Det nästa steget Bekymrad och De brydde sig aldrig, a twilight fanfic

- Kapitel 8 - Bekymrad -

"Rosalie hotade Bella och sa att hon skulle stanna borta från oss, och gav Bella ett uttryck att vi inte är mänskliga" Jag blängde på henne, jag hörde Esme dra efter andan, och Carlisle skakade på huvudet.

Är vi tvungna att flytta? Esmes tanke var den lugnaste av alla.

EPOV-

"Nej Esme, inte flytta, jag bryr mig inte om Bella vet vad vi är", fastställde jag.

"Du bryr dig inte; hon har lindat dig runt sitt lillfinger som ett snöre", snäste Rosalie.

"Jag bryr mig inte." Jag blängde tillbaka på henne. "Jag litar på henne Rosalie, hon är inte lik någon annan människa, hon är annorlunda, och då kommer du och ska förstöra hennes liv genom att skrämma henne!", sa jag när jag gick till mitt rum. Jag satte på Debussy och satt mig på soffan. Jag brydde mig inte om hur jag kände för Bella, men jag tänkte inte ge upp bara på grund av Rosalie. Jag visste att jag borde stanna borta, men allt bara drar mig mot henne.

Edward, vi borde nog stanna borta, men jag säger inte att Rosalie har rätt… Jag ville inte höra Jasper mer nu. Jag morrade till svar till allas tankar. Varför kunde de inte förstå att jag behövde Bella i mitt liv, även om bara ett år eller några månader.

"Edward, kan jag komma in?" Alice avbröt mina tankar på Bellas skratt, leende, skämt och mest av allt, hennes ögon. Uttrycket som sa när hon var lycklig – den magiska glimten som studsade i hennes ögon.

Det var en till knack på min dörr "Edward, jag kommer in, även om du vill eller inte", sa hon när hon öppnade dörren för att släppa in sig själv, hon satte sig bredvid mig på andra sidan av sofan. Edward, jag vet att du gillar henne men…

"Alice, jag vill bara att hon ska vara lycklig… att se henne lycklig" Jag viskade fram det sista.

"Jag vet Edward, du håller på att bli kär i henne, men…"

"Alice, jag håller inte på att bli kär i henne, hon gör mig bara lycklig.", sa jag. Kan jag verkligen älska henne? Jag skakade av det och tittade på Alice som såg irriterad ut.

"Kan du låta mig tala till punkt?", sa hon irriterat och jag suckade i frustration.

"Men… hon är människa och vi måste stanna borta från henne.", sa hon i en låg, darrande röst. Jag vet att Bella och Alice är bästa vänner, och menade att vara det.

"Alice, jag är ledsen, men jag kan inte…" Jag spårade ur lite och tittade ner i marken. Ska du träffa henne inatt? frågade hon. Hon var kluven mellan att lita på hennes instinkt eller hennes förmåga –hon tvivlade bara lite, för att hon inte kunde se Bellas framtid.

Jag är orolig för vår familjsa hon i sina tankar och jag tittade upp med en oförstående blick.

"Varför?", frågade jag.

Tänk om hon berättar…

"Det kommer hon inte. Jag litar på henne och jag ska prata med henne." sa jag och gav Alice en kram.

"Vad ska du saga? 'Vet du? Vi är vampyrer. Om du inte visste, håll det hemligt'", hånade Rosalie. Jag märkte Emmett som stod bredvid henne.

"Hon tvivlar inte på mig i alla fall, och jag är inte roten i detta problemet", sa jag. Vi båda visste att vi betedde oss barnsligt.

"Båda, sluta". Alice avbröt oss och jag kände en lugnande våg.

"Vi får väl bara se vad som händer imorgon", sa Jasper. Vi alla nickade.

Jag gick inte till Bellas den natten, rädd för vad som skulle hända nästa dag. Jag komponerade istället vaggvisan som hon inspirerade. Det lät väldigt bra, och jag fick komplimanger från Esme och Alice medan Rosalie stannade inlåst i sitt rum med Emmett.

