Låt: Under Pressure

Band: The Used/My Chemical Romance

Fjärde kapitlet – Under Pressure

Värktabletten hade gjort susen, och nu hade Draco förflyttat sig till en av uppehållsrummets fåtöljer, där han satt och stirrade in i den värmande brasan. Pansy stod intill honom och pratade på, men han hade slutat lyssna för längesedan. Han hade slutat tänka, det var inte bra för honom att tänka sådana saker som han tänkt på senaste tiden.

Svartsjuka, sade han till sig själv. Säkert.

Det började kittla till i hans hals, han drog åt sig en näsduk, lutade sig fram och började hosta kraftigt i den.

Pansy lade en hand på hans rygg.

"Draco!" sade hon oroligt då han pausade hostattacken. "Är du säker på att du inte ska gå till sjukhusfly-"

"Håll klaffen, Pansy", muttrade Draco hest. "Jag ska inte gå någonstans."

"Men borde du inte..."

"Du beter dig som besserwissen Granger. Håll bara klaffen."

Pansy öppnade munnen för att säga någonting, men stängde den lika fort. Hon kunde inte blivit mer förolämpad. Med ett nonchalant fnys lämnade hon hans sida.

Uppehållsrummet tömdes sakta på elever. En efter en gick de till sängs, tills Draco var ensam kvar i sin fåtölj. Ensam med sig själv och brasan och, till hans eget förtret, sina tankar. De smög sig fram då han minst anade det, påminde honom om det vidriga ordet som han helst av allt ville glömma bort vad det betydde.

Svartsjuka.

Blaise hade frågelöst lånat honom en ordbok vari Draco hade slagit upp ordet.

"Tillstånd som utmärks av misstro rörande en annan persons kärlek/vänskap, och fruktan för dennes intresse för kärlek osv. till en annan/andra personer."

"Misstro rörande en annan persons kärlek...", mumlade Draco för sig själv. "Fruktan inför dennes intresse för kärlek till andra personer..."

Han tänkte efter.

"Jäkla Potter", muttrade han, irriterad över att ha insett hur känslans beskrivning stämde in så perfekt på vad han kände. Improviserat och i brist på lust att sitta kvar och stirra in i brasan, reste han sig från fåtöljen och såg bort mot sällskapsrummets utgång.

–

Inriktad på vad han skulle göra, men inte säker på vad han skulle säga när han väl hade gjort det, smög Draco sig igenom korridorerna tills han stod framför det sovande porträttet av Den Tjocka Damen. Det var lika bra att hon sov, insåg han då, för han kunde i alla fall inte lösenordet som skulle släppa in honom.

Uppgiven och irriterad på sig själv för att inte planerat detta, sjönk Draco ned på golvet intill porträttet, kanske i hopp om att någon skulle gå ut för att ta en nattmacka, vilket var högst icke troligt. Det var ju trots allt ädla Gryffindorelever på andra sidan porträttet.

Men så, utan Dracos beredskap, svängdes Den Tjocka Damens porträtt runt. Ett halvt, jeansbeklätt smalben slungades över porträttets kant, men så snart porträttet svängt tillbaka på sin plats, var benet borta, och Tjocka Damen hade vaknat.

"Vad gör du här, pojk?" frågade hon Draco irriterat. "Väcker du mig mitt i- Men vänta, du är inte någon Gryffindorare! En..." Hon såg förfärad ut. "En bedragare!"

"Nej, nej, ssh!" väste Draco och viftade med händerna framför henne. "Vaktmästaren kommer hit om du skriker, somna bara om!"

Men Den Tjocka Damen verkade inte vara så lättlurad.

"Spring tillbaka till ditt elevhem med detsamma, annars skriker jag", sade hon högdraget och Draco nickade ivrigt för att sedan ta fart runt hörnet.

Väl utom synhåll för porträttet, stannade han och försökte få syn på det jeansbeklädda benet igen. Och alldeles snart syntes ett par gymnastikskor gå förbi. Han tog ett steg framåt och greppade vad som såg ut som luft, lite mindre än två meter ovanför skon, och ryckte till.

Osynlighetsmanteln gled av och Potter avslöjades under den. Draco sträckte ut manteln framför sig, vek ihop den snabbt och stoppade den innanför sin egen mantel.

"Malfoy!" väste Potter. "Vad sysslar du med? Det där är min!"

"Som Prefekt har jag rätten att konfiskera den här", sade Draco och klappade på bulan som uppstått på hans bröst då han stoppat undan osynlighetsmanteln.

Han såg hur Potters ansikte förvreds av ilska. "Ge mig den. Jag har inte tid med dig."

Draco höjde sina ögonbryn. "Varför så bråttom, Potter?" undrade han.

Potter suckade. "Ett brev", sade han som om vartenda ord förstärkte hans ursinne. "Jag skulle skicka ett brev."

"Såhär tidigt?" tyckte Draco. "Hon är...", han såg efter, "halv tre."

"Ja, såhär tidigt", sade Potter. "Men om du ändå inte planerat att släppa förbi mig, kan vi ju ha en liten pratstund, du och jag. Är inte du sjuk, till exempel? Du har inte synts till på Trolldryckskonsten den här veckan."

Inte synts till...? upprepade Draco för sig själv. Betyder det att Potter har... lagt märke till min frånvaro?

"Äsch, jag blir aldrig sjuk", sade han överlägset.

Potter såg inte övertygad ut. "Var har du varit i så fall?"

"Vad bryr du dig?" Han bryr sig om mig, sjöng Dracos tankar.

"J-jaa... jag är bara nyfiken", sade Potter osäkert.

Draco fnyste. Aj, fan. Han kunde inte fnysa, utan hoppade fortfarande över ett andetag då han gjorde det. Denna gång ledde det till en hostattack.

"'Äsch, jag blir aldrig sjuk'", citerade Potter med en suck och förde in dem båda i ett hörn. Han svängde sin trollstav omkring dem och mumlade: "Muffliato."

När Draco hostat halsen torr, frågade han: "Vad är det för trollformel?"

"Den hjälper oss nu i alla fall", sade Potter. "Hur är det med halsen?"

"Bättre", sade Draco. "Det var bara en vanlig host-"

Det blev plötsligt mycket varmt över hans bröstkorg, och han lade märke till att Potter hade kommit närmre honom. Värmen steg till huvudet, då han kände en hand stryka tyget under hans mantel. Potter såg rakt in i hans ögon, och smaragderna verkade göra Draco till ett offer för allt vad pojken bakom dem planerade.

Så i ett enda drag, ryckte Potter åt sig osynlighetsmanteln och steg bakåt.

"Jag tar den här", sade han och höll upp manteln framför sig.

Draco försökte protestera, men pulsen som stigit så overkligt fort och högt, gjorde honom seg i huvudet då den inte verkade sjunka. Korridoren och väggarna såg inte längre solida ut, och Potter inte längre kompakt. Som om han somnat rakt på fläcken, sjönk han bort totalt. Han kände inte ens sina knän slå ned mot det hårda golvet.