A/N: Howdy!

Tack för kommentarerna, här kommer ännu ett kapitel. Eftersom det förra var så kort, skickar jag in två kapitel direkt! Awesome, right?

Läs och njut, och som vanligt - släpp av en review innan du går.

Yours truly,

Curry

Låt: Bye Bye Beautiful

Band: Nightwish

Tredje kapitlet – Bye Bye Beautiful

Draco såg ner i sitt knä. Hans sinne kändes tungt av feber och huvudvärken började bli olidlig. Men han kunde inte motstå att fortsätta tänka, fortsätta komma ihåg, känna och pussla ihop allting. Det kändes som om han vara nära en lösning på någonting. Efter att ha varit vaken till tidig morgon flera dagar den veckan för att ägna sig åt detta, kunde han inte sluta nu. Det vore slöseri med tid – även om han hade blivit sjuk nu. Febern kan ha haft någonting att göra med den natten då han satt endast iklädd pyjamasbyxor med ett spöregn som föll ute, men detta var inte intressant, verkligen inte.

Han kunde förstås gå till sjukhusflygeln. Dock ville han inte tilldela Potter det nöjet, för nog skulle väl Potter gotta sig i att Draco låg på en sjukbädd och missade qudditchmatcher? Draco tänkte en gång till. Skulle han verkligen det? Kanske...

Potter var ju ändå inte riktigt av det slaget som lade uppmärksamhet i vad sin plågoande höll på med. Faktiskt, var han nog inte ens av det slaget som brydde sig om sin plågoande – i detta fall Draco – i huvud taget. Med lite subtraktion angående metaforerna, så kunde Draco snart räkna ut att det han just kommit fram till var att Potter, kort sagt, sket fullständigt i honom.

Men det som hände då han insåg detta, gjorde honom inte förvånad över det han insett, utan över vad han kände. Det var den där känslan han känt varenda gång han träffat på Potter i sällskap av Weasley och Granger... nej. Inte i sällskap av dem båda. Bara i sällskap av-

Hans tankar blev avbrutna av att dörren till sovsalen öppnades. Draco vred, med svårighet upp ansiktet mot Blaise, som stod i dörröppningen.

"Hej, Draco", sade Blaise, stängde dörren efter sig och gick fram till Dracos säng. "Jag tog med mig en, öh, huvudvärkstablett ifrån sjukhusflygeln, och en flaska pumpasaft." Han ställde flaskan på sängbordet och höll fram ett piller i handflatan. "Varsågod."

"Tack", mumlade Draco hest och tog emot pillret.

Blaise sänkte handen och verkade granska honom.

"Öh, du kan gå nu", sade Draco. "Jag sväljer tabletten själv."

"Nehej, du!" sade Blaise som om han just ertappat honom med att göra någonting förbjudet. "Jag ska se när du gör det, jag vill att du ska bli frisk igen." Han verkade bli lite vilsen i ett ögonblick och såg bort medan han tillade: "Alltså, lektionerna är skittrista utan dig."

Draco försökte fnysa, men råkade istället hoppa över ett andetag. "Ja, ja", sade han istället och tippade över tabletten i munnen och sköljde ned det med pumpasaft. Efteråt räckte han ut tungan mot Blaise. "Titta. Svalt."

Blaise nickade godkännande, och så fort han lämnat rummet, sjönk Draco tillbaka till sina avbrutna tankar.

Hur var det nu då, tänkte han för sig själv och drog sig till minnes.

Den där känslan. Han kände den bara då han träffade Potter, men också bara då Potter var i sällskap av... Weasley. Vad betydde det? Vad var det för känsla? Den var smärtsam... emotionellt sett smärtsam.

Ännu en gång var han tvungen att tänka tillbaka.

–

Det var bara någon timme efter att Draco blivit sorterad till Slytherin, och Potter till Gryffindor. Draco betraktade den nyblivna Gryffindoraren, ifrån Slytherinbordet. Han var omgiven av Weasleybröder och andra slödder som pratade med honom, och detta gjorde Draco... upprörd.

Han reste sig ifrån bordet och gick banade iväg mot Gryffindorbordet. Med sitt allra vänligaste leende på läpparna – som säkerligen inte var speciellt vänligt – gick han fram för att knacka Potter på axeln.

"Harry Potter?"

Han vände sig om mot Draco, och de Gryffindorare som pratat med honom lät också sina blickar sugas mot Draco.

"Å, Malfoy!" sade Potter och log.

En mycket stark känsla dök upp inom Draco, men det var inte en dålig sådan. Den fick honom att le på riktigt, okontrollerat, mot Potter.

"Öh", sade han och försökte få sina mungipor att sjunka till en min som bättre passade hans ärende, men det verkade omöjligt. "Skulle jag kunna få tala med dig, privat?" Han nickade mot Stora Salens utgång.

Potter nickade, fortfarande till synes glad. "Visst." Han vände sig snabbt mot personerna omkring honom: "Jag kommer strax, ska bara byta ut några ord med Malfoy först."

När de gick iväg från Gryffindorbordet, kunde Draco höra hur det viskades omkring dem, men känslan som fått honom att le var kvar och kanske var det den som gjorde att han inte brydde sig om viskningarna.

Han stannade alldeles utanför Stora Salen, och Potter stannade till framför honom.

"Vad var det du ville tala om?" undrade Potter nyfiket.

"Eh", Draco försökte fortfarande få kontroll över leendet, "alltså... ursäkta, jag är så lättad över att jag kom fram till skolan och allt sånt, så..."

Potter nickade. "Jag förstår, det är likadant för mig, jag kan inte sluta le!"

Men Draco visste att det inte var därför han fånlog som han gjorde.

"Så, du trivs bra i Gryffindor?" frågade han.

"O, ja", sade Potter. "De är verkligen trevliga. Och hur är det i Slytherin?"

"Det är..." Ensamt utan dig, tänkte Draco men skakade av sig tanken och förträngde den direkt. "...otroligt. Det kunde inte blivit bättre."

Potter log snett, och den starka känslan inom Draco ville att han skulle börja skratta. Han gav under för den och skrattade till. "Synd bara att, öh, vi inte hamnade i samma elevhem", sade han men såg nog inte övertygande ut med det där jäkla leendet.

"Jo, jag hade gärna-"

"Harry, kommer du?"

Den yngste Weasleybrodern, som suttit tillsammans med Potter på tåget, stod plötsligt ett par meter ifrån dem och stal Potters uppmärksamhet ifrån Draco.

"Ja, jag och Malfoy bara pratar lite", sade Potter till honom.

Weasley gick fram till dem och lade en hand på hans axel. "Jag sparar din plats åt dig då", sade han och med en ogillande blick mot Draco, vände han om och gick tillbaka in i Stora Salen.

Potter vände sig mot Draco igen. "Det är nog bäst att jag går, de väntar på mig, så..."

Draco nickade.

"Vi ses, Malfoy. Lika trevligt som alltid att pratas vid", sade Potter leende innan han följde efter Weasley.

Och det var då, när Draco mindes sig själv stå där, helt övergiven, som han kom ihåg känslan. När han kände den, visste han precis vad den var.

Svartsjuka.