På morgonen tog Rose sin M3 med Emmett medan jag, Jasper och Alice tog min Volvo. Bella hade inte kommit än, men jag hoppades att hon skulle det. Klockan skulle ringa om 15 minuter. Tre minuter senare kom Bella och Drew i en silvrig Porsche.

De tycker säkert om uppmärksamheten. tänkte Rosalie.

Bella kom ut och såg ut som en super modell, hon hade på sig en lila tröja och över den en silkesblå hoodtröja och vita denimjeans. Alice gav hennes stil komplimanger och gav ut ett litet tjut, vilket Bella och Drew märkte. Bella vände om och gav oss ett leende, och Alice gick/sprang mot henne. Jag och Jasper följde efter, och Emmett och Rosalie vände om för att gå in. Eller, Rosalie gick in, och Emmett följde efter.

"Okej, hur fick du tag på de skorna? De är inte ens släppta en.", hälsade Alice och Bella skrattade åt henne.

"Alice, du har rätt, de är inte släppta men…" Hon vinkade åt Alice.

"Vi ska fortfarande shoppa, och du ska inte hitta på en ursäkt. Jag äälskar dina öronhängen!"

Alice och Bella pratade om kläder, skor och tjejsaker, medan Drew och Jasper kommenterade om huruvida Bella inte kunde sluta tjattra om de där jävla skorna sedan hon hade köpt de dagen innnan. Jag hängde på när de skrattade, och Bella blängde på Drew. Han skrattade bara mer.

"Det är okej Bella", lugnade Alice. "Alla tjejer måste ha sin tid." Hon hoppade upp och ner.

"Um…Bella, jag hoppas att du inte tog Rosalie seriöst igår väl?", frågade jag oroligt.

"Snälla, jag kanske är dum, men inte så dum. Hon är bara orolig att jag ska berätta icke-mänskliga familjehemligheter om er för alla." Bella flinade "Vilket jag inte kommer, jag lovar" Hon gav mig ett betryggande leende.

Vet hon? tänkte Alice.

Vet hon att vi är vampyrer? Detta är dåligt. Rose kommer att vara skitsur.tänkte Jasper.

"Vi kan prata på luncen?", sa Drew och avbröt den pinsamma tystnaden.

"Ja, kom igen, jag vill inte bli sen, det kanske jag blir, men hallå, vem älskar skolan?", sa Bella när hon gick bredvid mig. Hennes hand snuddade vid min, och sände en elektrisk chock genom hela min kropp, och det kändes som om mitt hjärta slog ett slag. Jag tittade på henne.

Edward, tänk om detta slutar illa? Jaspers tanke avbröt mig från att titta på Bella.

Jag tittade på honom och rös.

"Ses senare Drew", sa Bella.

Alice, Bella och jag satte oss bak i klassrummet. Alices tankar bestod bara av oro.

"Alice, vilken galleria ska vi till?", frågade Bella i en viskning när läraren kom in.

"Kanske Seattle", sa Alice.

"Kej, gjorde du din läxa?", frågade Bella.

"Ja, den var ganska lätt", viskade Alice tillbaka.

'Den tog mig mindre än fem minuter', mumlade Alice tyst till sig själv.

"Verkligen?", frågade Bella. Hur hörde hon mig? frågade Alice sig själv. Jag rös.

"Japp", sa Alice. Vi pratade inte alls. Efter lektionen berättade för Emmett vad som hade hänt, och att han inte skulle saga något till Rose. Jag och Jasper gick till lunchen tillsammans, och Emmett kom. Bella och Drew satt med Alice och Rosalie. Jag hörde inte Drews tankar, konstigt nog, Bellas hörde jag aldrig. Rosalie blängde surt på Bella, och Alice var bara bekymrad för vår familj.

-Kapitel 9 – De brydde sig aldrig-

"Verkligen?", frågade Bella. Hur hörde hon mig? frågade Alice sig själv. Jag rös.

