det första händer ungefäri augusti, så det stämmer med att Gura får barn i juli :)
jag har skrivit ett kapitel till men vet inte om jag ska fortsätta efter det, det blir liksom väldigt långa tidshopp ändå.
KOMMENTERA!! :D
Duro hörde ett högt rop från himlen som fick Gura att ramla omkull. Hon välte honom också och alla andra som stod bakom, de föll som dominobrickor. Han såg hur en av stolparna som höll Percy Weasleys bjälke uppe brast och hur han plaskade i vattnet. Men i nästa sekund flög två monster på kvast fram ur ingenstans och drog upp honom. Duro vrålade av ilska men det hörde ingen, eftersom någon mycket tung hade rullat sig över honom i ett försök att komma upp ur kaoset.
– Akta dig för i helvete! Skrek han åt honom. Mannen grymtade något och drog sig i skägget medan han reste sig upp. Duro såg att det var Grif den matglade, som alla kallade honom. Han tog tag i Guras hand och drog irriterad med sig henne. I kaoset hade kvastflygarna och Percy Weasley gått upp i rök.
Gura bleknade. Han förstod precis varför. Hans far skulle aldrig förlåta honom för att han hade låtit en människa komma undan, det kanske var den sista de någonsin fick. Att äta djur är påfrestande för mig, sa han alltid.
– De blåa ögonen...
– Tänk inte på det.
– Hur skulle jag kunna låta bli? Han kommer koka oss levande.
– Nej, det kommer han inte! protesterade Duro med eftertryck, men mest för att lugna sin fru, han var inte helt säker heller.
– Ska vi leta efter dem?
– Ingen idé om de kan flyga... Han kände sig så irriterad att till och med Guras hår var frestande att dra i.
– Men...
– Inga män. Eller jo föresten, många män och inga kvinnor. Nej, en man och en kvinna.
Han tog hennes hand och drog henne till en av stugorna.
– Kom så tar vi ut vår besvikelse här inne.
Percy Weasleys räddare hade kommit i sista sekunden. Han hade bara fått brännsår av vattnet, inte blivit kokt. En längre rödhåring stod böjd över honom med oroligt min. Bredvid honom satt en svarthåring med gröna ögon och ett sicksackärr i pannan. En brunhåring uttalade läkeformler över honom med bestämd min. När han sakta vaknade och slog upp ögonen fann han att han låg på mjukt, kallt gräs i en konstig glänta.
– Argentina, sa den andra rödhåringen. Du måste vila nu. Den brunhåriga kvinnan reste sig och började vandra fram och tillbaka.
– Kannibaler! Jag kan bara inte fatta det!
– Lugna dig Hermione. Jag är säker på att det är olagligt att vara det. Den svarthårige hade fortfarande blicken fäst vid Percy Weasleys ansikte.
Hermione lät sig inte lugnas.
– Om det ens finns någon lag, ja! Det är bara så... så ofattbart!
– Så fort vi kan transferera oss ska vi fixa dom till Azkaban, okej? Sätt dig ner nu!
Hon satte sig motvilligt bredvid vid Percy Weasley. Efter en stund, då de bara suttit och stirrat rakt ut i luften, suckade hon och tog upp en liten svart handväska. Ur den plockade hon upp ett litet tält som vecklade ut sig själv och blev till ett fullfjädrat hus med sängar, kök och badrum. De la med gemensamma krafter Percy Weasley i en säng, han var fortfarande så borta att han inte kunde tala.
– Godnatt Harry, muttrade den långa rödhåringen.
– Ja, godnatt då GulleRonnie, svarade Harry när Ron började gå mot samma dörr som Hermione ilsket försvunnit genom. Ron vände sig sakta om. Harry gav honom en menade blick och han brast ut i gapskratt. Efter några minuter flämtade han:
– Gulle...! Hur fan visste d-hu? Harry skrattade ännu mer och sa bara:
– Man hör en hel del när man bor vägg i vägg med er. Det ska verkligen bli skönt när Auror-utbildningen är över!
När morgonen kom återvände ledarens son till kanniballägret. Harry, Ron, Hermione och Percy Weasley hörde aldrig de rasande skriken, eftersom de redan gett sig iväg till England. För att sammanfatta det hela kort var det Grif som skvallrade, och Duro och Gura hukade som små barn när han bestraffade dom med att kasta brinnande facklor.
– Ni förtjänar inte att delta i kannibalernas kultur, ni förtjäna inte att äta människokött!
Längre än så kom han faktiskt aldrig eftersom trolldomsministeriet anlände med full styrka och forslade dom över havet till Azkaban.
En intressant händelse som kan vara värd att berätta om inträffade på Harrys, Ginnys, Rons och Hermiones dubbelbröllop i juli. Det hölls i närheten av Kråkboet, dom fick inte plats på tomten. Ginny utbildade sig till Helare och Hermione hade utvecklat F.I.S.A (som numera hette F.I.S.Å.M., och stod för Föreningen för Idiellt Stöd Åt många Magiska varelser) till en större organisation.
Mitt under bröllopet kom en minister och berättade att Dura (de fick först veta att det var en av kannibalerna såklart) hade fött en dotter i Azkaban. Eftersom de inte visste hur hennes magi fungerade skulle hon få bo på barnhem till sju års ålder och sedan undersökas under några år för att se vad hon skulle hamna.
De skrattade de alla gott åt. När de senare var dans bjöd Harry upp Hermonie och sa lågt, så inga andra skulle höra:
–Om jag träffar henne ska hon allt få veta att hon lever. Kan du tänka dig något värre än ett kannibalbarn?
– Nej, log Hermione. Men hon kunde inte låta bli att tycka synd om barnet.