A/N: Hej Allihopa! Hoppas ni har haft en bra jul. Här kommer nästa kapitel. Och vet ni vad? Det är långt. Över 3000 ord, med min A/N borträknad. Lite stolt är jag allt ;) Och ett stort megatack till ni underbara människor som skriver så snälla kommentarer. Ni gör mig så glad!

Nu ska jag inte störa mer :) Varsågoda.

Som vanligt äger jag inte twilight...

BPOV

Godmorgon Bella :)
Hoppas jag inte väckte dig.
Jag bara undrade om du har lust att äta lunch med mig idag? Jag bjuder.
Kram, Edward

Mitt hjärta började banka onaturligt fort och jag läste om sms:et flera gånger för att vara säker på att jag läst rätt. Jag nöp mig till och med i armen en gång.

Fast det är klart, nu när jag tänker efter så kanske det bara är en vänskaplig gest? Han kanske faktiskt vill bli min vän. Och om det är det enda jag kan få, tar jag det utan att tveka en enda sekund.

Det knackade på min dörr. Alice. "Bella, kan jag komma in en stund?"

Jag svarade inte, helt upptagen med att läsa sms:et ännu en gång.

"Bella? Är du där?" hörde jag Alice fråga igen.

"Ehm, va?" frågade jag förvirrat när hon stack in huvudet genom dörren.

"Bella, är du okej? Jag kommer in nu, vare sig du vill eller inte." sa hon bestämt och klev in på mitt rum. Jag som fortfarande stirrade på min mobil (ni kanske tycker jag är konstig nu, men det hade du också gjort om du fick sms från Edward, särskilt med tanke på vad det stod i det!).

"Bella, vad är det?" frågade hon bekymrat. Sedan tog hon mobilen ur min hand, och tre sekunder senare...

", OMG! Bella, snälla låt mig bestämma vad du ska ha på dig! Åh, min Bella ska på dejt! Åh, jag är så glad för din skull!"

"Alice, det är inte en dejt. Han vill äta lunch tillsammans."

"Bella, tro mig, det här är SÅ en dejt!"

"Eller inte. Alice, du och jag äter lunch tillsammans hela tiden, och så vitt jag vet så dejtar vi inte. Du har ju Jasper." sa jag, för att försöka få henne att förstå att det inte var en dejt.

"Om du någon gång skulle ta och lyssna på dig själv, Bella, skulle du inse hur otroligt blind du är. Killen gillar dig, ok?"

"Jag vill inte diskutera det här mer. Hur vet du att jag ens vill gå?" sa jag bestämt. Varför kan hon aldrig lyssna på mig?

"Okej, okej, men kan jag snälla få bestämma vad du ska ha på dig?" bad hon..."VÄNTA LITE! Har du inte tackat ja än? Är du galen Bella?"

"Nej, Alice, jag är inte galen."

"Snälla, tacka ja. Lyssna på mig för en gångs skull Bella. Kalla det vad du vill, dejt eller lunch mellan två vänner, men det kommer göra dig gott. Tro mig." bad hon.

Som om att jag kunde säga nej till henne när hon såg på mig på det sättet. "Okej, jag ska tacka ja."

"Gör det nu, Bella!"

"Okej, okej, jag ska."

Hej Edward.
Jag äter gärna lunch med dig idag.
Bella

"Nöjd nu, Alice?" frågade jag med ett leende. Jag ska äta lunch med Edward! Tjejen inom mig skrek av lycka. Iiiiiiiiih!

"Jättenöjd. Jag är glad för din skull. Sååååå... får jag bestämma vad du ska ha på dig?" frågade hon förväntansfullt.

"Om du överdriver tar jag inte på mig det." Jag rös vid blotta tanken på vad hon kunde komma dragandes med.

"Jag lovar Bella."

Medveten om att det var det bästa erbjudandet jag kunde få, sa jag ja.

"Tack, tack, tack!" sa hon och gav mig en stor kram. "Du vet att jag älskar dig Bella. Du är min allra bästa vän. Jasper är min stora kärlek, men du kommer alltid att vara min allra, allra bästa vän." viskade hon.

"Jag vet Alice" mumlade jag, med tårar i ögonen. Även om det ibland kunde verka som om hon inte brydde sig ett dugg om andra, hade hon ett hjärta av guld. "Jag älskar dig också, Alice."