APOV~~

Jag tror att de vet, men de säger inget. Jag kanske inte har känt Bella så länge, men jag vet att jag kan lita på henne, vi kan lita på henne. Edward har bevisligen känslor för henne, och hennes bror gör vad han gör. Bella är…annorlunda, inte som någon annan tjej. Hon är nästan lika vacker som Rosalie, men hennes personlighet är snäll, smart, generös, humoristisk, och vänlig. Hon dömer inte människor för deras utseende, utan efter hans eller hennes personlighet.

Jag litar på henne Edward, berättade jag i mina tankar. Jag visste at than fortfarande var orolig, och när vi satte oss ner tittade alla på Bella och Drew. Att jag inte såg deras framtid gör så att jag känner mig blind. Jag hatar det. Min gåva har alltid tillhört mitt liv. Den har alltid varit bra för min familjs framtid. Edward nämnde at than bara kan höra vissa av Drews tankar och inga av Bellas. Detta fick bara Rosalie att bli ännu surare. Carlisle är också väldigt frustrerad när det gäller detta. Jasper kan bara känna lite känslor, lycka, ledsamhet, frustration och lite orolighet. Inte mycket. Både två var ett klart mysterium.

RoPOV~~

"Det var inte mitt fel.", sa jag till mig själv. Jag menade inte att saga något förutom att hota henne. Jag visste inte att det skulle komma ut ur min mun, jag menar hon tvingade fram det genom att inte vara rädd för mig. Jag menar, människor blir rädda för oss väldigt lätt. Och hon backade inte ens tillbaka. Bitch.

Jag hade dödat henne då och där ifall hon hade gjort något som fick mig att bli sur. Hon var dum nog att säga ja till att gå och shoppa med Alice, jag menar, den tjejen hade ingen självbevarelsedrift, det är som om hon vill dö. Om hon vet vad vi är så varför skriker hon inte för sitt liv istället för att vara så vänlig? Det skulle jag. Jag vet att alla tycker att jag är långsint, men hon är människa och ett stort hot för oss.

Skulle Emmett hata mig om jag sa till henne att vi inte är människor? Jag förtjänade det ialla fall. Jag förtjänade inte hans kärlek, men jag behövde den. Jag behövde Emmett för att överleva – han räddade mig och inte tvärtom. Efter Royce trodde jag att jag skulle begå självmord även som vampyr. Jag kanske skulle hoppa in i en eld i alla fall.

EmPOV~~

Jag kände mig hemsk för min baby. Hon förtjänar inte all hat hn får. Hon var bara orolig för oss. Även om i fall att hota Bella inte var det bästa sättet. Jag kände mig beskyddande när det gällde Bella, även om vi inte hade känt varandra så länge. Jag kan vara djup om jag vill.

Jag satte mig bredvid Rose, och höll hennes hand i min och kysste henne på kinden.

"Hej Emmett", ropade Bella. Jag log och sa hej. Jag är säker på att Rose blängde på henne, men också att hon inte kunde hjälpa det. Bella såg oskyldig ut, men djup inne hade alla sitt eget monster.

"Bella, jag måste gå, pappa ringed och han ville ha mig där." Drew stoppade undan mobilen, som han höll, ner i sin ficka. Han reste sig och kysste Bella på pannan och gav henne en varnande blick och gick. Jag hörde Bella sucka. Jag var inte något Jasper eller Edward, men jag kunde se att Bella inte hade haft någon riktig familj.

"Vart gick han?", frågade Alice. "Inte för att de angår mig.", la hon till snabbt.

"Bradford, Pennsylvania.", svarade Bella.

"Varför?", frågade Edward. Sen kom jag på att jag måste tänka mycket. Jag såg Edward himla med ögonen. Åh, håll tyst lover boy. tänkte jag till honom.

"Min pappa behöver hjälp med affärer eller något. Det är alltid något med affärer eller familj möten och sånt" Hon himlade med ögonen.

