A/N: Jag har återvänt, och jag har med mig det sjunde kapitlet för Epic Last Song!

God läsning!

Yours truly,

Curry

Låt: Not good enough for truth in cliché

Band: Escape the Fate

Sjunde kapitlet – Not good enough for truth in cliché

På lördagen för Hogsmeade-utflykten, vaknade Draco med en dålig magkänsla och en extrem motvilja att gå upp ur sängen. Han visste vad som väntade, eller snarare, vem. Det frestade honom inte alls att veta detta. Snart blev han dock medveten om att han var ensam i sovsalen – alla andra hade redan gått ned. Med ett stön hivade han sig upp från madrassen och klädde på sig.

Som väntat stod Pansy i sällskapsrummet och inväntade hans ankomst. Vad som inte var väntat, var att hon var den enda där.

"Hej, Draco." Hon sken upp då han kom gående emot henne.

"Var är alla andra?"

"Jag sa åt dem att gå i förväg", sade Pansy stolt. "Jag sade åt dem att jag väntade på dig."

Draco suckade och Pansy krokade fast sin arm i hans.

"Det här kommer bli en underbar dag, tror du inte?" sade hon lyckligt.

"O, ja", muttrade han. "Den bästa någonsin."

–

Hogsmeadevistelsen tillsammans med Pansy var, kort sagt, otrolig. Han hade trott att han hade känt Pansy i alla dessa år, men istället hade han verkligen inte haft en susning om hur hon var egentligen. Detta var någonting nytt och alldeles unikt, att umgås med henne i flera timmar och bara gå runt. Han hade aldrig tidigare vetat eller trott att en person kunde vara så fruktansvärt pratsam, uttröttande, frågvis, fnittrig, kelig, ivrig och jobbig – samtidigt – men Pansy lyckades och hon kunde verkligen sin sak.

I tre timmar hade hon varvat alla de irriterande egenskaper en människa han ha, om och om igen, men det drag som verkade vara hennes personliga favorit (men självklart det Draco avskydde allra mest) – att fråga saker.

"Var vill du gå nu?"

"Vad vill du göra nu?"

"Har du roligt?"
"Tycker du att jag är söt?"

"Visst är han där irriterande?"

"För jag hålla din hand?"

Det var någonstans emellan dessa och minst tjugo liknande, väl utvalda frågor som Draco bestämde sig för att det hela hade varit ett stort misstag, en dålig idé. Han struntade allvarligt i hur mycket Harry han skulle få för det – det skulle inte vara värt den mentala ohälsa som Pansys babblande orsakade honom. Dessutom hade han inte sett till varken Harry eller någon annan ur – den å, så beryktade – Gryffindortrion.

Precis då han öppnade munnen för att fråga Pansy om det inte var dags att fara tillbaks till Hogwarts nu, pekade hon på en flicka på andra sidan gatan.

"Tycker du att hon är söt?"

Draco suckade och skulle just till att svara med det så ofta upprepade 'Nej, du är sötast', då han såg vem det var hon pekade på – Cho Chang.

Pansy verkade inte vänta på hans svar (eller åtminstone gjorde hon det inte i tystnad som de flesta vanligtvis gör). "Hon är ihop med Potter", förklarade hon, utan att veta om att Draco redan visste det bättre än många andra.

Och hade hon vetat om det, hade det väl inte hindrat henne ifrån att säga det i alla fall, tänkte Draco bittert.

"De passar verkligen ihop", tyckte Pansy föraktfull. "Titta bara på dem..."

Dem? Draco hajade ofrivilligt till och kollade en gång till. Visst stod han där, bredvid Cho, Harry, lika vacker som alltid, och med en blick som flackade omkring honom och hans flickvän.

"Säg någonting åt dem", tipsade Pansy med samma högdragna tonfall som alltid verkade dyka upp så fort Harry ens kom på tal.

Lydigt steg Draco fram till det andra paret för att säga någonting som var riktigt typiskt honom själv... men han kom inte på något.

Hjälplöst sökte sig hans blick till Harrys, som snabbt uppfångade den. Och som om de blickarna hade motsvarat ett långt samtal mellan dem båda, gav Draco honom en kort nick.

Harry blickade mot Cho, på hans högra sida och på Dracos vänstra, och så nickade han en gång mot Draco.

Draco sprang åt vänster, och Harry åt samma håll, mot en bred gata med en kraftig kurva inom några meters synhåll. När de rundat av kurvan, fortsatte de spring tills Harry plötsligt stannade till, alldeles utanför puben Svinhuvudet.

"In där?" frågade Draco andfått.

