Det var den 23 december. Snön yrde utanför fönstren i samlingssalen. Hermione, Ron och Harry åt middag tillsammans med Ginny, tvillingarna och Neville. Ron högg in med en kycklingklubba, och snart var hela munnen fullproppad med mat. Harry log ett medlidsamt leende mot honom, vilket nästan fick Rons mun att spricka av skratt. Lyckligtvis stoppades försöket av att professor Snape istället tittade på honom med ett äcklat uttryck i ansiktet. Hermione var lite tacksam, hon som satt mitt emot ville verkligen inte få lite tuggad kyckling i ansiktet.
"Vad är Snapes problem?" undrade Ron efter att ha tuggat färdigt allt.
"Att det är jul" sa Harry, och Ron började frusta av skratt.
"Kanske att det såg lite… tja, OFRÄSCHT ut" väste Hermione, som efter att hon insett vad hon sagt knappt stod ut med sig själv.
"Jag växer!" påpekade Ron surt.
"Det gör jag med!" fräste hon och slog ner blicken. "Men jag behöver minsann inte äta som en jätte för det!"
"Växer du?" sa Ron kallt. "Jag tycker du är lika kort som vanlig.
"Jag gör det för husalvernas skull!" sa Hermione. "Och dessutom, Ronald, trodde jag inte folk kunde vara så dumma…"
"FÖRLÅT FÖR ATT JAG ÄR SÅ HIMLA DUM OCH ÄCKLIG DÅ!" skrek Ron och steg upp så att hela bordet skakade. "Jag går och lägger mig, Harry."
Hermione suckade irriterat när han gick därifrån. Tvillingarna, som åt precis lika mycket som Ron brukade göra, vågade knappt titta på maten.
"Ska du förstöra hans jul nu också" sa Harry irriterat.
Ginny tittade åt Rons håll och skakade på huvudet åt Hermione, som inte såg eftersom hon satt och betraktade elden.
"Varför sa du så där?" frågade Ginny i ett försök att låta vänlig, men hon lät mer som en fräsande katt. Hermione vände på huvudet.
"Det där var ÄCKLIGT!" sa hon och rynkade på näsan.
"Och det du sa var VIDRIGT!"
Hermione såg chockad ut.
"Vet du en sak, Hermione!? Du är ju ensambarn och så, så uppenbarligen inte. Men Ron har redan en mamma som är 5 gånger mer jobbigare än vanliga mammor, och 5 äldre bröder som klagar på honom. Tror du seriöst han behöver till mamma?!"
Hermione öppnade munnen, men hon fick inte fram ett ljud.
"Jag går och lägger mig!" sa Ginny värdigt. "Och ett tips, jag TOLERERAR inte att någon kränker min lite sent utvecklade bror!"
Ginny smällde igen stolen och gick sin väg i rasande fart.
"Inte vi heller!" sa Fred och George i kör. "Hejdå!"
Och snart var alla Weasleys borta. Och ingen hade ätit efterrätt.
"Jaha…" sa Neville lite stelt. Hermione hade alldeles glömt att han var där.
"Jaha? Ska inte ni också gå!" sa hon och petade lite i maten på tallriken. Hon var så ledsen. Så ledsen att hon och Ron aldrig kunde sluta bråka. Så ledsen över att inte kunna behärska sig. Inte ens hennes känslor för honom förändrade något.
"Nej, jag vill äta efterrätt!" sa Harry. "Jag hoppas det blir sirapstårta!"
"Hermione log lite. Sirapstårta var Harrys absoluta favoritefterrätt.
"Ja" instämde Neville och såg nervöst på Hermione. "Fast jag hoppas däremot att det blir syltkakor!"
Hermione skrattade lite. Även om det gjorde ont när hon tänkte på Ron.