AN: Originalversionen är skriven av Lunabell Marauder Knyte och de saker du känner igen kommer från J.K Rowling och Marvel.

Kapitel 2. Peppers stöd

Tony lät Harry sova ut innan de gick tillbaka till hotellet han bodde på. Det kändes konstigt att bära de sovande barnet från bilen upp till rummet. Han visste att Harry var sex år gammal. Tony visste att barn var små, vilken var en av anledningarna till att han höll sig borta från dem så mycket som möjligt (om man tänkte på hans benägenhet att råka slå sönder saker.) Men när han bar Harry kom den dåliga känslan i magen tillbaka. Han var ingen expert, han hade inga egna barn eller yngre syskon, syskonbarn eller brorsöner, men han visste, så länge det gällde sexåringar, att Harry var liten.

Så det fanns ilska, men det var inte allt som fanns.

När han höll Harry i famnen kändes det samtidigt, både bokstavligt och bildligt talat, att han höll pojkens liv i sina armar. Det var både skrämmande och tillfredställande på samma gång. Fast han kunde inte i hela fridens namn säga vad som fick honom att göra det här, det bara kändes som rätt sak att göra. Han visste att det inte skulle bli lätt, och han visste att när Pepper fick reda på det skulle det bli tjafs och bråk. Men så länge han fick behålla Harry och att alla förstod det faktumet... så var han ok med det.

Tony visste att han inte var den mest ansvariga personen i världen. Han visste att vara förälder inte var det lättaste i världen.

Kanske såg han lite av sig själv i Harry och det var därför han ville göra detta. Han kanske trodde att det här var det enda sättet han, Tony Stark, skulle få en arvinge. Han skulle inte leva för evigt och tanken på att göra någon gravid var skrämmande och just nu i deras liv var det inte den bästa tidpunkten, även om han kunde få Pepper att gå med på det. Plus att... barn var en sak, bebisar en annan.

Han lade ner Harry på sängen och använde sin jacka när han bäddade om honom, samtidigt med tanke på hans skador. Sen gick Tony över till vardagsrumsdelen.

"Han sover" hälsade Tony.

"Med all den medicinen han fick kommer han nog sova ytterligare några timmar" svarade Happy.

"Jag vill att det ska finnas något att äta när han vaknar. Kan du gå och beställ något för oss alla?" frågade Tony samtidigt som han tog fram sin mobil. Usch... det fanns en hel del meddelanden och missade samtal. Medans han skummade igenom meddelandena tillade han, "några hamburgare, pommes, oh lökringar är alltid gott. Öh... kanske lite kyckling? Jag är säker på att barn gillar makaroner... hmm, potatismos är också bra, särskilt med sås till...hm... jag borde väl ha frågat vad han gillar. Uhm... vi tar lite av varje av vad barn gillar, och naturligtvis, lite godis. Jag tänker på chokladtårta! Lite chokladkakor..." Tony var påväg att fortsätta när han såg hur Happy rynkade på pannan.

"Vad?" frågade Tony fast han redan visste vad han skulle säga. Vanligtvis brukade inte Happy ge honom dåliga nyheter. En av anledningarna till att han anställt honom var pågrund av hans namn, han förväntades alltid ha glada nyheter...

"Samtidigt som du var upptagen med att prata med advokaterna och de amerikanska barnmyndigheterna, gav läkarna mig lite mer information..."

"Och?"

"Tja... han är liten sir, lite för liten för sin ålder. Från vad läkarna sa gav de honom mat så att han inte skulle dö, men inte vad han behövde." sade Happy med en lugn röst. Han visste att många tyckte att hans chef var en ansvarslös festprisse... eftersom han var det, men det var inte allt han var. Han räddade inte människor som Iron Man för ett det var ett reklamjippo, han gjorde det var han visste att det var rätt sak att göra. Berömmelsen i själva saken var bara ett bonuspoäng och han reagerade på det sättet hans livsstil hade lärt honom att göra. Och efter vad han gått igenom var tanken på att någon som led hemsk. Tanken på att någon så liten och försvarslös som Harry led var outhärdlig.

