A/N: Tjenamors!

Jag har varit internethandikappad de senaste månaderna, och har inte kunnat ladda upp, men nu är jag äntligen tillbaka för att ge er mer av Epic Last Song!

Här kommer kapitel nummer två, hope you like!

Släpp av en kommentar innan du går, thnx!

Yours truly,

Curry

Låt: I almost told you that I loved you

Band: Papa Roach

Andra kapitlet – I almost told you that I loved you

Sex år hade passerat sedan Draco hade presenterat sig inför Harry Potter, och efter de åren hade det blivit svårt att tro att de någonsin skakat hand och konverserat vänskapligt med varandra. Kanske hade det inte varit lika svårt att tro det, om det inte vore för att Draco stigit på Hogwartsexpressen bara några sekunder för sent. Det enda han hunnit se var hur Potter slunkit in i en kupé längre fram i tåget, och då han gick för att se vem – om någon – han satt tillsammans med... besvikelsen.

Smutsskallen Granger och blodsförrädaren Weasley – två tvättäkta Gryffindorare – var de Potter satt med och... skrattade.

När Draco tänkte tillbaka på den scenen, kände han inte det hat han hade gjort de där sex åren tidigare. Då hade han blivit rasande och avundsjuk, men nu var det någonting helt annat, någonting okänt. Mörk var känslan utan tvekan, men ingen ilska.

Kanske var avundsjukan fast, en mycket underlig avundsjuka.

–

"Draco, jag går och lägger mig nu."

Han ryckte till och såg hur Blaise rullade ihop sina pergamentark till rullar. Med hes röst försäkrade Draco honom om att han skulle följa hans exempel så fort uppsatsen var färdigskriven.

"Javisst", sade Blaise och blinkade mot Draco. "Professor Snape måste förvänta sig någonting alldeles extra ifrån din sida, efter din insats under förra lektionen. Lycka till."

Så lämnade han bordet med sin färdigskrivna läxa under armen.

Draco såg ned på sitt pergament. Hans handstil täckte halva arket, men textens innehåll var knappast vad Professor Snape förväntade sig av sin favoritelev i en uppsats om någonting så simpelt som patronusar.

Med en uppgiven suck återgick Draco till sitt filosoferande om Potter. Han mindes en dag speciellt, i deras tredje årskurs...

–

Det hade känts som bara ännu en dag i det alldagliga, tråkiga liv som han levde, då Draco vandrade igenom Hogwarts korridorer för minst hundratjugonde gången, trots att han var ensam denna gång. Var hans vänner befann sig då kunde han inte minnas. Han kände sig relativt fridfull, men ändå lika bitter som alltid. Dock var hans sinne tömt på tankar då han nådde entréhallen, där han stannade till.

Den så kallade gyllene trion spatserade rakt emot honom, var och en helt uppslukade av sitt viskande. Helt impulsivt, harklade sig Draco. Trion stannade till, bara ett par meter ifrån honom, och han kunde se Grangers uttryck av ilska över att ha blivit avbruten mitt i en mening.

"Potter", sade Draco tydligt men med den vanliga spelade nonchalans han så ofta använde sig av. "Sett till några Dementorer idag?"

Potter var snabb med att slänga fram sitt svar: "Några äckliga, illaluktande varelser? Jo då, jag tror jag såg till Crabbe och Goyle alldeles nyss." Han hånlog åt sin kvickhet. "Hur så?"

Draco var inte på lång väg en lika duktig sökare som Potter, och detta kanske var ett av bevisen. Han var inte snabbtänkt alls. Det kändes som om hans läppar torkade ut, men ändå hann han inte säga någonting förrän Potter plötsligt stod öga mot öga med honom, med en hand på hans axel.

"'Vi kommer nog bli goda vänner, du och jag'", citerade Potter ifrån vad som kändes som flera sekel tidigare, och Draco kunde för en kort stund tro sig se den Harry Potter han sagt just de orden till.

Sedan dunkade Potter honom två gånger i ryggen – på ett ganska vänskapligt sätt – och vände sig om för att komplettera trion igen. När han såg på Draco igen, var hånleendet tillbaks i hans ansikte.

"Det tror jag säkert att vi kommer bli", sade han och fnyste till. "Eller vad tror du, Malfoy?"

Draco tänkte så det knakade, men kunde ändå inte komma på någonting att kontra med. Entréhallen var knäpptyst, så pass tyst att han kunde höra sitt armbandsur ticka.

"Du pratar som om jag frivilligt andas samma luft som du, Potter!" spottade han fram så plötsligt att han var rädd för att snubbla på orden. "Men där tar du fel!"

Så vände han på klacken för att gå tillbaks den väg han kommit ifrån.

Han hörde Weasley fnissa bakom hans rygg, och Potter ropa:

"Men Malfoy, vänta!"

Draco suckade och stannade. "Vadå?"

"Du... du har någonting på... på din mantel."

"Huh?" Draco kände efter med handen längs ryggen. Hans fingrar kände en bit papper. Han drog av lappen och läste vad som verkade ha skrivits i all hast: "HALVBLOD".

Med en brinnande ilska inom sig, knycklade han ihop lappen och stegade snabbt iväg mot Slytherins uppehållsrum. Aldrig någonsin hade han känt sig så förödmjukad som då.

Draco hade spenderat sex skolår på Hogwarts. Dessa år hade han omsorgsfullt vigt åt att göra Harry Potters liv till ett helvete. Men varje år var Potter likförbannat tillbaka på skolan, lika ny och fräsch som alltid.

I almost told you that I loved you

Thank God I didn't, 'cause it would've been a lie