Harry nickade och de väntade tills de hade hämtat andan. Harry gjorde en ansats att gå in på puben, men Draco hejdade honom.
"Släng på dig osynlighetsmanteln först."

"Visst", sade Harry.

Ingen av dem rörde sig.

"Sätt på dig den!" sade Draco otåligt.

"Ge mig den då!"

Draco stelnade. "Öh, vad menar du?"

"Ge mig min osynlighetsmantel", bad Harry.

"Varför skulle jag ha din mantel?"

"Du sprang ju iväg med den förut!"

"Jag har inte 'sprungit iväg' med någons mantel!"

"Men jo, den där natten då-"

Harry avbröt sig och såg bort ifrån Draco.

"Vilken natt?" krävde Draco, trots att han hade en mycket god gissning till vilken natt det talades om.

"Strunt samma, vi går till Spökande Stugan istället."

"Visst, men vilken natt menar du att jag skulle ha 'sprungit iväg' med din osynlighetsmantel?"

De började gå längs gatan.

"Strunt samma, sa jag", muttrade Harry.

De gick en stund utan att samtala, och Draco funderade över hur han skulle vända konversationen till hans fördel. Det var ju trots allt nu eller aldrig, han kanske aldrig skulle få en såhär bra chans igen. Men innan han hann tänka ut någonting, talade Harry.

"Vi hann aldrig prata om det där... den gången", sade han sakta, kanske tveksamt, kanske motvilligt.

Draco drog sig till minnes. "Nej, vi bråkade mest", konstaterade han, men kommentaren blev ignorerar och Harry fortsatte:

"Det måste ha sett... konstigt ut när jag struntade i dig sådär efteråt, och tja..."

"...sprang iväg med Cho", fyllde Draco hjälpsamt i.

Harry harklade sig och såg rakt framåt. "Ja."

"Det såg inte konstigt ut i mina ögon", sade Draco ärligt. "Bara jäkligt taskigt."

Ljudet ifrån deras skor som slog i marken i otakt var det enda som hördes ifrån dem på en liten stund.

"Det är inget fel på dig", sade Harry plötsligt.

"Varför skulle det vara fel på mig?" frågade Draco, hoppfull om att de inte släppt ämnet.

"Jag menar... för att du...", Harry verkade leta efter de rätta orden. "För att du är, öh..."

Aha. "...en fikus?" föreslog Draco.

"Nä, jag menar..."

"Bög?"

"Ehm..."

"Homosexuell?"

"Tja, alltså... jag vill ju inte såra dig, men det är väl det du är?" sade Harry osäkert utan att se på Draco.

"Det gör mig inte till en sämre människa."

Harrys tankesystem verkade inte vara på topp den dagen. Det tog honom en stund innan han reagerade på det Draco sagt:

"Nej, nej, jag menar inte så! Självklart är du-"

"Jag vet att du inte menade det så", mumlade Draco och såg framåt. Den återstående vägen till Spökande Stugan var inte lång.

De vandrade hela resten av vägen i tystnad. Så fort de nått fram, slog de sig ned på baksidan av den fallfärdiga byggnaden och Harry såg på Draco.

"Den där natten", sade han trevande, och Draco förstod precis vilket kapitel av natten han menade. "Har du... tänkt någonting på det de senaste dagarna?"

Draco slöt ögonen och sög in den friska sensommarluften i lungorna. "Ingenting annat än det."

Han hörde Harry vrida sig i det gräset, det gräs som hade torkat för längesedan och som inte skulle börja växa mycket snart.

"Har du kommit fram till någonting då?" undrade Harry. "En slutsats?"

"Vad menar du?"

"Tja, öh", han hörde hur Harry drog in rikligt med luft innan han fyrade av frågan. "Hur känner du för mig?"

Detta var inte riktigt planerat. Trots att Draco på sätt och vis hoppats på att de skulle komma fram till den här punkten, hade han inget ordentligt svar. Han visste inte hur han skulle hantera det, eftersom han ville höra Harrys del först. Han ville veta om Harry hade känslor för honom... också.

Han fnyste.

"Vad bryr du dig om saken?"

Harry såg förvirrad ut. "Det är klart jag bryr mig. Det handlar väl ganska mycket om mig?"

Om du bara visste hur mycket det handlar om dig, tänkte Draco innan han svarade.

"Jag var nog fruktansvärt förvirrad bara", sade han. "Jag har ändrat mig."

Sedan reste han sig ifrån det uttorkade gräset och gick därifrån. Orden Harry slängde efter honom var knappast någonting att plåstra om det stora såret innanför bröstkorgen med. Såret som han själv hade orsakat.