Tony närpå morrade och blängde på dörren. Om självantändning var möjligt...

"Jag vet att han kommer få vad han nu vill äta sir, men hans mage kommer inte tåla stora mängder. Inte heller något mastigt och han behöver vissa vitaminer för att hjälpa och stärka hans immunförsvar" sade Happy.

Tony knöt nävarna... gud, hur mycket han ville att några dumma skurkar skulle härja så han fick ta ut sin ilska på någon. Men han behärskade sig och suckade genom näsan. "Okej, okej... det blir bara ännu en sak att lägga till på listan. När vi kommer tillbaka till USA ska han få ett eget rum. Vi måste inreda det med allt han behöver, en säng, en byrå, leksaker, böcker, en dator, åh och han behöver en mobiltelefon. Jag får ta honom till en privat skräddare för att skaffa honom kläder som passar precis rätt, men också se till att han känner sig bekväm i dem. Jag kan inte låta honom att gå omkring i trasor som de, men jag kan inte säga att han skulle njuta av att gå runt som en mini-affärsman. Oh, och han behöver nya glasögon, kanske när han blir äldre kan han få gå på ögonlaser, men det tänker vi på senare. Vi skaffar honom en personlig läkare och nutrionist, de kan arbeta tillsammans för att skapa en bra fungerande kostdiet som kommer ta honom dit han behöver vara samtidigt som han tycker om vad han äter..."

Happy nickade, "Under tiden kan jag ringa roomservicen och säga till dem att vi vill ha soppa här när han vaknar."

Tony nickade med, "Okej. Fixa kycklingnudel. Det är den bästa soppan man kan få när man ska må bättre."

"Ja sir," sa Happy när han tog telefonen och beställde.

Tony satte sig ner och försökte få lite arbeta gjort via sin mobil, men han hans tankar envisades med att gå till den lilla pojken som sov i sängen. Han hade sett massor av medlidandehandlingar förut när Pepper släpat med honom till en hel del välgörenhets sammanordningar. Ännu mer på tv, men aldrig hade det känts så personligt.

Han var påväg att ge upp för hans egen tankevilja och gå och se till att Harry var okej när dörren öppnades och Pepper stormade in, det syntes tydligt att hon var riktigt, riktigt arg.

"Vart. I. Helvete. Har. Du. Varit?" hon sade varje ord var för sig.

"Pepper, jag kan förklara," sa Tony och sträckte fram handen i en "Jag menar inget illa" gest.

"Åh, ja det gör allting bättre, gör det inte? Du försvinner mitt under ett möte och kommer inte tillbaka. En hel natt går utan att du svarar på mina samtal eller meddelanden! Och sedan ringer jag upp hotellet och de säger att du har varit här i flera timmar! Vad fan, Tony?" röt Pepper, hennes röst blev högre desto argare hon blev.

"Shh... Pepper, inte så högt," viskade Tony och tittade över axeln, han hoppades att Harry inte hade vaknat.

"Jag får låta så högt som jag vill! Har du glömt vad detta kan innebära för Stark Industries? Det här är en jättestor sak, och jag önskar att du skulle ta allt det här på mer allvar!" Pepper var rasande.

"Jag hade viktigare saker att göra!" skrek Tony i ett försök att försvara sig. Han ångrade inte att han hade tagit hand om Harry. Och ingen, inte ens Pepper, även om han respekterade och tog hand om henne, skulle få honom att må dåligt över det.

"Åh jaha? Som vad?" utmanade Pepper.

"Mr. Stark?" sa en liten röst och det rummet blev med ens tyst.

Tony gick direkt till Harry och plockade upp honom och höll honom beskyddande mot bröstet, "Shh, allt är bra. Väckte vi dig?"

"Jag hörde dig skrika? Har du fått problem pågrund av mig?" frågade Harry tyst.