"Ge mig en halvtimma, så är jag snart tillbaka med den perfekta outfiten." sa Alice när vi slutat kramas och gick ut ur rummet. Under tiden gick jag för att duscha. Jag rakade benen (inte för att jag tänkt gå barbent, men det kändes bra.) och tvättade håret med mitt jordgubbsdoftande schampo.

Medan jag stod under det rinnande vattnet kunde jag inte undgå att tankarna började vandra. Min natt hade varit hemsk, även om mardrömmen inte hann nå det värsta. När jag tänker efter var den faktiskt inte så farlig med tanke på alla de andra nätterna fyllda med mardrömmar från den kvällen som jag genomlidit hittills. Morgonen däremot, var den bästa någonsin. Tänk att Edward, kan ni fatta det, EDWARD, ville äta lunch med mig.

Dunkdunkdunk. "Bella, sluta dagdrömma och kliv ur duschen istället. Edward har skickat ett sms till." hördes Alices röst genom badrumsdörren. Jag är ganska säker på att jag aldrig någonsin varit så här snabb ur duschen, utan att halka och halvt slå ihjäl mig, dessutom. Med handduken virad om mig sprang jag in på mitt rum och plockade upp telefonen.

Blir kl 13.00 bra? :)
Edward

Jag svarade snabbt.

Det blir jättebra. Var ska vi mötas? :)
Bella

Det tog inte lång tid innan min mobil pep till, för att tala om att jag hade ett nytt meddelande.

Jag kan komma hem till dig så går vi till restaurangen tillsammans.
Jag ser fram emot att träffa dig igen.
Kram, Edward.

Han ser fram emot att träffa mig! Men knappast lika mycket som jag ser fram emot att träffa honom, det ska gudarna veta.

Okej. Kl 13 hos mig. Vi ses då, Edward!
Kram, Bella.

Jag la ifrån mig mobilen och tittade på min säng, där jag visste att Alice hade lagt ut mina kläder. Ett par jeans och söt svart tröja med vit krage. Ibland överträffar hon sig själv. Jag kollade snabbt vad klockan var och insåg att jag borde börja göra mig i ordning – nu.

Jag tog snabbt på mig kläderna medan jag funderade på vad jag skulle göra med håret. "Bella, ha håret utsläppt!" ropade Alice från vardagsrummet. Efter att ha känt Alice hela mitt liv har jag insett att det inte är någon idé att fundera på hur hon kan veta såna saker. Jag bara vet, har hon svarat, de gånger jag frågat henne.

Som sagt, jag borstade snabbt igenom mitt hår och fönade det torrt. Sedan sminkade jag mig. Inte mycket, bara lite mascara och genomskinligt läppglans. Jag har aldrig trivts med mer än så. Det är klart att jag och Alice testade våra mammors smink när vi var små, vilka småtjejer gjorde inte det, men jag hade alltid tvättat bort mitt så snabbt som möjligt.

Klockan visade nu 12.30. Så jag tog en bok från min enorma samling, utan att egentligen bry mig om vilken, och slog mig ner i soffan i vardagsrummet. Alice som satt och läste Vouge, eller vad det nu var, tittade upp när jag kom in. Hon synade mig uppifrån och ner, medan jag väntade nervöst på domen. Men jag var ändå ganska lugn, det var ju trots allt hon som hade valt ut kläderna. Så sprack hennes ansikte upp i ett stort leende. "Du är jättesöt, Bella!"

"Tack Alice. Du lyckades verkligen den här gången." sa jag med ett leende.

"Åh, tack Bella." sa hon. "För en gångs skull är vi överens." la hon sedan fnittrande till.

Jag öppnade boken, men kunde inte koncentrera mig på att läsa alls. Måste minutvisaren gå så fruktansvärt långsamt?

"Lugna ner dig Bella. Han kommer snart." sa Alice med ett leende. Jag behövde inte svara, rodnaden på mina kinder gjorde det åt mig.

EPOV

Jag vaknade, utvilad och pigg. Fikan igår med Bella och Alice hade var den bästa i hela mitt liv. Det enda som hade kunnat göra den bättre var om det bara hade varit jag och Bella. Inget illa ment mot Alice, men det är sant. Jag skulle ljuga för mig själv om jag tänkte något annat.

