A/N: ÄNTLIGEN är jag klar med detta kapitlet. Har jag ens några läsare kvar med tanke på hur seg jag är? Hur som helst, här kommer nästa. Jag ska inte störa mer nu, och låta er läsa, haha. Tack ni som kommenterade förra kapitlet. Det betyder så mycket! :)

Disclaimer: Jag äger inte Twilight.

EPOV

Det dröjde inte länge innan dörren öppnades.

"Hej Edward." sa hon och log. Bella var så vacker. Kläderna passade henne perfekt. Och hennes hår, hennes långa, vackra, bruna hår. Åh vad jag önskar att jag kunde dra mina fingrar genom det. Säkert lika lent som siden...

"Hej Bella. Varsågod, de här är till dig." sa jag och gav henne buketten med blommor.

"Åh, tack Edward! Men det behövde du inte alls gjort."

"Jag vet, men jag ville." Det var sant. Hon var värd det, mer till och med. Men det känns som att blommor är lagom vid ett sånt här tillfälle. Ett smycke för flera tusen hade nog skrämt bort vem som helst. Och även om Bella absolut inte är vem som helst, tror jag inte att det är ett bra drag att göra...

"Åh, hej Edward!" sa Alice och kom in i hallen.

"Hej Alice. Allt bra med dig?"

"Superbra! Bella, jag kan ta blommorna och sätta dem i en vas, så ni kan gå." sa hon och log stort. Bella gav henne buketten och tackade henne.

"Tack Alice. Vi ses senare!" sa Bella och gav sin bästa vän en kram. Sen tog hon på sig en rosa kappa, skor och en liten hatt. (A/N: Inte direkt hatt, men inte mössa heller. Kolla in collaget, kap 5, jag har länkat till på min profil för att se den med egna ögon)Jag hade sett henne i den hatten förut, men hade inte riktigt tänkt på hur bra hon passade i den. Bella mötte min blick och jag frågade om hon var klar.

Hon rodnade lite lätt när hon svarade med ett tyst "Ja". Jag ville hålla hennes hand, men fick en känsla av att det var bättre att ta saker och ting i hennes takt. Så jag promenerade tyst med henne mot restaurangen. Ingen sa något, men det var långt ifrån en pinsam tystnad. Det kändes inte nödvändigt att fylla den med onödigt småprat typ "vilket fint väder det är" "Mhm, eller hur!".

"Edward?" sa hon helt plö mötte hennes blick och nickade för att visa att hon hade min fulla uppmärksamhet. "Var någonstans är det vi ska äta?"

"Vi är strax där." sa jag och log. Bara runt 100 meter kvar faktiskt... "Här."

Jag och Bella stannade framför La Bella Italia. "Åh, Edward, jag älskar italiensk mat!" utbrast hon med ett stort leende. Bingo! tänkte jag tyst för mig själv och log lika stort tillbaka. Vi gick in och fick snabbt ett bord för två i ett hörn av restaurangen. Jag tittade på henne en lång stund, och förmodligen kände hon min blick, för hon tittade upp och mötte min blick. Bellas vackra, bruna, djupa ögon skulle jag lätt kunna drunkna i. Tiden stod liksom stilla. Som om någon tryckte på pause-knappen på en fjärrkontroll. Jag kände det redan nu – äntligen hade jag hittat henne – tjejen som jag omedvetet har sökt efter hela mitt liv.

Helt plötsligt hade någon tryckt på play-knappen igen. Det var kyparen som hade kommit tillbaka för att se om vi var redo att beställa. Suck.

"Bella?" sa jag och tittade på henne för att indikera att hon kunde beställa först.

"Uhm..." Bella tittade snabbt ner på menyn. "Dagens blir bra." Var det bara jag eller tog hon första bästa som stod på menyn?...

"Och att dricka?" frågade kyparen.

"Coca-cola." svarade hon snabbt.

"Okej, och till dig?" sa han och vände sig mot mig.

Jag som inte hade haft tid att faktiskt titta på menyn och välja ut något gott, sa "Samma som Bella här blir bra."

För att fördriva tiden medan vi väntade på vår mat satt vi och pratade om allt möjligt. Men tillslut tog våra samtalsämnen slut, så jag utbrast, utan att ens hinna fundera på det först "Vet du vad vi kan göra? Du ställer en fråga till mig, och sedan frågar jag dig någonting, och sen är det din tur igen, och så vidare."

"Uhm, okej." sa hon lite osäkert. "Jag börjar väl då. Hmm..." Jag väntade tålmodigt på att hon skulle komma på en fråga. Hon hade en vana att bita sig i läppen när hon tänkte, så gulligt, så... sexigt. Och hon visste inte ens om det.

Plötsligt sken Bella upp. "Jo, jag vet! Vilken är din favoritlåt att spela på piano?"