"Nej... Jag är omogen hela tiden. Jag behöver inte någon hjälp för att hamna i trubbel. Dessutom... jag är inte i trubbel. Det här är bara min vän Pepper. Hon blev bara orolig för mig, det är därför hon skriker, men som jag försökte förklara för henne var jag borta hela dagen igår och idag eftersom jag tar hand om dig," sade Tony i en lugnande röst till Harry, men han såg också tillbaka på en mycket chockad Pepper.

"Men... jag f-fick inte dig i t-trubbel... e-eller?" frågade Harry igen.

"Naturligtvis inte. Du, är du hungrig? Happy här var påväg att ringa efter lite soppa," sa Tony.

Harry såg från Happy till Pepper och sedan gömde han huvudet mellan Tonys axel och nacke och nickade.

"Okej. Du, varför inte följa med Happy och beställa något mer som du vill ha till den där soppan, okej? Jag behöver prata om några saker med Pepper." sa Tony när han försiktigt räckte över Harry till Happy.

När Harry och Happy var utom hörhåll vände Pepper sig mot Tony och begärde, "Varför är det en liten unge här Tony?"

"Jag... öh... adopterade honom?" Tony hade tänkt att konstatera det men det lät mer som en fråga.

"Vad?" väste Pepper. "Tony, det kan du inte!"

Tony sträckte på axlarna och fick tillbaka sitt berömdaarrogantasjälvförtroende, "Okej? Och varför kan inte jag? Enligt mina advokater kommer Harry att erkännas som min i hela världen i slutet av veckan. Och innan du säger nåt Peps... grabben behöver detta. Han övergavs på en lekplats. Han blev slagen ock skadad, hans kusin och dennes kompisar lekte något de kallade "Jaga Harry", hans familjs hus är övergivet, de ger honom hans feta gris till kusins avvlagda kläder och de ger honom knappt någon mat vilket får honom att se mycket mindre ut än vad han borde vara!"

Pepper rynkade på pannan och lade armarna i kors.

"Läkarna sade att det fanns tecken på tidigare brutna ben och undernäring. De ville även ge honom en psykisk utvärdering," sade Tony samtidigt som han gav Pepper valpögon.

Denna gången syckade Pepper, "Jag vet att du vill göra gott Tony, men jag tror inte att adoption var det bästa alternativet... för dig."

"Och? Och vad skulle jag ha gjort?" utmanade Tony.

"Ge honom till behöriga myndigheter" svarade Pepper.

Tony fnös, "Hans föräldrar är döda och han skickades till att bo med såna här släktingar. Jag vill inte ens föreställa mig vad som skulle hända med honom om han placerades i systemet." Sedan tittade Tony uppriktigt på Pepper med allvarliga ögon, "Harry behöver att jag tar hand om honom... jag måste erkänna att det finns en del av mig som skriker "vad fan gör du?". Men det är bara en liten del. En större del talar om för mig om att det här är vad jag behöver göra... det känns lika rätt som att ta på sig rollen som Iron Man."

Pepper slöt ögonen och nöp sig över näsan, "Tony... Jag vet att du trodde att det var rätt sak att göra-"

"Eftersom det är det!" protesterade Tony.

"-men Harry är en riktig person-"

"Jag vet det!"

"-inte någon uppfinning eller leksak som du kan slänga eller ge bort när du tröttnat på den," Tony såg ut som att skulle säga något annat, men Pepper glodde på honom så han höll tyst och lät henne fortsätta. "Harry är en verklig person, och om det du säger är sant har han väldigt mycket historia. Du gillar inte att handskas med onödiga saker som det. Du är en man av vetenskap, och känslor är inte din starkaste sida."

"Kanske inte, men jag kan vara där för Harry. Grabben behöver mig... mig, Anthony Stark.. inte miljardär-stor-slösar Tony... och inte Iron Man. Allt jag behövde göra var att lova honom att allt skulle bli okej och han trodde och litade på mig. Okej, jag ska erkänna att jag aldrig trott att dessa saker var skrämmande, men i det här fallet.. det var nästan det... men hur skrämmande det nu än är backar jag inte ut. Jag skulle verkligen uppskatta om du är på min sida och stöder mig, men även om du inte är, precis som med företaget... så är min röst den sista avgörande..." sa Tony i det allvarligaste Pepper någonsin sett honom.

