A/N: Det här är det sista kapitlet. Jag glömde helt enkelt av den här ficen, på grund av den låga kvalitén den håller på, men ja. Som sagt, här är sista kapitlet, för er som fortfarande har något slags intresse kvar utav ficen.

Puss.
Tack för att ni läste.
Tvätta ögonen nu noga.
/Curry

Låt: Epic Last Song

Band: Does it Offend you, Yeah?

Sista kapitlet – Epic Last Song

"Harry!"

"Draco!"

Madam Pince stack ut sitt huvud ifrån baksidan av en bokhylla.

"Tyst med er i biblioteket!" fräste hon surt, och med en ilsken blick gick hon ifrån den lilla hörna Harry, Granger och Weasley satt i.

"Draco", upprepade Harry med lägre röst. "Vad gör du här?"

"Ditt brev", sade Draco kort, och var inte säker på om han kunnat utöka den förklaringen även om han ville.

Harry såg ut som om Draco just hade slagit till honom. "Javisst, ja", mumlade han. "Öh, det... jag trodde inte att vi skulle träffas efter att du fått det..."

"Nej, jag förstod det."

"Alltså, vaa?" utbrast Weasley. "Vad snackar ni om? Vad har hänt? Vilket brev? Vad gör du här i huvud taget, Malfoy? Avdelningen med böckerna för användning av svartmagi är avstängd, så du kan bara vända om och gå ut igen."

Draco gav honom en mördande blick och vände sig till Harry igen.

"Trodde du att jag skulle sitta hemma medan du smiter iväg, va?" sade han anklagande.

"Draco, ssh..."

"Vadå, är det hemligstämplat att ni tre ska åka iväg på eran lilla resa?"

Granger såg på Harry. "Hur vet han om...?"

Harry lutade huvudet i handen och mumlade: "För att jag skrev det till honom."

Det gick en stund innan någon sa någonting i huvud taget, och då var det Weasley som lät undslippa ett "va?".

"Ron, Hermione, det här är lite komplicerat", sade Harry pressat, fortfarande med handen för ansiktet. "Kan ni vänta i uppehållsrummet så länge? Jag kommer snart."

Granger och Weasley reste sig med detsamma, men innan de lämnat biblioteket, kunde Draco höra hur Weasley sade "Vaa?" återigen.

Harry tog bort handen ifrån ansiktet och såg upp på Draco.

"Förlåt."

"'Förlåt'?" sade Draco. "'Förlåt'? Du försöker... smita iväg när jag inte är här, bara försvinna ifrån mitt liv, och allt du lämnar är ett... brev? Du har inte nämnt någonting om det här för mig!"

Harry drog på munnen. "Nej, det är ganska hemligt", sade han. "Väldigt viktigt också."

"Men varför-"

"Ge upp, det finns inte en chans att jag tänker berätta det för dig, Draco", sade Harry en aning kallt. "Du kommer att få veta... men inte nu."

Varför? Tänkte Draco besviket. Varför valde han inte mig till att följa med? Varför valde han dem?

Han vände om på fläcken, redo att gå iväg till sitt elevhem, då Harry frågade:

"Vill du följa med mig till stationen imorgon?"

Imorgon, tänkte Draco sorgset. Imorgon är det julafton. Trots att han ursprungligen planerat att spendera julen med sin familj, blev han besviken över att få höra att Harry skulle åka iväg så snart. Kanske hade Draco på något sätt hoppats att han skulle kunnat stoppa honom... och han hade utan tvekan hoppats på att de skulle kunna spendera julen ihop...

"Det kan jag väl göra", svarade han.

"Jag frågade inte om du kan", sade Harry. "Jag frågade om du vill."

Draco knep ihop ögonen. "Det vill jag." Det kändes som om någonting skulle gå sönder inom honom om han inte gick därifrån så snabbt som möjligt.

"Då ses vi där."

Utan att svara, började Draco gå mot Slytherins elevhem. Vad som väntade där visste han inte, men han visste vad som inte väntade där – Blaise. Han var hemma, och skulle inte komma hem än på flera dagar. Han kände sig övergiven. De få personer han tyckte om, älskade, var inte vid hans sida.

Det hela förbättrades inte då de enda som satt framför brasan i Slytherins uppehållsrum visade sig vara Crabbe, Goyle och några förstaårselever.