"Clair de Lune." Ett enkelt val. Den har varit min favoritlåt att spela sedan jag lärde mig den som 14 år gammal.

Till min förvåning utbrast Bella "Åh, jag älskar den. Inte för att jag kan så många andra, men jag älskar den!" Jag blev imponerad. Det var inte många som kände till den, framför allt inte dess namn. Så jag sa "Jag får spela den för dig någon gång då." Bella sken upp som en sol och sa "Jättegärna, Edward." Det betydde att hon faktiskt ville träffa mig igen. Detta var helt klart den bästa dagen i mitt liv, hittills.

"Okej, min tur att fråga nu... Berätta om din familj." sa jag.

"Det där är väl ingen fråga? Men okej, jag ska svara ändå. Jag har inga syskon. Mina föräldrar, Charlie och Renée bor i Phoenix. Ehm... mamma kan vara lite av en dagdrömmare och väldigt spontan. Man vet aldrig vad som kommer hända när man är med henne. Hon är lite som en virvelvind. Pappa är rena motsatsen. Lugn och sansad, pratar bara när han måste. Han ser till att mamma står med båda fötterna på jorden. De är världens bästa föräldrar." sa hon.

"Du saknar dem va?" frågade jag. Det var tydligt att hon gjorde det, men jag kunde inte låta bli att fråga ändå.

"Mhm..." mumlade hon tyst.

"Varför flyttade du hit till Seattle när du hade det så bra där?" hörde jag mig själv fråga innan jag hann tänka efter. Var det för privat att fråga det? Hon kanske rent av tolkar det som om jag inte vill ha henne här?, så jag lade snabbt till "Inte för att jag önskar att du hade stannat kvar, då hade jag aldrig fått träffa dig." sa jag, och såg upp på henne. Hon tycktes fundera på hur hon skulle svara.

"För att..." började hon. Shit, tänkte jag. Varför kan jag inte hålla käften när jag borde? "... för att jag saknade Alice." avslutade hon och tittade ner. Jag tror inte att hon ljög, men fick en distinkt känsla av att det bara var en väldigt liten del av sanningen. En väldigt, väldigt liten del. Men eftersom det var tydligt att hon inte ville prata om det, valde jag nu att vara tyst. Jag tittade på henne. Hon såg ut att vara långt borta, med en lite sorgsen och kanske till och med... rädd (?) blick. Sedan skakade hon snabbt på huvudet, och sa helt oväntat:

"Förresten så har du frågat tre frågor i rad nu!"

"Oj, det tänkte jag inte ens på." sa jag helt ärligt. Jag hade inte ens ägnat en tanke åt det... Bella hade inte rört sin tallrik på ett tag, så jag frågade "Är du klar?" Hon nickade som svar.

Vi fick notan, och trots att Bella vilt protesterade och ville betala, satte jag punkt genom att påpeka att jag faktiskt sa att jag skulle bjuda.

Vi gick långsamt tillbaka mot hennes lägenhet, och innan jag visste ordet av, var det dags att säga hejdå. Var tog tiden vägen?

"Tack för lunchen Edward, det var trevligt." sa hon med ett brett leende. Det var något jag aldrig kommer tröttna på – Bellas leende.

"Tack själv, Bella. Jag kan bara säga samma sak." Det var inte helt sant, det hade varit så mycket mer än trevligt, underbart var ett mer passande ord. "Jag gör det gärna igen." lade jag till.

Bella rodnade och mumlade tyst, nästan så att jag inte hörde det "Jag med." Hon vill göra det igen, hon vill göra det igen, HON VILL GÖRA DET IGEN!

Efter det kunde jag inte låta bli att fråga...

"Bella..." sa jag och väntade på att hon skulle se upp på mig. Sedan tog jag ett djupt andetag, och frågade. "Får jag... får jag krama dig?"

Hon stelnade till, men mötte efter bara någon sekund min blick och nickade försiktigt. Jag lade försiktigt armarna om henne, och Bella kramade mig till och med tillbaka. Jag hade utan tvekan precis upplevt det lyckligaste ögonblicket i mitt liv. Hittills. Förhoppningsvis skulle jag uppleva ännu lyckligare ögonblick med Bella, hoppas jag.

"Vi ses, Bella." sa jag när jag hade släppt taget om henne. Helst hade jag stått där och kramat henne i flera timmar, men det kändes inte riktigt lägligt. Förhoppningsvis blir det fler gånger... Jag vände mig om och började gå hemåt.

BPOV

Jag befann mig i sjunde himlen. Edward, Edward, Edward... Jag vet inte hur länge jag hade suttit på soffan i vardagsrummet när jag hörde ytterdörren öppnas.

"Bella? Är du hemma?" hörde jag Alices röst säga från hallen.