Allt hon kunde göra var att nicka, "Okej Tony... jag ska stödja dig."

Så småningom kunde Pepper tvinga Tony att gå tillbaka till mötet och försöka rädda allt han kunde. Under tiden lovade hon att hon skulle hålla koll på Harry.

"Så, Harry... vad tycker du om Tony?" frågade Pepper när de satt i den gigantiska soffan och tittade på tecknad film på den gigantiska platt-teven. Harrys förvåning över sån teknologi och att han tilläts titta på det gav Pepper en bättre uppfattning om varför Tony varit så orubblig. Filmen som de tittade på var en klassisk barnfilm som även hon kände till, men Harry hade ingen aning om vad det var.

De delade på lite popcorn och varsin dricka. Harry hade aldrig fått läsk innan, men Pepper trodde inte att det var det mest hälsosamma valet, och med tanke på de medicinska rapporterna Tony hade visat henne, föreslog hon juice istället. Harry hade inget emot det och han accepterade glatt äppeljuicen han fick.

"Jag tycker han är bäst! Han räddade mig och tog hand om mig och lovade att jag aldrig med behövde gå tillbaka till min morbror och moster!" sade Harry glatt.

Pepper försökte att inte rynka på pannan när hon frågade, "De behandlade dig inte som en familjevän, va?"

Harry tittade ner på sina fötter och skakade på huvudet, "Nej... jag var tvungen att städa och laga mat, och rensa ogräs i trädgården, och damma på möbler, och moppa och sopa, och jag fick bara använda de böcker Dudley inte ville ha längre, men det var okej eftersom jag gillade dom jag hade. Uhm... jag fick aldrig göra något av de saker du och Mr. Stark låter mig göra. Jag fick inget äta förutom när de inte ville ha mer. Eller titta på tv. Eller få bättre betyg än min kusin, men jag fick inte göra för dåligt ifrån mig heller..." när han insåg att han sagt mycket mer än vad han hade tänkt att göra håll Harry sig över munnen. "Förlåt..."

Peppers ögon stack av tårar som inte fanns där och av ilska mot alla monster som kunde behandla ett barn på det sättet. Han närmade sig försiktigt Harry och lade en arm runt honom. Hennes rynka i pannan blev djupare när hon kände hur Harry spände sig som om han förväntade sig att bli slagen.

"Det finns inget att säga förlåt för Harry. Det var inte ditt fel... men hallå, nog med denna deprimerande stämningen... Tony kommer inte vara tillbaka om minst en timme. Varför inte gå ut på lite sightseeing? Jag såg några affärer innan, där kan vi skaffa dig lite nya saker," sa Pepper och höll ut en hand mot Harry.

"Till mig? Nya saker?" ekade Harry.

Pepper log, "Ja. Kom så går vi."

Pepper ville inte att Harry överansträngde sig, särskilt inte med hans skador, så de gick bara till butiken mittemot hotellet. Det var en barnaffär, vilket fick Harrys ögon att vidgas i förundran. Harry höll Pepper i handen och såg fram och tillbaka mellan alla gångar.

"Hittar du något?" frågade Pepper.

"Åh...eh... du behöver inte ge mig någonting..." mumlade Harry.

"Struntprat, kom så hittar vi något som gör dig mer hemmastadd. Det finns kläder där borta med en massa figurer. Eller vill du kanske ha en leksak, eller ett spel? frågade Pepper. "Vad du vill, det är ditt. Ta bara något."

Harry tittade ner på marken så att Pepper inte skulle se hans ansikte, men när hon gjorde det såg hon att han grät.

"Harry?"

Harry snyftade.

"Harry?"

"Nej.. Ingen har... någonsin... gett mig... någonting..." viskade Harry. "Jag har aldrig... förtjänat... något..."