Undrar när jag skulle få möjlighet att träffa henne igen... Hon kanske ville äta lunch med mig idag? Jag ville verkligen lära känna henne. Komma innanför de väggar hon byggt upp... Än så länge hade jag bara sett glimtar av det som fanns innanför hennes så välbyggda fasad mot omvärlden. Hennes ögon sa allt. Så djupa och vackra att man lätt kunde drunkna i dem. Men det fanns något mer, något som jag inte riktigt kunde sätta fingret på... Vad var det som hade hänt?

Medan jag funderade hade jag hunnit stiga upp och klä på mig. Sedan letade jag reda på min mobil. Hur lyckades jag alltid lägga ifrån mig den på olika ställen? Till slut, efter tjugo minuters letande, hittade jag den under soffan. Hur sjutton hamnade den där? Kunde jag inte låta bli att undra. Hade jag ens suttit i soffan igår?...

Jag samlade mod och började skriva ett sms. Raderade och skrev om. Till slut fick jag i alla fall ihop ett helt okej sms, hoppas jag.

Godmorgon Bella :)
Hoppas jag inte väckte dig.
Jag bara undrade om du har lust att äta lunch med mig idag? Jag bjuder.
Kram, Edward

Först nu insåg jag ett stort problem, jag hade inte hennes nummer. Är jag dum på riktigt. Jag testade att söka på hennes namn på en sån där söksida med telefonnummer och adresser. Bottennapp. Hmm... kanske borde fråga Jasper, han kanske har det... Så jag sparade meddelandet i utkorgen och letade upp Jaspers namn i telefonboken.

"Hej Edward." hörde jag han svara.

"Jasper. Hur är läget?"

"Bara bra. Var det något speciellt du ville, för i sådana fall ta det nu, jag börjar jobba om fem minuter." sa han.

"Ehm, okej. Har du... du har möjligtvis inte... uhm..." Åh, gud. Hur svårt kan det vara att be om ett nummer?

"Edward, vad är det? Är det Bella?" frågade han roat.

"Skratta inte åt mig! Och... ja det är om Bella." sa jag och tog ett djupt andetag. "Finns det någon chans att du har hennes nummer?" sa jag och drog nervöst en hand genom mitt hår.

"Visst kompis. Jag smsar det till dig så fort vi lagt på."

"Tack så mycket, Jasper." sa jag lättat.

"Hejdå Edward, vi ses!"

Nu var det bara att vänta på Bellas nummer... snart. Edward, för helvete, lugna ner dig!

Så fort jag hade hennes nummer, skickade jag iväg mitt sms till henne, innan jag fegade ur. Det var nu det riktigt jobbiga började. Att vänta. Och vänta. Och vänta lite till. Hade Jasper gett mig fel nummer? Eller... Bella kanske inte ens ville äta lunch med mig... Jag som tyckte jag började försiktigt... Hur kunde jag vara så dum? Jag skulle sett till att Alice och Jasper också följde med, jag är ju så gott som en främling för henne. Shit, vad tänker jag med egentligen? Medan jag satt där och blev mer och mer arg på mig själv, kände jag hur mobilen, som jag fortfarande hade i min hand, vibrerade. Ett svar från Bella! Glad att jag ens fick ett svar, öppnade jag snabbt meddelandet och läste. Jag kunde knappt tro mina ögon! Hon ville äta lunch med mig. Gärna, dessutom.

"YES!" kunde jag inte låta bli att utbrista. Jag log större än jag någonsin hade gjort förut. Snabbt skrev jag ett svar, och snart var det bestämt, jag skulle hämta Bella vid hennes och Alices lägenhet och sen skulle vi gå till restaurangen själva. Nu behövde jag bara fundera ut vilken restaurang... Inte något allt för överdrivet, men inte McDonald´s heller.

