sirius blick.

"Ska vi prata om det, eller?" Så det var som Remus hade fruktat. Sirius hade listat ut hans hemlighet. Varulven fortsatte stirra ner på den fuktiga svampen i sin hand.

"Prata om vad då?" försökte han, trots att han visste att det antagligen var meningslöst. Sirius suckade. "Om den gigantiska elefanten i rummet. Tillexempel att du inte kan röra vid mig utan att rodna, att du hatar att jag flirtar med tjejer, att du aldrig vill träffa de tjejer som Lily försöker para ihop dig med, att du inte vet vart du ska ta vägen när Lily frågar dig om du tycker att jag är sexig, och att du stormar ut ur omklädningsrummet utan förklaring. Jag vet att något är på gång, Måntand. Jag är inte så dum som jag ser ut." Remus tittade upp på Sirius, och hur mycket han än önskade att det inte var så, kunde han inte neka det. Sirius var den vackraste person han någonsin hade sett.

"Du ser inte dum ut," mumlade han. Det var en underdrift för vad han kände, men en full kärleksförklaring skulle nog inte passa nu. Sirius stirrade intensivt tillbaka på honom.

"Precis! Det är det där jag pratar om! Den där blicken. Du tittar på mig som om jag vore det mest fantastiska i världen. Seriöst, Måntand." Remus visste inte vad han skulle säga. Han skulle kunna neka det, men Sirius visste redan för mycket. Sirius skulle inte tro på honom. Han tittade ner på sina händer igen.

"Det är för att... för att jag tycker att du är det mest fantastiska i världen," mumlade han och kikade upp på Sirius igen för att se hans reaktion. Sirius såg ut som om han hade blivit träffad av blixten.

"Men... Jag förstår inte. Varför... Hur?" för första gången blev Remus en aning irriterad. Vad Remus hade sagt räckte inte. Sirius tänkte tvinga honom att säga det rakt ut. Fint, om det var så han ville ha det.

"Jag tror att du förstår precis varför och hur. Du är bara rädd för att acceptera det, eller ens tänka på det. Jag tycker om dig Sirius... Mer än jag borde. Mer än vad som anses civiliserat i trollkarlsvärlden, och i mugglarvärlden också för den delen." Sirius såg skrämd ut, och Remus var ledsen över att det var hans fel. Han och hans idiotiska känslor. Men det var Sirius som hade fortsatt fråga. Nu visste han sanningen.

"Men Remus. Du... du är inte... homosexuell. Jag har känt dig sen vi var elva år gamla. Jag skulle ha vetat. Det kan inte vara så." Remus log bittert. Det var så typiskt Sirius att tro att han kunde förändra saker bara genom att säga att det var annorlunda.

"Inte? Nej, okej, då är väl problemet löst då. Den allsmäktige Sirius Black har talat." Sirius såg chockad ut.

"Skämta inte om det här, det är allvarligt!"

"Du har rätt," sa Remus bittert. "Det här är ett allvarligt problem. Så allvarligt att jag skulle föreslå att vi slutar prata om det, ja faktiskt slutar tänka på det överhuvudtaget tror jag. Låt oss bara glömma att det kom upp, okej?" Han suckade. Sirius skulle aldrig förstå, han skulle aldrig acceptera det. Det enda Remus kunde göra nu var att hoppas att Sirius inte skulle tala om det för hela skolan, eller vägra vara hans vän längre. Vad skulle han göra om marodörerna frös ut honom? Han skulle inte klara det. Remus kände hur hans ögon började vattnas. Nej, han fick inte gråta. Inte så att Sirius såg det. Lite värdighet ville han behålla.

Han vände sig om och fortsatte skrubba golvet, utan att överhuvudtaget lägga märke till vad det var han gjorde. Han kunde bara koncentrera sig på att hålla tårarna tillbaka. Fem minuter förflöt i tystnad. Det lät inte som Sirius skrubbade någonting, men det var väl inte så konstigt heller, han hade väl mycket att tänka på. Sen plötsligt bröts tystnaden av Sirius röst.

"Nej."

"Vad sa du?" mumlade Remus. "Nej. Jag vill inte sluta prata om det." Det blev för mycket, till och med för Remus. Tårarna som hade hotat att svämma över, rann nu ner för hans kinder. Han vände sig om för att titta på Sirius, och brydde sig inte längre om att den andra pojken skulle se hans tårar. Han var tvungen att pressa sig själv för att få ut några ord överhuvudtaget.

"Kan du inte bara ge dig? Fattar du inte att det är jobbigt för mig att diskutera hur hopplöst patetisk jag är medan du bara sitter där och är alldeles... perfekt och normal!" Sirius såg ut som han samlade styrka för att säga någonting. Tillslut öppnade han munnen. Hans röst lät inte kaxig och stolt som den brukade. Istället lät han osäker och sårbar.