Pepper plockade upp Harry och kramade honom. Hon torkade bort hans tårar och kysste hans panna försiktigt, "Nu, vem kunde vara mer välförtjänt än världens mest skötsamma pojke?"

Harry svarade inte men log blygt upp mot Pepper. Hon kysste hans panna ännu en gång innan och ställde ner honom och lät honom gå ut plocka ut vad han ville ha. För den blygsamma pojken han var behövde han uppmuntran från Pepper med att plocka ut några leksaker, kläder och spel.

"Kom igen Harry... var inte blyg. Det måste finnas något spel som du verkligen gillar," lirkade Pepper.

Harry plockade med fingrarna och svarade, "Jag fick lära mig att spela schack för ett tag sedan..."

Pepper log och letade upp ett schackbräde och lade det i kundvagnen.

"Ms. Pepper, det är för mycket... jag kan inte ta emot något av det här," sade Harry.

"Tycker du att det här är mycket? Vänta bara tills Tony tar med dig och handlar. Han kommer förmodligen köpa hela butiken till dig," sade Pepper. Harry kanske trodde att hon bara var metaforisk, men Pepper sjäv var inte såsakerpå om hon var det eller om hon talade sanning.

När de kommit tillbaka till hotellet hjälpte Pepper Harry att byta om till en röd t-shirt och jeans. Nu när han hade kläder som faktiskt passade reste han inte iväg vartannat steg. Pepper fick en udda känsla i bröstet när hon tittade på Harrys ansiktsuttryck när han öppnade upp sina leksaker och spel, det var som ett barn vi jul. Det gjorde henne glad att hon kunde göra honom glad, men samtidigt var det synd att Harry inte upplevt denna lycka förut.

"Tony kommer snart. Vi ska förmodligen gå iväg och äta, vill du ha något speciellt?" frågade Pepper.

Harry tittade på från en av sina pussel han höll på att sätta ihop och lutade oskyldigt på huvudet, "Kan jag följa med er?"

Pepper gömde ilskan mot hans släktingar och tvingade fram ett leende, "Visst. Faktum är att du kan välja vart vi ska gå."

Harry ryckte på axlarna, "Jag är bara glad över att få gå med Ms. Pepper. Det spelar ingen roll om vad jag äter."

Pepper fick känslan av att han hade utelämnat, "Jag är bara glad över att få något att äta," men hon nämnde det inte.

"Det måste vara något du alltid velat prova" lockade Pepper.

"Uhm... ja... det är en sak..." sade Harry blygt.

"Vad då, sötnos?" frågade Pepper försiktigt.

"Jag... Jag har alltid velat ha glass," sade Harry tyst.

Pepper log, "Tja... medans vi väntar på att Tony ska komma tillbaka från de tråkiga vuxengrejerna, kan vi ju beställa lite till oss själva. Vilken smak vill du ha?"

"Verkligen?" frågade Harry upphetsat.

"Självklart," svarade Pepper.

"Eh... choklad! Åh, eh... snälla..." sa Harry.

Pepper log och ringde upp roomservice. Hon hade varit skeptisk när Tony först berättat om Harry, men efter att ha tillbringat några timmar med honom förstod hon vad Tony menat. Hon visste inte exakt varför eller vad hon kände, men hon kände att hon behövde beskydda det lilla barnet. Han log inte tillräckligt ofta, han var långt mer försiktig än något barn bör vara, och hans ögon...

Pepper hade hört talas om folk som hade trötta ögon med gamla själar, men det här... det här var något helt annat.

Hon drog handen lätt genom håret och log värmande mot honom sedan sade hon, "Jag ska skaffa dig den största chokladglassen de har."

Senare skulle hon få Tony att hitta de avskyvärda släktingar som skadat denna söta lilla pojke, hon skulle säga vad hon tyckte... hon var säker på att Tony skulle se till att deras ekonomi skulle vara förstört för resten av deras liv med, men hon ville ge dem något också. Och om det var de som hade gett Harry hans ärr... argh, det skulle de få betala för i helvetet!

AN: Tack till Tova som agerade Beta, puss på dig!