Efter en stunds funderande kom jag på det perfekta stället, La Bella Italia. Nu var det bara att vänta tills det var lagom att åka till Bella. Jag var så uppe i varv att jag gjorde det enda som fungerar när jag behövde lugna ner mig. Snart satt jag vid min käraste ägodel, mitt piano. Fingrarna rörde sig över de vita och svarta tangenterna utan att jag behövde tänka, bara lyssna. Till min förvåning var det en helt ny melodi, som jag aldrig hade hört mig själv spela förut. Inte någon annan heller för den delen. Den etsade sig genast fast på min hjärnhinna, och jag var helt säker på att jag skulle spela den många gånger igen.

Klockan 12.40, så jag tog på mig mina ytterkläder och körde till Bella. Just som jag hade klivit ur bilen såg jag en blomsteraffär och fick en idé. Jag gick in, och efter en stund bestämde jag mig för en bukett med freesior.

Snart stod jag med Bellas dörr framför. Jag tog ett djupt andetag och knackade på.

BPOV

Knack knack knack. Det knackade på dörren och klockan var precis 13.00. Jag flög upp ur soffan, och stannade bara till snabbt vid spegeln. Det får duga. Vänta nu... vadå 'det får duga'? Edward förtjänar det bästa. Men det var för sent att ändra på något nu, så jag öppnade istället dörren, och där stod han, Edward, och jag kunde inte låta bli att le stort.

"Hej Edward." sa jag.

"Hej Bella." sa han och log. Jag såg upp mot hans gröna ögon och, tro mig, de praktiskt taget glittrade. "Varsågod, dom här är till dig, Bella." tillade han och sträckte fram en bukett med freesior.

"Åh, tack Edward! Men det behövde du inte alls gjort." sa jag och rodnade.

"Jag vet, men jag ville." svarade han.

"Åh, hej Edward!" hörde jag Alice säga bakom mig.

"Hej Alice. Allt bra med dig?" frågade han artigt.

"Superbra! Bella, jag kan ta blommorna och sätta dem i en vas, så ni kan gå." sa hon med ett brett leende och sträckte ut handen mot buketten jag höll i.

"Tack Alice. Vi ses senare!" sa jag och gav henne en kram. Sedan tog jag på mig min ljusrosa kappa (inte mitt val, Alices. Som vanligt hade hon rätt – den var faktiskt fin.), mina svarta boots och sedan min svarta lilla hatt. Jag mötte Edwards blick, och han frågade "Ska vi gå då?"

"Ja" svarade jag blygt. Det här var första gången jag var helt ensam med Edward, och nu när jag tänker efter, bara tredje gången jag träffar honom.

Vi gick bredvid varandra längs trottoaren, ingen sa någonting. Till min förvåning var det inte en sån där pinsam tystnad som lätt uppstår. Den kändes helt naturlig, liksom. Jag kunde inte hjälpa men vara nyfiken på var vi skulle äta, och tillslut kunde jag inte hålla mig längre. "Edward?"

Han tittade på mig och nickade för att jag skulle fortsätta. "Var någonstans är det vi ska äta?"

"Vi är strax där." sa han och log. "Här." sa han efter ytterligare en stunds promenad.

Vi hade stannat framför en restaurang som hette La Bella Italia. "Åh, Edward, jag älskar italiensk mat!" utbrast jag glatt. Han svarade med ett stort, lite snett, leende. Det var ett under att jag inte hade smält till en liten pöl på marken redan. Fanns det någonting med honom som inte var prefekt?

Vi gick in och möttes snabbt av en kypare. "Välkomna till La Bella Italia. Hur många är ni?"

"Två." svarade Edward. Inom kort hade vi fått ett bord och varsin meny.

Jag kunde känna Edwards blick på mig, så jag tittade upp för att se varför. En dålig idé. Våra blickar möttes och helt plötsligt kunde jag inte ens minnas mitt namn längre... Det stod helt stilla. Jag hörde nån harkla sig vid sidan om, och förtrollningen bröts. Jag tittade upp och såg att kyparen var tillbaka. Och gissa vad som hände? Precis, klassisk Bella-reaktion. Jag blev knallröd i hela ansiktet inom loppet av två sekunder.

"Är ni redo att beställa?" frågade kyparen.

"Bella?" sa Edward och tittade på mig.

"Uhm..." sa jag och slängde ur mig det första jag såg på menyn. "Dagens blir bra."

"Och att dricka?"

"Coca-cola."

"Okej, och till dig?" sa han och vände sig mot Edward.

