A/N: Jag har inte laddat upp på ganska länge, men vet ni varför? Därför att ni är dåliga på att kommentera, that's why! Så gör det nu, läs också, annars blir det lite awkward.

Detta är det näst sista kapitlet på FFn, så, eh, ja. LÄS OMG, och skicka in en review eller fler, om det känns bra så.

Yours truly,

Curry (numera sseverin)

Låt: The saints are coming

Band: The Skids

Tionde kapitlet – No matter how I try, I realise there's no reply

Då jullovet inleddes kändes det som om tiden saktade ned till normal hastighet igen, till Dracos förtret. Han skulle åka hem över en vecka och fira jul med sin familj. Detta betydde självklart att han inte skulle få träffa Harry på en hel vecka, vilket kändes väldigt jobbigt.

Så fort han hade gått på Hogwartsexpressen, kände han en sugande känsla i magen av saknad. Blaise försökte bjuda honom på chokladgrodor för att muntra upp honom.

"Sluta, jag är väl ingen jäkla tjej heller", hade Draco sagt då, och nöjde sig med att titta ut genom fönstret hela resan till King's Cross.
Där möttes han upp av sin mamma, som kramade om honom så att hennes pälsrock kittlade honom i näsan, och hon frågade hur hans termin hade varit.

"Utomordentlig", svarade Draco kortfattat, men inte utan att le lite för sig själv.

"Underbart!" sken hans mor. "Så har det hänt någonting nytt?"

"Jag har fått nya vänner", mumlade Draco, som inte alls tyckte om att ljuga för sin mor. Istället skulle han undanhålla information. Det var han bra på.

"Vad spännande! Vad heter de?"

"Jag bytte ut Pansy Parkinson mot Harry Potter", sade Draco snabbt. Så gick det med undanhållande av information. Han hatade sin ärlighet en del – någonting han tvingat på sig sedan han insett att titeln Lögnare inte var hans favorit.

Hans mor verkade stanna till för ett ögonblick, men fortsatte sen att gå. "Pansy Parkinson är väl en snäll flicka?"

"Hon är en korkad flicka, mamma", muttrade Draco.

Hans mor såg på honom med en blick ifrån en person som inte gillade vad denne hörde. Men Draco brydde sig inte speciellt mycket, det var lika bra att han var den förste att berätta det för sina föräldrar. Att han var vän med Harry, alltså. Vän.

–

Under frukosten några dagar senare, hördes det dagliga pickandet på köksfönstret ifrån postugglor som kom för att överlämna sina brev.

"Öppna är du snäll, Draco", bad hans mor, och Draco reste sig för att gå och öppna fönstret.

Tre ugglor i olika färger trippade in på köksbordet. Två av dem flög upp på Dracos fars axlar och pickade lätt på honom. Lätt irriterat tog han emot dagens Daily Prophet, betalade ugglan och tog ifrån den andra kuvertet den bar runt foten. Medan Dracos mor fick tidningen och slog upp den för att läsa, vecklade hans far ut sitt brev.

Men en uggla stod kvar på köksbordet, och såg på Draco med bärnstensgula ögon. Den pickade två gånger på hans hand, och sträckte ut benet, där en pergamentrulle var fäst. Fundersamt snörde Draco av rullen, klappade den snövita ugglan på huvudet och mumlade ett "tack", innan den flög ut genom fönstret. Samtidigt som han stängde igen köksfönstret, såg han på pergamentrullen. På den stod det skrivet för hand: Draco Malfoy.

Draco slog sig ned på sin plats vid köksbordet igen, och rullade upp pergamentrullen.

"Vem är det som har skickat brev till dig?" undrade hans far, som lagt ned sitt brev i kuvertet igen.

"Jag vet inte än", mumlade Draco och började läsa för sig själv.

Draco,

jag har bestämt mig för att resa iväg, och kommer alltså inte spendera mina sista tre terminer på Hogwarts.

Jag vill att du ska veta att mitt sjätte år på skolan – detta – har varit det bästa någonsin, trots att den andra terminen inte ens börjat än. Utan dig hade jag inte haft så bra minnen att ta med mig då jag åker.

