KAPITEL 2 – Ankomsten till Hogwarts
Isolde är chockerad över sin egen fantasi. Att hennes hjärna lyckas frambringa en dröm som det här är långt över hennes förväntningar. Hon har aldrig varit speciellt bra på att skriva historier då hon aldrig riktigt haft ett nyskapande sätt att se på saker och ting. Hon har inte heller varit speciellt kreativ, någonsin, och inte heller haft intresse för det. Så att Isolde någonsin skulle ha en så här idérik och uppseendeväckande dröm var någonting hon aldrig ens kunnat föreställa sig. Det är trolldom, det är häxor, trollkarlar, trolldomsskolan Hogwarts, besvärjelser, ett magiskt spel kallat Quidditch, kvastar, trollstavar och så otroligt mycket mer. Isolde är hänförd över sin egen förmåga att hitta på saker. Desto mer hon håller med dem om allt de säger, desto mer får hon veta. Hon ser noggrant till att aldrig vara den som blir tillfrågad först, utan väntar tills någon redan besvarat frågan. Som när den rödhårige pojken, Ron, frågade vad de tyckte om Quidditch – matchen mellan Schweiz och Irland. Hermoine hade nästan på en gång sagt att hon inte sett matchen, och Isolde berättade därefter att hon aldrig riktigt följt Quidditch. Pojkarna hade fått en upprörd uppsyn men hämtade sig snabbt och började genast predika om den "mest underbara sporten som någonsin existerat".
När tåget stannar några timmar senare har Isolde fortfarande inte hunnit smälta sin otroliga förmåga att fantisera fram otroliga idéer. Hon är nyfiken på vad som kan komma härnäst. Vad har hennes hjärna planerat för äventyr nu framöver? Spänd och med skärpt sinne iakttar hon varenda rörelse runtomkring sig. När de kliver av tåget förs elevklungan till ett slott så enormt och så storslaget att Isolde för ett ögonblick tappar andan. Ståtligt reser sig de höga murarna i en skrämmande, men samtidigt otroligt vacker, kreation. Isolde bara stirrar. Det är mirakulöst. Hon tittar sig omkring för att se om någon annan lagt märke till det vackra slottet som praktfullt står framför dem, men ingen verkar märkbart intresserad. Det är väl en del av drömmen, tänker Isolde lite trumpet.
En kvinna med tydliga, spetsiga drag, en svart, stram långklänning och en svart häxhatt uppenbarar sig framför dem och följer dem sedan in i slottet. Isolde kan inte låta bli att häpnas för varje steg hon tar. Stället är otroligt. Hon har aldrig någonsin skådat någonting sådant här. Hur kan hon drömma om någonting hon aldrig har sett? Hennes fantasi måste ha genomgått en drastisk förändring den senaste tiden, för det här är någonting hon aldrig i sina djupaste fantasier kunnat föreställa sig.
De förs in i en enorm sal som liksom resten av slottet är förtrollande vackert och häpnadsväckande. Hon följer troget efter Hermoine, Ron och Harry eftersom de är de ända människorna hon faktiskt samtalat med i drömmen. Hon känner deras förvånade blickar när hon sätter sig bredvid dem.
"Varför sa du inte att du tillhörde Gryffindor?" viskar Hermoine med ett tveksamt leende på läpparna. Hon ser lite skeptisk, men samtidigt vänlig, ut.
"Jag vet inte…" viskar jag kort tillbaka. Tillhör vaddå...? Jag har då en livlig fantasi, lika bra att spela med och se vart drömmen för mig.
"Åh, så du tillhör Gryffindor?" viskar Harry leende, men ser sedan lite tvivlande ut. "Hur kommer det sig att vi aldrig har sett dig förut?" frågar han sedan med högre ton vilket får den spetsiga häxan att hyscha dem.
"Jag har varit borta väldigt mycket… eh… mina föräldrar har haft det tufft." ljuger Isolde efter att drastiskt ha letat igenom sitt förråd av godtagbara lögner. Det är en dröm, vad har hon att förlora?
"Åh… jag… eh, beklagar" viskar Harry och sätter sig sedan uppåträtat och rak i rygg, ett tydligt tecken på att samtalet är slut.
Alla kollar åt samma håll, upp mot ett avlångt bord med vuxna sittandes vid det. Isolde kollar även hon, förmodligen mer intresserad än majoriteten i salen. En ståtlig man med silvergrått, långt skägg ställer sig upp och ler vänligt ut över ungdomarna.
