Ni har hört det förut och det kommer igen: Jag äger ingeting :)

Efter alla glas med vodka och andra onyttigheter började Sirius äntligen nyktra till. Plötsligt och hastigt insåg han att han satt framför en flygel och plingande på måfå på de vita och svarta tangenterna. Han lyfte upp blicken för att med hjälp av hans utmärkta lokalsinne, som för stunden inte fungerade så bra pga. all sprit, försöka lista ut var han befann sig. Synen som mötte han var inte mycket för världen. Däckade människor halvlåg över runda bord, och stolar låg omkullslagna. De människor som inte var däckade försökte förgäves stänga ute ljudet från den plingande flygeln. Sirius slutade spela, människor som han hade trott varit helt borta nyktrade plötsligt till, vaknade till liv och lyfte upp huvudet. De tittade på Sirius som tittade tillbaka, de tittade på varandra, tillbaka på Sirius, på varandra, på Sirius och sedan lyfte sedan huvudet mot taket och vrålade ett glädjetjut.

Sirius flinade, den här chansen fick han inte missa.

"Jag är glad att ni tyckte om det, och nu, en annan låt skriven av mig!"

Han tryckte ner en tangent och tog ton.

Det missnöjda vrålet som följde översteg den lilla melodi han sedan plingande.

"Skojade bara!" halvskrek han men upptäckte snabbat att det skar i hans öron om han skrek, så han sänkte rösten.

Han visste inte om han inbillade sig, men det såg ut som några grät av lättnad, Sirius fnös. Visst, han hade ingen taktkänsla över huvudtaget och var inte musikalisk, men måste de vara så otrevliga att göra det så uppenbart? De kunde väl låtsas lite i alla fall.

Han slängde över benen på andra sidan av stolen han satt på. DUNK. Han stötte i något mjukt men ändå rätt hårt. Han vände blicken nedåt. Ett klädbyte låg där och gråblont hår stack upp. Sirius petade till byltet med foten, det grymtade till och rörde på sig.

Sirius, som fortfarande var rätt trött, konstaterade:
1. Det har hår.
2. Det gav ifrån sig ett ljud.
3. Det rörde på sig.
Han lade ihop alla tre punkterna och fick det till följande: Det är mer än bara kläder!

Han böjde sig över det mystiska byltet och petade lite till på det, en fundersam rynka hade tagit plats mellan ögonbrynen. Byltet rörde sig lite till. Två ögon trollades fram och en bekant röst hördes.

"Så du har slutat spelat nu?"

"LUPIN!" Sirius grinade brett. "Vad gör du där nere?"

Remus Lupin grymtade till.

"Jag har försökt stänga ute ljudet du lyckades åstadkomma med den där grejen."

"Flygeln?"

"Nej Sirius, din käft."

"Jaha."

"Grr… Så klart det var flygeln, dumbom! Jag har aldrig hört någon spela så dåligt förut."

"Här är man trevlig, och allt du gör är att fräser till mig" Sirius såg skyldigt oskyldig ut. "Men det kunde ha varit värre!"

Lupin fnös.

"Omöjligt! Har du möjligtvis några minnen från i går eller i natt?"

Sirius tänkte efter och koncentrerade sig djupt, han insåg att han inte hade det. Bara ett litet svagt minne av att han, James, Lupin och Peter hade gått in på puben tillsammans.

"Nä."

"Var glad för det" sade Remus, han hade fått tag på en fuktig disktrasa som han baddade sig själv med.

"Hände det något speciellt?"

"Vill du höra hela långa historien eller den korta?"

"Ta den korta, jag är rädd för att jag inte kan koncentrera mig så mycket."

"Du lurade in mig, James och Peter på den här pubben med orden "Världens godast honungsöl!". Du lurade i oss Eldwhiskey och en massa andra onödigheter. Du bönade och bad pubägaren om att få spela på den där klumpiga saken där…"

"Flygeln" rätade Sirius.

"Sak samma och avbryt mig inte. Var var jag nu då…"

"Jag bad pubägaren om att få spela…"

"Just ja, när han sade nej började du gråta och sa till James att han skulle hjälpa till att övertala den grinige pubägaren, som egentligen bara ville skydda sina gäster från ditt oljud – du hade visst varit här tidigare. Men ni gav er inte och till slut hade han inget annat val än att låta dig göra det. Du började spela och vid det laget var alla så fulla att allt lät som musik i vems som helst öron. Dessvärre inte i bartenderns. Så han söp ned sig själv."

"Nämen, det får de ju inte!"

"Man har inget val när du är i närheten, raring." Remus uttalade "raring" med all förakt han kunde framkalla.

"Nu var du elak!" Sirius såg förolämpad ut.

"Det är det jag är till för. I alla fall, du satt och plinkade på den där klumpiga saken ända tills nyss då du äntligen tog ditt lilla sunda förnuft till fånga – tack gode Merlin!"

"Skulle inte det där vara kort?"

"Det var det, det finns fler detaljer, men det går jag inte in på. I så fall kommer du inte visa dig bland folk på årtionden."

"Ajdå."

"Säger det samma."

"Men var är Peter och James?"

"Peter följde med en kvinna upp på ett rum, eller… Jag tror att det var en kvinna i alla fall" Remus såg konfunderad ut. "Oskyldigt hävdade de, men man vet aldrig."

Sirius fnissade.

"Och James tror jag ligger här någonstans. När du spelade som värst blev han rådvill och stoppade upp sallad i öronen. Jag tror faktiskt att han lyckades somna." Remus blick blev fjärrskådande. "Jag önskar att han hade sparat lite till mig."

"Så farligt var det väl inte?"

Sirius tystnade tvärt när Remus gav honom en mördande blick och han beslöt sig att gå därifrån samtidigt som han undrade varför Remus var så lättirriterad. Han blickade ut över rummet och hoppades på att finna James och förhoppningsvis skulle han vara lite mer förstålig och medgörlig.