ÖVERSATT. PLAYBOYS GIRL HAR SKRIVIT. KOLLA GÄRNA IN I HENNES PROFIL OCH SÄG VAD NI TYCKER. MEN SÄG GÄRNA VAD NI TYCKER I EN REVIEW TILL MIG MED

Jag gick och la mig vid ungefär elva, och jag drömde om Edward. Jag hälsade mina drömmar varmt välkomna. Jag föll för honom. Allt gjorde att jag föll för honom mer och mer. Hans sneda leende, hans hypnotiserande ögon, och hans mjuka röst. Jag hoppas bara att jag inte rodnar när han är i närheten.

Jag vaknade klockan två på morgonen, jag fortsatte att ha mardrömmar om min pappa, han var en mardröm han själv, och min mor. Det kändes som om hon behövde mig. Det är sant att min far och mor inte sett mig sen jag var en baby. Så ifall de skulle se mig nu, skulle de aldrig tro att jag var deras dotter, grymt som det kanske låter, gillar jag det så. Drew har aldrig skickar foton på mig; och han använder ursäkten att det kan avslöja vår hemlighet. Han vet att jag skulle hata uppmärksamheten ifall någon fick reda på det. Jag somnade igen, tänkandes på dessa saker.

Jag vaknade, officiellt, vid 7:45 eller något. Jag brydde mig inte om jag var sen alls. Jag brydde mig heller inte om jag inte kom till skolan på ett år. Snart, när jag var helt vaken, kände jag doften av en annan vampyr i mitt rum.

"Drew, kom in hit nu!", skrek jag.
Jag undrade oroligt ifall det var Volturi eller någon seriemördare. Jag hörde en hög duns; tydligen så skulle vi båda bli sena. Jag fnittrade när jag såg en väldigt sömnig Drew gå in i mitt rum. Han kände doften i luften. Han gick runt i rummet, och öppnade balkongdörrarna.

En söt honung lukt träffade mig. Jag flinade när jag kände igen den.

"Varför är du så glad?", frågade Drew. Jag fortsatte flina när jag steg upp ur sängen och gick mot badrummet.

"Det var Edward va?", mumlade han, jag flinade och fnittrade till svar. Han suckade.

"Säg till honom att inte komma hit mer. Han gav nästan oss båda en hjärtattack." Han suckade igen.

"Jag ska inte till skolan idag", berättade jag för Drew och föreställde mig att säga till Edward att komma över varje natt. Jag gillade verkligen honom.

"Alltså menar du att du vill att Edward ska ringa dig". Det var ingen fråga, utan ett konstaterande, vilket var så sant.
"Håll dina tankar för dig själv, och då känner jag mig bra.", jag blängde på honom. Han svalde synligt, och jag valde en väldigt fin stanna hemma look. Jag höjde värmen i huset, så att min vita klänning inte skulle se misstänksam ut. Jag hade på mig platta skor och mitt halsband med silverhjärtat. Det var perfekt. (BILD I PLAYBOYS GIRL's PROFIL)

Jag gick ner, eller gled ner för racket, och tog en energikaka.

"Älskar dig syster", ropade Drew när han hoppade in i bilen. Jag tittade på när han rullade ner fönstret.
"Oh, och du kommer sakna Jessicas och speciellt Laurens skamfulla beteende på Forks highs väggar, gjorda av dig och mig såklart.", jag himlade med ögonen och skrattade åt hur barnsliga vi är.

"Jag kommer få höra om det i de kommande månaderna.", flinade jag. Men de kommer gilla uppmärksamheten i alla fall.

"Avslöja inget.", grinade jag."Oh, och jag kanske åker till First Beach i La Push, är det okej?"
Jag ville inte ta onödiga risker.

"Yeah, jag ringer Sam och berättar, sköt om dig.", varnade han. Jag nickade och vinkade hejdå till honom.

Jag tog emot ett sms från Alice efter en timme.

Bella, är du ok?

Är du nt i skolan? Du missade den största saken som någonsin kommer hända här. LOL!

Jag höll tag i Jazz för mitt liv, LOL! Du skulle sett Laurens och Jessicas ansikten.

Måste gå, hejdå.

Alice

Jag smsade tillbaka och skrev att jag hälsade på släktingar, och att jag inte skulle vara i skolan idag. Jag bjöd också in henne, och hennes familj ifall de ville.

