Det tog tid, men tillsist blev det av. Jag antar att det inte var så smart att börja med det tredje kapitlet innan det andra var färdigt, haha. Tack till er som skrev :D

Sirius letade efter James inne i köket. Han kände sig väldigt gasig och han hade rapat oavbrutet sedan han gått iväg från Remus. Man skulle kort och gott kunna säga att han kände sig som en gastub, han väntade bara på lågan som skulle få honom att antändas och slutligen att explodera.

"UAAAAAAAAAAAAAAAR!", rapen fick köksredskapen som hängde över spisen att dallra. Sirius rodnade, fastän han såg det som naturliga gaser, och hoppades att ingen hade hört. (Ni kan ju tänka er själva; Sirius, tjejernas konung, numera med en karriär som ett rap-kid?)

Men tur var väl det att Sirius var gasig just idag. Ty hans rap hade fått James - som låg däckad under diskbänken på andra sidan köksön - att vakna till. Hade han inte gjort det hade hans ädlare delar inte funnits kvar länge till, och Harry Potter hade aldrig blivit till. En svälg gjorde sig nämligen beredd för att ta en ordentlig tugga mellan James ben; Men nu när James vaknade till och rörde på sina ben försvann svälgen lika snabbt som den dykt upp.

"Uh", hördes det.

"Huh?", fick Sirius fram och klättrade upp på köksön som han sedan ålade över och lutade sig ut över diskbänken och tittade ner inunder den.

När James såg Sirius blev hans nötbruna ögon stora av förvåning.

"Uhu?!"

Sirius misstänkte att James undrade vad han gjorde under diskbänken med Sirius lutad över sig.

"Jag tror att mina tarmar dansar salsa", kläckte Sirius ur sig.

Det uttalandet fick fart på James som trodde att Sirius förberedde sig för att spy och spyor var det sista han ville ha över sig. Han hade redan tillräckligt med blessyrer så det räckte för ett par år. James snurrade runt och kröp till en köksbänk där han sedan reste sig upp. Tyvärr såg han inte att en skärbräda var utdragen, och tyvärr var inte Sirius så snäll att han varnade James.

"Varför börja vara något nu som man aldrig har varit förut?", tänkte Sirius.

B-DING.

James tyckte att det kändes som om hela jorden skakade; som om hans huvud delats i två; som om hela världen hade stannat upp. Men, som stackars lilla James snart skulle få upptäcka, rullade världen fortfarande på. Efter två minuters ojande och stönande hade James kommit upp i sittande ställning och Sirius hade slutat att skratta och övergått till att fnissa på ett mycket irriterande sätt.

Plötsligt slogs köksdörren upp och pubens kraftiga, och, kvinnliga kock kom instörtande. Hon hejdade sig när hon fick syn på de två ynglingarna, varav en av dem låg över hennes nyputsade köksö. Våra båda hjältar tystade tvärt (James med klagandet och Sirius med fnissandet) och kunde mycket väl följa hennes anisktes förvandling från blekvit till purpurröd från sina platser (även om James såg två ansikten istället för ett). Hennes barm höjdes och sänktes när hon kämpade för att dra in luft i sina överbelastade lungor.

"UT UR MITT KÖK ERA SLYNGLAR!", saliven sprutade långa vägar när hon skrek med sin gälla, och mycket arga, röst.

James tog sig för huvudet och reste sig försiktigt upp (så försiktigt det går när man blir jagad av en galen köksa som sänder knivar efter en med hjälp av magi) och sprang sedan ut genom dörren. Sirius däremot hade problem med att ta sig ned från köksön. Försök själva att ligga på mage över en diskbänk medan en galen häxa närmar sig och hotar med kastrering – jag menar, man blir ju stressad, inte sant? Speciellt när hon håller en rostig kniv i handen (standarden på det här stället var inte så bra). Men tillsist (efter några lätta slag med en slev på hans skrev) lyckades han lösgöra sig och sprang snabbt efter James.