A/N: Inte så många reviews än, men slänger upp femte kapitlet i nyårsprestent till de som läser!

God läsning och gott nytt år!

Yours truly,

Curry

Låt: Walls

Band: Chemical Vocation

Femte kapitlet – I owe this peace of heart to you

När Draco slog upp ögonen hade han först ingen aning om var han befann sig eller hur lång tid han varit borta. Han visste inte ens vad som hade skett.

Det första han såg var den mörkhårige pojken ifrån Diagongränden, med de smaragdfärgade ögonen fästa på honom själv. Bakom pojken fanns väggar han kände igen som Hogwarts väggar. Det som intresserade honom av dessa två var knappast väggarna. Han kände sig som elva år igen, och var utom sig av nyfikenhet över att få veta vem han var.

"Malfoy, jag måste ta dig till sjukhusflygeln", sade pojken som hade förvånansvärt mörk röst.

Förnuftet kom tillbaks till Draco direkt då han hörde rösten, och han knuffade bort Potter med all sin kraft (vilket nödvändigtvis inte var väldigt kraftigt).

"Vad är det för fel på dig, Potter?" fräste Draco, som redan var i färd med att resa sig ifrån golvet. Han var fortfarande snurrig, och stapplade till.

Potter gjorde en ansats att hjälpa honom, men blev avvisad.

"Du kollapsade, jag försökte hjälpa dig...!" sade Potter hjälplöst.

"Jag, Draco Malfoy, kollapsar inte", sade Draco och viftade upprört med händerna. "Och du, Harry Potter, hjälper mig inte. Aldrig."

"Vem har sagt att det är på det viset?"

Draco hade svårt att tro vad han just hört. Vem hade sagt det?

"Var inte så förbannat provokativ", fräste han. Han tänkte inte bli förödmjukad av Potter, inte för minst tjugoelfte gången, inte igen.

"Jag är inte 'provokativ'", suckade Potter. "Jag frågar bara om det finns vissa personer som inte får hjälpa vissa andra personer när de behöver det, och i så fall... varför?"

Dracos förråd av svar på den frågan var mycket tom. Han blev stressad och ville skrika ut att han inte visste, för han visste minsann inte allt, men det skulle bara vara patetiskt. Och var det någonting han inte var så var det patetisk, trots att Potter fick honom att känna sig sådan i alla fall. Typiskt.

"Det är bara så det är!" sade han otåligt. "Vi är ju ärkefiender, i Merlins namn. Vi borde inte ens prata om det här, vi borde dra fram våra trollstavar och duellera tills någon av oss stupar, eller göra vad som helst som tar ifrån dig rätten att hjälpa mig." Det kändes som om blod inte längre var det som pulserade i hans ådror – det kändes som om panik hade ersatt det. Panik som viskade åt honom att Potter inte kunde få veta på några villkor. Om han fick reda på det, var det kört.

Han glodde på Potter tills hans ögon sved. Men Potter sade ingenting. Hans blick mötte bara hans med sympati.

"Säg nåt då", försökte Draco beordra honom, men hans röst var svag och gäll.

"Jag vet inte riktigt... vad jag ska säga", sade Potter lugnt. "Jag är rätt trött på det här. Jag är otroligt ledsen om jag förstör din stolthet nu, men... jag hatar inte dig. Jag ogillar dig inte ens."

En brännande känsla i ögonen som inte hade någonting med stirrande att göra uppkom för Draco, men han var envis. Han skulle inte tillåta det... han skulle inte bli förödmjukad igen...

Han kände sig plötsligt svagare, och Potter reagerade snabbt. Han rusade fram till Draco och fångade honom innan han hann falla igen. Men Draco var vaken, och han kunde stå utan problem, men hur han än letade, fann han inte en enda cell i hans kropp som ville göra motstånd då Potter höll honom upprätt, med sin bröstkorg pressad mot Dracos.

Hans ögonlock föll ned till hälften. Det stack bakom dem, att hålla tillbaks tårarna var så svårt och han var så trött.

"Vad händer, Draco?" frågade Potter då en blandning mellan en snyftning och en hostning lämnade Draco.

Så fort han lade märke till att Potter kallade honom vid förnamn, kände han hur en droppe salt vatten lämnade hans ena öga. Den rann ned och torkade ut, men fler följde.

"Draco?"

Draco mumlade någonting han själv inte var säker på vad det var, och försökte att tänka på någonting. Absolut inte det, någonting annat. Precis vad som helst som inte var det. Om han tänkte på det, skulle han också tänka på saker som att han nästan omfamnade Harry Potter, och att han grät på grund av de hemska känslorna han hade för honom...

Vänta. Gjorde han?

Inom ett ögonblick hade Draco lösgjort sig från Potter och stod lagom stadigt lutad mot en vägg. Avvisande, hatiska meningar som han vanligtvis hade slängt ur sig fanns inte på tal. Han slog bort dem allihop.

"Jag är ledsen", sade Draco sakta. "Jag kan inte. Jag kan inte. Säg att jag inte kan, Harry, övertyga mig." Det kändes verkligen bra att säga hans förnamn...

"Men... vad är det för nånting som du inte kan?" frågade Harry.

"Säg att jag inte kan, då", bad Draco. "Säg att jag inte kan vara... vara..."

"Vara vadå?"

Draco tecknade att Harry skulle komma närmare. Det gjorde han, och Draco viskade:

"Säg, Harry... Säg att jag inte kan vara förälskad i dig."

Harry flämtade till tyst, men innan någon hann säga mer, hördes de steg de fruktat hela kvällen – Mr Filchs steg. De utbytte blickar.

"Ta den, jag måste gå åt det här hållet."

Harry räckte över osynlighetsmanteln till Draco.

"Jag kan slottet bättre än Filch", försäkrade han. "Lycka till. Ta manteln."

Sedan tassade han iväg. Draco svepte manteln om sig och med alla krafter han hade, sprang han mot Slytherins elevhem.

Tio minuter senare, så Draco låg nedbäddad i sin säng i sovsalen, tänkte han på det han sagt. Det var svårt att avgöra om det varit febern eller han själv som hade berättat det för Harry. Hur det än var, så var han helt inställt på att det bara var inbillning.

Det kommer att försvinna med tiden...

Det kommer att försvinna med...

Det kommer att försvinna...

Det kommer att...

Det kommer inte försvinna.