Hon skrev tillbaka:

Jag kmr gärna, alla kmr om det är ok?

Jag berättar det för Drew, jag vet att du inte har sagt det.

Al.

Jag smsade Drew, och sa till honom att jag skulle vara tillbaka vid två.

Jag började att göra mig redo för att gå; jag åkte bara så att jag jag kunde titta på omgivningen, simma kunde jag göra någon annan gång, men inte nu.

Just när jag satte på mig läppglans ringed min mobil, jag svarade.

"Hej", sa jag.

"Hej, kan jag få prata med Drew?", frågade en röst.

"Um…vem pratar jag med?", frågade jag.

"Bara ge den jävla telefonen till Drew.", röt rösten.

"Kolla här, vem du nu än är, har du ingen jävla rätt att prata till mig sådär, och jag känner ingen Drew så dra åt helvete!", jag la nästan på, men tryckte sedan på record knappen.

"Lyssna missy, vem du än är, bara ge den jävla telefonen till Drew! Annars…", hotade rösten.

"Va? Känner du ens mig?", jag var mer än upprörd.

"Bitch, vem är du att prata med mig så, och kom ihåg att om inte Drew får denna telefonen om 20 sekunder så ska jag personligen ta ner dig," Rösten fortsatte. "Och ingen säger till Jane vad som ska göras, har du fattat?"

Jag svarade inte med mening, men jag fortsatte att andas så att hon skulle fortsätta. Jag la på när hon inte pratade efter 10 sekunder.

Jag ringed Drew, och han fick nästan panic. Om han inte var halvt död, så skulle det ha ändrats.

"Det är bra att du spelade in det.", han lugnade ner sig själv.

"Åk ner till La Push, och ring mig när du är framme", sa han efter ett tag."Jag kommer hem, och spårar det där samtalet." Han la på.

Jag körde ner till La Push, och när jag kom till stranden märkte jag två killar som gick på stranden. De märkte min bil och kom mot mig. Jag kände genast igen dem, Jacob, och Embry. Jag log varmt mot dem när jag hade hoppat ur bilen.

"Hej, Jacob, Embry. Hoppas att jag inte stör något?" Jag skakade bådas händer.

"Nej, det är okej. Men är du inte … äsch, det va inget." Jag märkte att Jacob stirrade, på mina kläder. Jag skrattade. Han tänkte nästan att jag frös.

"Vill ni visa mig runt?", frågade jag, när jag sög in alla vackra detaljer på stranden.

"Kom då…" Jacob visade vägen, och pekade på olika växter. Och han visade mig en klippa, och de sa att de var där ofta.

"Det är en vacker syn." Det var det. Solen lös inte, men havet gjorde så allt verkade ljust.

Jacob och jag kom överens väldigt bra.

"Varför känner vi inte din doft?", frågade Embry.

"För att jag blockerar min doft. Drew berättade att den inte är så välkomnande för er."

Han sa det när vi kom tillbaka efter vi träffat flocken.

"Tack för att ni gav mig en rundtur, men gör det något om jag går iväg själv en stund? Jag gillar min tysta tid." Jag log varmt mot dem.

"Um…Sams specifika order är att vi inte skulle lämna dig ensam tills du går.", ursäktade Jacob.

"Oh, jag är ledsen att ni måste fortsätta tolerera mig.", skrattade jag.

"Ja, vi med." Jag slutade skratta, och tittade ledset på dem. De båda brast ut i skratt när de såg mitt ansiktsuttryck.

"Du skulle sett ditt ansiktsuttryck!", skrattade Embry.

"Inte kul.", sa jag. även om det verkligen var det. Jag visste att det fanns lite sanning i hans
skämt någonstans.

Vi hade så roligt; vi lekte tag en liten stund, även ifall jag alltid var den som vann. De kallade mig fuskare; jag säger att det var min vampyrfart som var källan. Jag åkte hem vid 13.30 ungefär.

Det var bra att jag hade användt mina krafter för att blockera min doft. Före jag åkte ringde jag till Drew. Han sa att han inte kunde spåra samtalet, men jag visste bättre. Han visste vem "Jane" var.

"Okej. Är det okej att Cullens kommer över?" Jag ville inte att något dåligt skulle hända.

"Jag kommer inte att vara hemma, förlåt. Men det är okej, så länge att huset ser ut som det gör nu.", sa Drew och jag himlade med ögonen.