"Mmhhmm... I vardagsrummet." Jag visste att jag bara hade några få ögonblick på mig att förbereda mig mentalt inför den utfrågning som skulle komma från Alice... 3, 2,1, och så kom hon studsande, ja, studsande, in i rummet och landade i soffan bredvid mig.

"Hur var det? Var tog han dig? Vad pratade ni om? Hur länge satt ni där? Gick ni någon annanstans efter ni hade ätit? Bella, berätta nu!"

"Det var bra." sa jag och rodnade.

"Är det allt jag får? Kom igeeeen Bella! Jag vill veta mer. Detaljer!"

"Okej, okej... Hmm, han tog mig till La Bella Italia, du vet den där restaurangen bredvid H&M-butiken?"

"Oooh, han vet vad han sysslar med! Jag har tjatat på Jasper att vi borde gå dit hur många gånger som helst... Så, vad pratade ni om?"

"Lite allt möjligt... vi turades om att ställa frågor till varandra." Jag fortsatte berätta om min lunch med Edward, och till slut hade Alice fått reda på det mesta. Allt utom kramen... Den ville jag behålla för mig själv, den kändes liksom privat på något sätt. Den stannar mellan mig och Edward.

Jag vaknade av att väckarklockan ringde 07.00. För en gångs skull utvilad tänkte jag nöjt för mig själv. De flesta nätter hade jag mardrömmar, trots att det var flera år sedan den kvällen. När jag tänkte efter hade jag inte drömt något alls, i alla fall inte något jag kunde minnas.

Två timmar senare stod jag bland bokhyllorna på Esme's och packade upp nya böcker. De var skrivna av Nicholas Sparks, en av mina absoluta favoritförfattare. A Walk to Remember, The Notebook, Dear John, The Last Song, var några av hans mest kända verk.

Det var ganska lugnt i affären så här en måndagsmorgon. Bara en pensionär eller två, som ville ha något att läsa, eller en bra present till sitt barnbarn som fyllde år. Det var något jag verkligen gillade med det här jobbet. Att få läsa så mycket och sen ge tips till andra om bra böcker. Personligen slukade jag allt. Det var ett bra sätt att fly från verkligheten, om så bara för en stund.

Det var eftermiddag och jag hade precis packat upp de sista böckerna från den senaste leveransen.

"Esme? Det var inga mer böcker va?" frågade jag och gick mot kassan där hon stod och pratade med någon.

"Oj, är allt redan uppe? Vad snabb du är, Bella. Om du vill kan du gå för dagen, eller sätta dig i fikarummet och fortsätta läsa någon bok." sa hon och log. Jag började gå mot fikarummet när jag hörde någon säga mitt namn.

"Bella?" Jag skulle känna igen den rösten var som helst. Edward. Jag vände mig om, och mycket riktigt, där stod han. Så det var personen Esme hade pratat med.

"Hej Edward!" sa jag och log. Tyvärr rodnade jag också, men hade någon väntat sig något annat?

"Bella, Edward... känner ni varandra?" frågade Esme förvirrat.

"Uhmm...ja..." sa jag och blev ännu rödare i ansiktet.

"Bella delar lägenhet med Jaspers flickvän, Alice." förklarade Edward.

"Vänta lite..." sa jag. "Känner ni två varandra?"

"Det skulle man kunna säga." sa Esme och skrattade. "Edward är min yngste son."

"Åh." var mitt otroligt intelligenta svar.

"Som sagt, Bella, du är fri att göra som du vill. Jag ska gå och se om kvinnan där borta behöver någon hjälp." sa Esme och gick. "Vi ses, Edward." lade hon till.

"Gör vi, mamma." sa han och log mot henne. Nu när jag visste att Edward var Esmes son, kunde jag lätt se likheterna, det bronsfärgade håret var det tydligaste.

"Jag tänkte gå och dricka lite kaffe på ett café nu. Du kan följa med om du vill." sa han och log brett och... förhoppningsfullt? Det var nog bara inbillning. Men en kaffe lät inte helt fel...

"Gärna. Jag ska bara gå och hämta min väska och jacka." svarade jag.

A/N: Jag VET, det händer typ inget nytt, bara lunchen i EPOV (blir det för mycket upprepning? Säg till isf, så ska jag försöka undvika det i framtiden) Många tyckte det jag skrev om lunchen var alldeles för kort, så detta var ett försök att göra den längre, genom att ta ett kik in i Edwards hjärna oxå. Men säg till om det är onödigt, eller bra :)

Kan som vanligt inte lova när nästa kapitel är uppe. Men jag kommer fortsätta skriva klart hela ff:en, har hela storyn klar för mig, i grova drag.

Lämna gärna några ord, det gör mig så glad! Även konstruktiv kritik, vad kan bli bättre? Är det något ni vill ha mer av? Kom ihåg att kolla in bilder, om ni vill så klart. Länk finns på profilen.

Puss o kram!