"Samma som Bella här, blir bra." sa han och log mot mig. Mina stackars kinder som precis hade börjat återfå sin normala färg.

Medan vi väntade på maten satt vi och småpratade lite om allt och ingenting. Efter en stund tystnade vi, men så utbrast han plötsligt "Vet du vad vi kan göra? Du ställer en fråga till mig, och sen frågar jag dig någonting, och sen är det din tur igen, och så vidare."

"Uhm, okej. Jag börjar väl då. Hmm... jo, jag vet! Vilken är din favoritlåt att spela på piano?"

"Clair de Lune." svarade han utan att tveka.

"Åh, jag älskar den. Inte för att jag kan så många andra, men jag älskar den!"

"Jag får spela den för dig någon gång då." Sa han verkligen det? Han vill spela piano för mig. Han vill träffa mig fler gånger. Jag log stort och svarade "Jättegärna, Edward."

"Okej, min tur att fråga nu... Berätta om din familj." sa han.

"Det där är väl ingen fråga? Men okej, jag ska svara ändå. Jag har inga syskon. Mina föräldrar, Charlie och Renée bor i Phoenix. Ehm, mamma kan vara lite av en dagdrömmare och väldigt spontan. Man vet aldrig vad som kommer hända när man är med henne. Hon är lite som en virvelvind. Pappa är rena motsatsen. Lugn och sansad, pratar bara när han måste. Han ser till att mamma står med båda fötterna på jorden. De är världens bästa föräldrar." sa jag med längtan i rösten.

"Du saknar dem va?" frågade han.

"Mhm..." mumlade jag.

"Varför flyttade du hit till Seattle när du hade det så bra där? Inte för att jag önskar att du hade stannat kvar, då hade jag aldrig fått träffa dig." sa han och log.

"För att..."Jag var tyst en stund. Hur skulle jag svara på den frågan? Varför, varför var han tvungen och ställa den frågan? "... för att jag saknade Alice." sa jag och tittade ner. Jag tyckte inte om att ljuga, i för sig var det ingen lögn, men det var bara en liten bråkdel av sanningen...

Edward såg bekymrad ut, men tycktes märka att jag inte ville prata mer om anledningen till min flytt, så han sa inget.

"Förresten så har du frågat tre frågor i rad nu!" sa jag för att bli av med den dystra stämningen som hade lagt sig över oss. Det funkade.

"Oj, det tänkte jag inte ens på." svarade han ärligt. "Är du klar?" tillade han och gestikulerade mot min tallrik. Jag nickade.

Vi fick notan och trots mina protester betalade han för både sig själv och mig. "Bella, jag sa att jag skulle bjuda." Och sen såg han på mig med sina vackra ögon. Gissa om det var kört för min del...

Snart stod vi utanför min dörr och det var dags att säga hejdå.

"Tack för lunchen Edward, det var trevligt."

"Tack själv, Bella. Jag kan bara säga samma sak." sa han och log. Sedan la han till, till min lycka, "Jag gör det gärna igen."

"Jag med." mumlade jag och rodnade.

"Bella..." jag såg frågande upp på honom. "Får jag... får jag krama dig?"

Jag stelnade till. Efter nån sekund mötte jag hans blick igen och nickade. Edward la försiktigt armarna om mig, och efter några sekunder kramade jag honom också. Jag kunde inte undgå att känna hur otroligt gott han luktade.

Alldeles för snart släppte vi taget om varandra. "Vi ses, Bella." sa han, och så var han borta.

"Vi ses, Edward." viskade jag.

A/N: Längsta kapitlet hittills. Hur var det? Jag älskar era kommentarer, så snälla skriv. Och som vanligt så finns det bilder på min profil, vad Bella hade på sig och lite sånt :) Brukar ni titta på dem? Är dom nåt att ha? Vet att jag har frågat detta innan, men fick inget svar då... Så jag frågar helt enkelt en gång till :) Ska jag fortsätta med dom eller lägga ner det?

Kom ihåg att jag inte kan lova såhär långa kapitel i framtiden, den här gången blev det långt, nästa gång kanske det inte blir så. Vi får se. Men en sak är säker, jag kommer absolut inte överge den här fanfic:en! :)

Kram på er!