Jag hade hälften kvar till vårt hust. Jag körde, förlorad i mina tankar, och jag märkte inte ett rådjur på vägen. Jag stoppade min bil snabbt när jag märkte det, mitt i vägen… jag kanske skulle äta lite sen lunch. Jag gick ut ur bilen och gick mot rådjuret. Det frös till när det såg mig, och började sedan springa mot skogen framför honom. Jag attackerade, och var säker på att jag inte skulle förstöra min klänning, och sög ut allt blodet. Det var inte aptitretande, men det fick räcka tills Drew kommer tillbaka. Jag gick för att gömma kroppen i skogen, och gick sakta tillbaka efter jag begravt den vid ett träd. Jag suddade bort min doft så att ingen kunde spåra den skyldiga, mig.

Epov~

Varför var hon inte i skolan idag? Varför i helvete inte? Jag saknade henne. Ja, jag såg henne i morse, men jag saknar henne. Så mycket, redan. Ugh.

Edward, tat' lugnt. Vi träffar henne efter skolan. , hörde jag Alices tankar, men jag lyssnade inte riktigt, men jag borde ha gjort det.

"Du får Jasper så ledsen och deprimerad!", viskade hon.

"Yeah, mannen, bara slappna av. Bara för att hon inte är i skolan idag betyder inte att du måste ge ut ett tjejigt tantrum (vet inte vad det betyder!).", hörde jag en välbekant röst. Jag vände mig för att se Drew flina.

"Jag ger inte ut ett tjejigt tantrum!", försvarade jag mig själv.

"Nej det gör du inte, du ger ut ett manligt tantrum.", flinade Emmett.

"Ha-ha.", sa Rosalie. Du blir beroende Edward, som om det inte räcker med att du är hos henne varje natt, tänkte hon.

"Drew, Bella bjöd in oss, är det okej?", frågade Alice.

När hände det?

Som om Alice hörde mina tankar, tänkte hon: Det hände när du saknade henne så mycket så att du inte lyssnade på mina tankar. svarade Alice.

"Yeah, hon smsade mig.", svarade Drew.

Lunchen var hemsk. Vid två eller tre, jag bryr mig inte ens, så föreslog Emmett att vi skulle gå tidigare. Det var onödigt att argumentera. Alice nickade, Jasper och Rosalie ryckte på axlarna.

Vi körde på vägen med Alice favoritlåt spelandes i min bil. Jag har inget att säga till om i valet av låtar. Plötsligt såg jag en silver Porsche i mitten av vägen, och den startade. Jag såg Bella. Jag svär på att mitt döda hjärta slog några slag. Hon hade på sig en vit klänning som fick henne se ut som en ängel. Men varför parkerade hon i mitten av vägen? Jag stannade bilen och rullade ner rutan. Hon märkte oss efter ett tag, och hon rodnade i en perfekt nyans av rosa och rullade ner rutan.

"Hej Bella. Jag trodde inte att jag skulle hitta dig parkerad på mitten av vägen", retade jag henne, och hennes kinder blev mer röda.

"Jag stoppade bilen så att ett rådjur inte skulle bli… skadat… Ehm, så ni skippar resten av dagen?"

Vi alla nickade.

"Varför?", frågade hon. Alice klappade plötsligt händerna.

"Bella, varför kommer inte du över till vårt hus istället, vår mamma skulle gärna vilja träffa dig.", bjöd Alice in, Jasper nickade. Detta kommer bli så kul. tänkte Alice.

"Okej, ingen idé att åka hem ändå", mumlade hon.

"Ja! Det kommer bli så kul." Hon backade bilen; jag körde sakta så att hon skulle kunna följa efter.

"Kan du köra snabbare?", ropade Bella. Hennes fönster var fortfarande nerrullat.

"Förlåt, jag gillar bara inte att köra sakta", försvarade hon sig. Jag nickade och ökade till 80, och hon körde lika snabbt. Jag glömde att sakta ner i kurvorna, men Bella klarade att hänga med. För att vara människa körde hon bra, men det var lite för farligt för henne att köra såhär fort.

Vi gick ut ur bilen, och jag såg Bella titta på mig. När hon fick ögonkontakt med mig rodnade hon i en vacker nyans av rosa, och gav mig ett blygt leende.

"Bella, kom igen.", Alice drog in henne i huset. Bella tittade runt för att ta in alla detaljerna i huset.

