A/N: Howdy.

Inte mycket att säga, men här är kapitel nummer åtta. Det var lite fattigt med reviews vid förra kapitlet - hoppas ni inte gör mig besviken till detta.

Enjoy!

Yours truly,

Curry

Låt: Who says

Artist: John Mayer

Åttonde kapitlet – I don't remember you looking any better, but then again I don't remember you

Han mådde illa, så till den grad att han kunde känna kväljningar hota i halsen, och det hade ingenting att göra med stanken ifrån de trasiga toaletterna nästintill.

Motvilligt såg han upp på sin spegelbild. Han var verkligen falsk. Hur kunde det här någonsin gå över om han fortsatte att förneka? För visst ville han att det skulle gå över, att hela det här kapitlet skulle suddas ut ur hans bok. Men om han fortsatte att bara ljuga ihop allting skulle det aldrig, aldrig nå fram till slutet, och Draco skulle bli lämnad att aldrig någonsin glömma bort Harry.

Just det, tänkte han för sig själv. Jag... skulle... inte glömma Harry.

Han lutade sig över handfatet och såg ned på sin trollstav, som han slängt ned där i ilskans hetta. Han sträckte fram handen och fingrade på trollstaven. Han kunde ordet... det var bara att peka staven och han skulle glömma alltihop. Det var verkligen så enkelt.

Harrys ord ifrån helgen dessförinnan ringde i öronen, de ord han skrikit efter honom då Draco lämnat Spökande Stugan och Harry bakom sig:

"Tro inte att jag inte ser igenom dina lögner, Malfoy! Jag trodde du var bättre och starkare än så, men du är bara jävligt feg!"

Vartenda ord verkade så väl utvalt då Draco tänkte över det – vilket han spenderat osunt mycket tid med att göra. Var det inte en bra beskrivning av honom själv:

Draco Malfoy – svag, feg och inte bättre än en lögnare.

Han kände sig precis sådan. Ljugit hade han gjort ändå sedan början – när det hela nu hade börjat – och svag... det gick i hand i hand med förnekelsen. Fegheten var värst att höra om, men ändå var det den som träffade snabbast, som var mest sann. Han var otroligt feg, rädd för vad som skulle hända honom om han genomförde eller sade någonting vilket han inte var hundra procent säker på.

Men Harry... Han var hundra procent på Harry. Hade varit det i alla fall, för nu ville han inte längre komma ihåg honom. Men ändå stod han där framför spegeln, och Harry var det enda han tänkte på.

Återigen fingrade han på sin trollstav i handfatet och funderade över formeln. Den samma utvägen var verkligt frestande, det var den verkligen.

Han tog upp staven och såg ifrån den till sin spegelbild. Det skulle bli en helt ny Draco då han var klar.

Med blicken fäst på spegeln, pekade han trollstavens spets mot sig men ordet var redan påbörjat.

"Obliva-"

"Expelliarmus!"

Trollstaven sköts ur hans hand och han stapplade bort från handfatet. Han hörde hur staven landade på golvet ett par meter bakom honom, men han kunde inte se vem som avväpnat honom. Ingen stod i dörröppningen – faktum var att dörren var stängd.

Draco, som knappt vågade andas, såg bort mot sin trollstav, som låg ensam på det lätt våta golvet. Ett ekande ljud ifrån ett par låga skoklackar hördes, och snart visade sig avväpnaren ogenerat.

"Harry", mumlade Draco halvhögt. "Jag ville inte träffa dig."

Harry vandrade lugnt fram till Dracos trollstav, plockade upp den och vände sedan ansiktet till Draco.

"Vet du, jag tror att du vill träffa mig", sade han och sneglade mot trollstaven i sin hand. Han verkade fruktansvärt lugn.

Draco sade ingenting.

"Nej, vet du vad, Draco, vi gör såhär", sade Harry i saklig ton och greppade staven med båda händerna – ena handen om handtaget och andra om toppen. "Om inte du berättar vad i helvete det är som pågår, bryter jag av din stav."

Draco spärrade upp ögonen.