"Välkomna tillbaka till ännu ett år här på Hogwarts skola för häxkonster och trolldom! Jag tänker inte stå här och prata, utan istället låta er hugga in på den årliga festmåltiden!" han ler varmt och det hörs glädjerop ur elevsamlingen.
Plötsligt uppenbarar sig mängder av mat på salens alla bord. Stora, grillade kycklingar, pajer av alla dess slag, potatisar – både stekta, friterade och kokta, kotletter av fläsk och lam, sallader och stora kannor med saft. Isolde kollar sig omkring, helt extatisk av allt som precis hänt. Allt detta hade uppenbarat sig framför henne ut ur ingenting! Isolde kan inte låta bli att skratta. Allting som hänt och allting hon sett är bara för otroligt. Hon kan inte vänta på att få berätta om den här drömmen för sina vänner! De kommer aldrig att tro att hon, Isolde, har haft en sådan här dröm. När alla hugger in på de olika maträtterna känner Isolde hur hennes mage aggressivt kurrar och värker. Hon lassar på med kycklingklubbor, potatis och sallad och njuter av varenda tugga hon tar. Hela det här stället är otroligt.
Alla äter under tystnad ett tag, men sedan börjar surrandet i salen sakta växa till sig. Utan vidare är alla intensivt deltagande i konversationer. Plötsligt hör hon sitt namn nämnas och när hon vänder sig mot ljudkällan ser hon Ron sitta med ett leende fastklistrat på läpparna.
"Isolde, jag skulle vilja presentera dig för mina syskon. De här är George och Fred" börjar han och pekar mot två identiska, rödhåriga pojkar med stora leenden. "och det här är Ginny" fortsätter han och pekar mot en fräknig flicka med rödglansigt, rakt hår. De alla tre hälsar vänligt och Isolde hälsar artigt tillbaks.
"Så vilket år går du? Jag har då aldrig sett dig här förut?" säger George, eller Fred, Isolde är inte riktigt säker. Och sedan inser hon vad de frågat henne, de undrar hur länge hon gått här… Det är bara en dröm, hon kan lika gärna bara rycka till med någonting.
"Jag går mitt femte år" besvarar Isolde frågan, men tillägger snabbt "jag har nog aldrig riktigt kommit in i skolan då jag hela tiden behövt åka hem eftersom det har varit mycket problem hemma". Alla nickar förstående och några "åh" – ar medlidande. "men det är lugnt, jag är ju här nu!" fortsätter hon leendes och stämmer in i ett bubbligt skratt.
Under måltiden har Isolde så roligt att hon inte hinner tänka på att det kanske är dags att vakna upp snart. För den här drömmen har pågått väldigt länge. Hon kanske kommer att känna annorlunda när hon väl vaknar upp, då kommer allt det här kännas som ett par sekunder av hennes liv. Dock kan hon inte undgå att märka att det faktiskt känns väldigt verkligt att vistas här. Allt är så otroligt verklighetstroget. Alla människor hon träffat, maten hon tuggat, känslorna hon känt och framför allt – tiden som gått. För hon känner själv att det har gått väldigt långt tid, lite för långt tid. Fast sedan börjar hon tänka på allt hon hört – magi, häxkonst, trolldom… Hur verkligt är det? Nej, såklart det är en dröm. Hon kommer vakna upp i sinom tid, när hon är tillräckligt utvilad. Till dess kan hon få ut så mycket som möjligt ur den här drömmen, för hon kan inte undvika att tycka att allt det här är väldigt intressant och roligt.
Den ståtliga mannen med silverskägget reser sig ännu en gång och borden töms på mat och fylls istället med efterrätter. Glass, puddingar, kakor och tårtor klär nu dem avlånga borden och Isolde känner hur åsynen av verken får det att vattnas i munnen. Tiden flyger iväg och Isolde kan lätt placera detta bland sina bästa minnen – eller drömmar. Ännu en gång reser sig mannen – som Isolde får veta heter Dumbledor och är skolans rektor – och borden töms på tomma fat och tallrikar. Han önskar alla elever en god natts sömn och eleverna börjar resa sig för att gå och lägga sig. Isolde känner en hård, kall hand på sin axel. När hon vänder sig om knyter det till lite i magen, hon står nu mittemot den långa kvinnan med kantiga konturer. Isolde sväljer hårt.
"Skulle jag kunna få tala med dig på mitt kontor?"