Jag far med Ron och Hermione, och vi ger oss av innan terminsstarten.

Jag önskar dig all den lycka du kan få.

Harry

Han stelnade till och läste det en gång till, och en gång till. Då han läst om det fem gånger, tappade han brevet på bordsytan framför sig, och han kände hur andningen blev tyngre, fick svårare att bara andas in och ut...

"Draco, vad är det?"

"Vad var det för brev?"

"Hur mår du?"

Draco såg upp på sina föräldrar. "Jag måste tillbaks till Hogwarts. Nu, med detsamma."

"Men Draco, Hogwartsexpressen går inte-"

"Pappa, du måste fixa så att tåget går idag! Nu! Snart!"

Hans far såg överseende på honom. "Jag är rädd att jag inte kan göra det, Draco", sade han. "Och vad är det du har så bråttom till? Vad är det som inte kan vänta?"

Draco hade inte tid att svara på alla dessa frågor... Han var tvungen att ta sig till Hogwarts – till Harry – så fort som möjligt.

"Du måste, pappa", sade han bara. "Det är viktigt! Jag förklarar sen!"

Hans far suckade. "Jag ska se vad jag kan göra." Han reste sig ifrån sin stol och lämnade köket.

–

Snälla, snälla, snälla, snälla, snälla, snälla, snälla, snälla...

Efter ungefär fem minuter var Dracos far tillbaks i köket.

"Det bästa de kan göra är att låta Expressen gå i övermorgon", sade han då han slog sig ned på stolen.

"M-men..."

"Det går inte att göra någonting åt, Draco", sade hans mor.

Han såg ned i sitt knä. Fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan...

"Du kan väl förklara vad detta handlar om nu?" frågade hans far och blickade från Draco till brevet ifrån Harry, men Draco rullade ihop det och reste sig ifrån bordet.

"Idioter", mumlade han då han drog på sig sin mantel för att gå ut och sätta sig på gården.

–

"Ja, hej då, då", sade hans mor. Hon gav honom en snabb kram och han sprang – varför visste han inte, eftersom tåget väntade på honom och ingen annan – för att sätta sig på Hogwartsexpressen.

Tågresan verkade ta tusen år, trots att det egentligen bara tog några timmar. Det hade redan hunnit bli kolmörkt ute då Draco klev av och började gå mot slottsgrindarna, där han inväntade att Professor Snape skulle komma och möta upp honom. Nog var han nöjd med hur hans far hade fixat allting, men det kändes som om Professor Snape tog fruktansvärt lång tid på sig att möta upp honom och låsa upp grindarna. Nästan som om hela världen retades med honom. Han hade ju bråttom, för sjutton!

"Tack, professorn", sade Draco då grindarna låstes bakom dem. "Vi ses!"

Så satte han av i ett språng mot slottet. Han sprang så snabbt och så långt att han fick ont överallt, men han fortsatte springa i alla fall. Då han klivit in i slottet, stannade han till för att hämta andan och tänka. Han hade egentligen inte en aning om var Harry befann sig – om han nu ens var kvar i slottet.

Så fort andningen var tillbaka, sprang han in i Stora Salen, som var tom på folk, men elevhemsspökena svävade ovanför borden och verkade samtala med varandra.

"Nästan huvudlöse Nick!" ropade Draco och viftade med armarna framför sig. "Nick!"

Gryffindors elevhemsspöke svävade ned till honom och gav honom en misstänksam min.

"Är inte du den där snobbiga Slytherineleven?"

"Det spelar verkligen ingen roll just nu", sade Draco stressat och tyckte sig känna en klocka ticka inuti huvudet på honom. "Jag letar efter Harry Potter, vet du var jag kan hitta honom?"

Nästan huvudlöse Nick såg ut att tänka efter, och sade sedan:

"Jag såg honom i biblioteket med Hermione Granger och Ron Weasley för en stund sedan. De är uppe rätt sent, de där tre, men-"

"Tack!" ropade Draco, som redan lämnat salen och var på väg mot biblioteket.

Efter att ha väntat på att alltför många trappor skulle röra sig åt det håll han ville , var han äntligen framme vid skolbibliotekets ingång.

Snälla, säg att han är här, tänkte han och steg in.