"De-det var en läxa", sade han nervöst. "Jag tränade in-"

"Så vad har vi lärt oss på sista tiden?" avbröt Harry och med trollstaven fortfarande fast i två händer, tog han några steg mot Draco i takt med orden. "Att Draco Malfoy är en feg och svag liten lögnare. Borde jag – eller någon annan i huvud taget som lever med sunt förnuft – lita på honom då han menar att han hade en läxa i att kasta en glömskeförtrollning över sig själv?" Han höjde ögonbrynen, och Draco blev än mer förvånad över att Harry hunnit märka precis vad han varit i färd med. "Jag tror du kan svaret, Draco. Men kom ihåg, du får bara en chans att svara, så tänk över det noga."

Förutom dessa punkter som Harry just listat upp för honom för andra gången på plågsamt kort tid, var Draco inte snabbtänkt. Det finns dock, liksom för de allra flesta ting, undantag.

"Svaret är självfallet nej – man borde inte lita på honom då han säger så", sade han. "Men om det verkligen är så att jag är en sådan hemsk och lögnaktig person..." – vilket han var – "...vad gör du i sådana fall här, i min vidriga och högst ärofattiga närvaro?"

Harrys blick verkade flacka till lite snabbt, och han släppte taget om Dracos trollstav. Den landade mot det hårda stengolvet och rullade en kort bit, och ljudet ifrån detta ekade genom väggarna – om inte i skallen på Draco.

"Jag är inte säker", svarade Harry.

"Det ger mig inga svar på någonting."

"Jag vet."

Hade detta varit en helt annan dag, kanske till och med ett helt annat år, med en annan sinnesstämning, hade Draco jublat triumferat inom sig för att han vänt på konversationen till sin egen fördel. Men detta var helt enkelt fel dag, kanske till och med fel år, med en mycket sällsam sinnesstämning.

"Du är den enda som kan ge mig svaren jag söker", sade han som bedövat.

Harrys blick riktades mot Draco, men var snart tillbaks på golvet igen.

"Jag har dem inte än."

En helt annan dag med en helt annan sinnesstämning, hade Draco känt sig irriterad. Men det var ju inte rätt dag, som sagt.

"Har du letat?" undrade han.

Harry verkade en aning förvirrad. "Vadå?"

"Har du letat efter mina svar?"

Harry svarade inte på frågan, men talade ändå.

"I mina ögon", sade han. "Har du alltid hatat mig. Detta trodde jag att jag visste med säkerhet, , eftersom du alltid försökt få mig att bli sur genom åren. Till nu, då. Tills nu, då du... flippade ur och mer eller mindre berättade för mig att du... är kär i mig. Förstår du, Draco?" Han skrattade till, trots att det hela inte var komiskt alls. "Min ärkefiende, en man... som har känslor för mig? Du måste erkänna att det är svårsmält information du gav mig där."

När Draco inte svarade, höjde Harry rösten märkbart.

"Hur tror du jag mår, Draco? Jag mår fruktansvärt! Det skulle ha varit sista gången jag pratade med Cho den där gången vid sjön, det bestämde jag mig för direkt jag såg din blick. Det kändes som..." Hans ögon mötte Dracos, och Draco fick för sig att det plötsligt blixtrade till då smaragderna mötte åskvädret. "Det kändes som om den där blicken var mycket viktigare än någonting annat. Men sedan sprang du iväg med Pansy i din fåniga låtsaslek, så det var väl lika bra att jag låtsades också, eller hur?"

Draco släppte inte ögonkontakten, men kände sig nästintill yr av allt det Harry hade sagt.

"Men du har väl... Du och flickan Weasley var väl...?"

"Javisst", svarade Harry. "Det är inte det att Cho är tjej... Det är det att... det är liksom dig jag vill ha."

–

"Där är hon!" viskade Draco och stack ut en hand ur buskarna för att peka på en hop Ravenclawflickor några meter längre bort. "Gå nu!"

"Men hon är ju med sina kompisar", viskade Harry tillbaks.

"Be om att få tala privat med henne bara, okej? Gå!" Han knuffade på Harry.

"Får jag ingen lyckopuss?" bad Harry.

"Du kan få en lyckospark om du inte ser till att få det här överstökat snart", skämtade Draco och kysste honom snabbt. "Gå nu."

Med något som kunde varit skuggan av ett leende, klev Harry ut ur buskarna och fram till hopen med Ravenclaware.

"Cho? Jag vill prata med dig."