"Så du är ensam idag…igen", sa Alice oroad.

"Spelar ingen roll. Jag är van. Min pappa vet inte att jag existerar (A/N: Inte på riktigt, hon bara säger så, för att han inte bryr sig.) och min mamma skulle inte kunna bry sig mindre om mig.", sa Bella skeptiskt.

"Varför säger du så?", frågade Edward. Rosalie gav honom en irriterad blick och blängde sedan på honom. Alice såg bekymrad ut och Jasper… han var Jasper, lugn och samlad.

"Min pappa ville ha en till medlem i familjen, och min mamma ville göra min pappa lycklig. Men jag var född med Drew istället för bara en pojke eller två pojkar och de ignorerade mig helt sen de först såg mig. Jag menar, de behöll mig för att visa upp, för att säga till folk att de brydde sig om familj." Hon drack lite juice och fortsatte.

"Drew var en tillräcklig familj för mig, och det är okej. Min mamma och pappa har inte sett mig sen jag var två eller något tror jag. Jag flyttades från barnflicka till barnflicka, medan min bror fick en bra utbildning och kärlek. Men jag visste bättre, allt de ville ha var pengar."

"Jag säger inte att jag är avundsjuk på honom eller något, utan motsatsen. Jag är glad att åtminstone en av oss hade föräldrar som bryr sig. Jag har tur om de ringde mig för att säga hej, men å andra sidan, så är jag glad. Jag vill inte prata med dem", sa Bella, och jag kunde käna doften av saltet i hennes ögon. Men hon tittade upp i taket för att gömma och ta bort tårarna. Ingen skulle behöva gå igenom något sånt. Jag visste att hon inte hade bra föräldrar, men jag visste inte att det var såhär dåligt.

BPOV~~

Det jag berättade för dem var sant, förutom det där med affärerna, om man inte räknar styrning av en vampyrvärld som affärer. Jag kände min mobil vibrera mot mitt lår och jag tog ut den ur fickan för att läsa SMS:et.

Bells, jag kmr nt hem förrän nästa vecka,

sköt om dig & jag e ledsen. Älskar dig. Det är ok om du vill berätta för dem o moss, tror jag.

Drew

Jag kunde berätta, om de skulle vilja lyssna på mig. Jag är halvt vampyr och Aro är min far. Dumt. Jag tittade upp och såg att alla stirrade på mig.

"Förlåt. Drew SMS:ade och sa att han inte kommer tillbaka förrän nästa vecka". Jag försökte att dölja min besvikelse, men det kunde jag inte.

"Varför? Är allt okej?", frågade Edward. Jag gav honom ett varmt leende och nickade.

"Ja, allt är okej, det är som vanligt, oroa dig inte.", sa jag och lutade mig tillbaka.

"Hur gammal är Drew?", frågade Emmett.

"18" (Denna historian tog plats 2006), sa jag. Jag sa sanningen. Halvt vampyr, halvt människa, vi växer fort. Vi mognar också snabbt, men det finns alltid en lekfull sida av oss.

"18?", sa Alice.

"Ja, Drew har redan gått ut high school, han kommer bara med mig så att han kan spendera lite tid med mig. Han flyger nästan till varendra stat för affärerna." Med andra ord, för att fånga omogna nyfödda.

"Så du är också 18? När är din födelsedag?", frågade Alice.

"13 september. Ja, jag är 18. Jag började senare", ljög jag. Jag gick ut skolan nät jag var 5, fysiskt 17 eller 18. Och jag har stannat så fysiskt sen dess. Jag gick aldrig på college, jag ser för ung ut, och de tar mig inte seriöst.

"Åh", var allt Alice sa. Jag visste att de ville fråga mig om min 'konversation' med Rosalie. Allt jag tänkte på var om jag skulle berätta. Drew skulle inte bli sur, bara lite besviken för att jag berättade när han inte var hemma.

Men hur bra startade den här konversationen egentligen?