"Jag vill inte sluta prata om det därför att... därför att... jagtrorattjagkanskekännerlik adant." Sirius pratade så snabbt och osäkert och sluddrigt att Remus knappt kunde höra vad han sa. Han kunde bara stirra på Sirius i chock. Kunde han verkligen ha sagt vad det hade låtit som? Remus kunde knappt få ihop tillräckligt mycket luft för att viska: "Ursäkta vad sa du?" Men Sirius upprepade inte sina ord. Istället lutade han sig framåt, tills hans ansikte bara var några centimeter från Remus. Hans stora mörka ögon glimmade i morgonljuset som läckte in genom de stora mosaikfönstrena. Remus kunde urskilja varje ögonfrans, varje fräkne i Sirius ansikte. Hans ögon utstrålade en säker beslutsamhet som alltid verkade finnas där när han hade bestämt sig för någonting. Och sen, utan någon som helst tvekan tog Sirius Remus ansikte i sina händer och pressade deras läppar mot varandra.

Minerva tog en klunk ur den blomstermålade tekoppen och gjorde en grimas. Hon hade låtit tet svalna för länge, och det var nu någonstans mittemellan ljummet och kallt. Hon kom plötsligt ihåg att hon borde hålla reda på tiden, så hon kastade en snabb blick på den gamla mässingsklockan på vägen. Hon borde ha gått förbi prefekternas badrum för längesedan. Hon signerade hastigt brevet hon hade hållt på att skriva och reste sig upp från stolen.

Korridorerna var tomma så här tidigt på dagen en lördag. De flesta satt nog nere vid frukostbordet nu. Själv hade hon ätit frukost vid sju. Sovmorgonar var enligt hennes åsikt ett slöseri med tid.

"Enhörningshorn," sa hon när hon kom fram till statyn som vaktade prefekternas badrum. Den hoppade ljudlöst åt sidan, full med alldeles för mycket respekt för lärarinnan för att hålla på och krångla. Synen som mötte Minerva var något helt oväntat.

De två Gryffindorpojkarna satt på kakelgolvet mitt emot varandra. Black höll Lupins ansikte i sina händer, Lupin hade händerna knutna i Blacks skjorta, och de… kysste varandra. Djupt, känslosamt, och genuint. Vad de gjorde var föraktad, sett som en sjukdom i både mugglarvärlden och trollkarlsvärlden. Men tårar strömmade ner för Lupins kinder. Tårar som Black torkade bort. Hon kunde inte se det som fel. Inte när två personer så tydligt älskade varandra. Regöringsredskapen låg övergivna några meter bort, men det verkade inte göra så mycket. Minerva bestämde sig för att ta en tur till uggletornet innan hon tittade till pojkarna igen.

"Är du säker…" viskade Remus när de tillslut bröt loss från varandra. Vad han egentligen ville säga var "är du säker på att du vill ha mig?", men orden kom inte ut. Sirius förstod ändå.

"Jag är säker. Jag trodde att det bara var jag. Jag trodde att du visste och var äcklad, så jag försökte gå ut med tjejer, men…" Han ryckte på axlarna.

"Va?" Remus kunde inte tro det. Hade Sirius känt samma sak som han hela tiden?

"Jag hade tänkt berätta för dig förut, men sen började du undvika mig, och jag trodde att du verkligen inte ville ha något med mig att göra. Men sen imorse…" han tryckte Remus hand. "Sättet du tittade på mig…" Remus kände det som om hela hans inre var på väg att svämma över av känslor så starka att han skulle kunna drunkna i dem. Sirius ögon och försiktiga leende utstrålade så mycket genuinitet, att Remus inte längre kunde låta bli att tro på att vad Sirius sa var sant.

"Jag älskar dig." Remus hade inte tänkt säga det. Det hade sluppit ut innan han kunde stoppa det. Sirius såg granskande på honom. Tänk om han hade gått för långt? Men sen öppnade Sirius munnen.

"Jag älskar dig också." Sirius hand vilade återigen på Remus kind.

"Varför gråter du?" frågade han och strök bort en av Remus rinnande tårar med sin tumme. Han log genom tårarna. Han hade inte ens märkt att han fortfarande grät.

"Jag är bara så lycklig." Han pressade sina läppar mot Sirius igen, bara för att han kunde. Det kändes otroligt, oerhört, ofattbart. Att Sirius var hans och att han var Sirius. Bättre än i hans drömmar. Och nu fanns det ingenting som kunde sära på dem.

AN: Så, det här är ett slags slut skulle man väl kunna säga, för det här är så långt som jag har planerat för den här historien, men det kan hända att jag skriver vidare om jag känner för det, men under den närmaste framtiden kommer jag nog att ägna mig mer åt mina andra projekt. Vi får se vad som händer.