Esme kom in med ett par gigantiska saxar. Hon la dem på bänken och tvättade sina händer.

"Åh, ni är hemma tidigt?", sa hon.

"Hej mamma, detta är Bella Swan. Bella, här är Esme." presenterade Alice. Esme gav Bella ett brilliant leende.

"Trevligt att träffa dig Esme", log Bella. Men det var sorg i hennes ögon.

"Underbart att träffa dig raring" Vilken underbar varelse, och sättet Edward tittar på henne är mycket bättre, Alice har rätt., tänkte Esme.

Vi visade runt henne i huset och Alice pratade om kläder, och allt. Varje gång Esme kom så log hon ledset. Saknade hon sin egen mor?

Bpov~

Deras hus var vackert. Esme var underbar; hon var en omsorgsfull mor. Hon var inte alls som Renée, mycket bättre. Hon frågade till och med ifall jag älskade någon. Esme är en som man kan lita på. Det finns inga ord som kan beskriva henne, hon är bara perfekt. De kan skatta sig lyckliga över att ha henne, någon som bryr sig om en, någon att prata med, någon som kramar dig, och för att berätta att du är perfekt. Jag hade inget liknande alls. Vi var i vardagsrummet och pratade när jag märkte ett piano vid en vägg. Det såg så fredligt ut där.

Edward märkte min blick och hjälpte mig upp.

"Spelar du?", frågade jag.

"Lite", svarade han.

"Det är vackert, spela något för mig", bad jag, jag ville veta hur bra han var.

"Jag vet inte…?" Han verkade osäker.

"Jag är säker på att du är jättebra. Snälla.", peppade jag honom.

"Nej." Sa han sakta. Jag använde min valp min på honom. Jag öppnade mina ögon lite mer än vanligt, och putade ut med underläppen och frågade igen mjukt.

"Inte rättvist, du vet att jag inte kan stå emot valpansiktet", muttrade han.

"Snälla Edward.", mumlade jag i hans öra. Han svalde synligt. Jag såg hans familj bakom honom, vilka flinade. Jag tittade på Alice som gav mig tummarna upp. Jag vinkade lite åt henne och flinade mot Edward.

Han gick till pianot och drog mig med sig. Jag log mot honom.

"Jag kommer inte att bitas!", sa jag och han gav mig ett leende.

"Okej, du vet att du är bortskämd.", sa han när han drog med fingrarna över tangenterna, spelade en sof melodi. Jag vilade mitt huvud på hans axel och blundade, lät musiken fylla mina öron. Han slutade spela och jag tittade upp för att se honom titta på mig med nyfikna ögon.

"Vad?", frågade jag, och rodnade. Han höjde sin högra hand och strök min kind, och jag lutade mig mot den. Han höll min kind i hans hand och vi båda tittade – stirrade på varandra.

"Du har en underbar rodnad.", sa han, mjukt. Han började spela igen, musiken fyllde rummet igen.

När han slutade, placerade jag mina fingrar på tangenterna, och började spela Claire de Lune.

"Spelar du?", frågade han förvånat.

"Lite." Jag härmade hans ton tidigare.

Jag hörde dörren öppnas, och en man i 30årsåldern kom in. Han hade blont hår (Alla vet att det är en vampyr)

"Hej Edward." Han hälsade sen på mig. Jag rodnade, vetandes att detta måste vara hans far. Han la ner jackan han höll i på den närmaste soffan. Esme kom ner och gav honom en kram, och hon fick en liten kyss på kinden.

"Carlisle, detta är Bella Swan. Bella, detta är min far Carlisle". Jag skakade hand med honom.

"Trevligt att träffa dig Carlisle, men jag måste nog hem." Jag log lite ledset mot honom. Jag kramade Edward hejdå.

"Hejdå, och det är fredag. Kommer inte att se dig i helgen". Drew och jag skulle jaga i helgen.

"Oh, hejdå", han kramade tillbaka. Jag sa hejdå till alla och åkte hem.

EPOV~

Förklara Edward. tänkte Carlisle. Jag förstod vad han tyckte vi såg ut som. Ett par.

"Jag måste jaga", sa jag och sprang till skogen, och jagade rådjur och älg.

Varför måste det vara fredag? Jag ville träffa henne mer. Jag saknade henne. Jag sprang till min glänta och stannade där hela natten och tänkte på Bella.