"Draco, vad gör du här?" frågade Crabbe överraskat.

Draco mumlade någonting ohörbart till svar – som han inte ens var säker på om det var ord eller bara mummel – och gick upp till sovsalarna för att lägga sig. Men när han väl bytt om till pyjamas och bäddat ned sig, var sömn självklart inte en lyx han fick lov att unna sig bara sådär.

–

"Jag kommer att sakna dig massor", sade Harry trevande.

Draco sa ingenting, han hade inte velat att det skulle bli ett så känslofyllt farväl.

"Snälla, Draco, var inte så..."

"Så vad? Tjurig över att du lämnar mig ensam för att du valde dina fåniga vänner framför mig? Å, ja, jag ska sluta vara sån."

Harry suckade. "Du borde faktiskt prioritera dina vänner lite mer", sade han. "Jag tror inte att de uppskattar att du står här med mig-"

"Det finns en skillnad mellan dig och mig, Harry", sade Draco och visade upp ett pekfinger för att visa precis det antal han syftade på. "En. Kan du räkna ut vilken det är?"

"Vi har massvis med olikheter, Draco..."

"Jag är en Slytherinare", sade Draco bestämt. "Och du är en Gryffindorare. Det är inte min grej att vara ädel och godhjärtad, bara så du vet. Jag ska föreställa egotrippad och självständig."

Harry såg på honom, nästan överseende. "Jag tror Blaise skulle tycka om ifall du uppskattade honom lite mer än vad du gör", sade han.

"Det gör jag!" försvarade sig Draco. "Jag uppskattar honom!"

En lång visselsignal hördes ifrån tåget, och Harry såg ifrån tåget till Draco.

"Jag måste gå nu", sade han med vad som kunde ha varit sorg i rösten.

Draco greps av panik. "Vänta!" sade han och började gräva i sin skolväska. Snart hittade han det han letade efter – en pergamentrulle. Han räckte över den till Harry. "Till dig."

"Vad är det för något?" frågade Harry då han såg på rullen i sin hand.

"Någonting ifrån djupet av mitt hjärta", sade Draco lågt, och som om han faktiskt inte hade någon skam i kroppen, lutade han sig fram och gav Harry en lång kyss.

"Vaaaaaaaaaaaaaaaaaa?" hördes det ifrån Weasley, som stod i en av tågets dörröppningar.

Harry log mot Draco, vinkade med pergamentrullen och hoppade på tåget, som började röra på sig. Dörrarna stängdes, och genom glasrutan fortsatte Harry att vinka.

Draco vinkade tillbaka, en aning lamt.

Han såg upp mot den ljusa himlen, och en enda liten snöflinga singlade ned mot honom. Han sträckte ut tungan, och fångade flingan på den.

Allt var helt okej, faktiskt.

–

"Vad höll han på med, Harry?" frågade Ron så fort de kommit utom synhåll för perrongen.

"Kom så hittar vi nånstans att sitta", föreslog Harry med en glimt i ögat, väl medveten om att han inte besvarade Rons fråga.

"M-men Harry, vad var det där? Har du förhäxat honom? Har han blivit, om möjligt, knäppare? Harry, svara då!"

De slog sig ned vid ett säte med fyra platser och ett bord. Hermione och Ron satte sig mittemot honom, och Ron fortsatte att fråga honom om kyssen.

"Ron, låt honom vara", sade Hermione med tillrättavisande ton, men då hon såg på Harry, log hon.

Efter en stund av småprat, nickade Ron mot pergamentrullen i Harrys hand.

"Och vad är det där förresten? Gav inte Malfoy dig den?" frågade han.

Harry såg på rullen. "Jo", mumlade han och tänkte för sig själv: Kanske lika bra att jag läser den med detsamma...

Han rullade upp pergamentet och läste det som stod nedskrivet med noggrann skrivstil, och han kunde inte hjälpa att tårarna rann eller att han log så att mungiporna säkert nådde upp till öronen på honom samtidigt.

Du är färgen på min himmel;

du är doften från mitt hav;

du är luften i mina lungor;

du är ingredienserna till min stav.

Du är stygnen på min tröja;

du är linan till min krok;

du är drömmen jag hatar att vakna ifrån;

och du är sidorna i min bok.

Allra längst ned på pergamentet stod det, så litet att det knappt syntes:

Om mitt liv var en bok, skulle du vara sidorna.

End of story.