KAPITEL 3 – Kanske lite magisk när allt kommer omkring
Isolde blir tvungen att småspringa för att hinna med. Det känns som en evighet av stenmurade korridorer innan de tillslut är framme vid en stor trädörr. Den långa kvinnan mumlar någonting och dörrarna slängs genast upp. Kvinnan stiger åt sidan och ber med ett påklistrat leende Isolde att kliva in. "Varför inte? Det är ju bara en dröm", tänker Isolde och går med falsk självsäkerhet in i rummet. Hon möts av den ståtliga mannen med silverskägg. Han ler vänligt och Isolde kan inte uttyda någon som helst oärlighet i den vänligheten. Dörren stängs med en smäll som får Isolde att hoppa till. Hon hör kvinnan uttala osammanhängande meningar men vågar inte ta till tillräckligt med mod för att vända sig om och kolla vad hon håller på med.
"Så lilla vän, vad heter du?" säger mannen – som Isolde kommer ihåg som rektorn Dumbledore – och ler välvilligt.
"Eh… jag heter Isolde, Isolde Lewis" svarar hon så snabbt hon kan förmå. Hela alltet börjar kännas mer som verklighet än som en dröm. Fast så kan det förstås inte vara, det vet Isolde för väl. Hon har aldrig trott på spökhistorier, prinsessberättelser och övernaturliga under.
"Såja" säger den äldre kvinnan bakom henne belåtet och Isolde rycker till. "Så, miss Lewis, vet du vart befinner dig någonstans?"
"Eh… va?" svarar Isolde oförstående.
"Utmärkt" svarar kvinnan. "Så, vi ska nog ta dig tillbaka till muggl… din värld, och sedan lägga en glömskeförtrollning över dig i sekunden vi lämnar dig, du behöver inte oroa dig, allt det här är bara en dröm." säger kvinnan och ger Isolde ett överdrivet påtvingat leende.
"Jag vet… alltså, jag vet att det är en dröm. Jag menar, häxor, trollkarlar… och Quidditch… och Hogwarts och magi… jag... Men, ni måste ju typ vara mitt undermedvetna… eller hur?" säger Isolde men blir förvånad över orden som kommer ur hennes mun. En dröm, det är vad hon har försökt att intala sig själv ända sedan hon gick på tåget vid King's Cross Station. Trots att hon försökt känner hon ändå djupt inom sig att det här inte är en dröm, det är för verkligt. Jovisst, det finns magi, det finns häxor och det finns trollkarlar här, men hon känner sig verklig. Allt känns verkligt. Människorna hon kollar på känns verkliga.
Isolde betraktar de bägge individerna framför sig. Kvinnan ser skräckslagen ut och den äldre mannen kollar på henne med en ganska så väl dold förvåning.
"Det är inte möjligt…" mumlar kvinnan och hennes uppsyn får Isolde att undra om hon inte sett ett spöke.
"Fascinerande…" yttrar sig mannen med låg stämma. "Säg mig, miss Lewis, kommer du ihåg allt du gjort här?" han kollar på henne med sträng blick. Isolde sväljer hårt. Sakta kommer verkligheten ikapp henne. Tänk om det här inte är en dröm? Tänk om det finns magi? Tänk om Isolde helt plötsligt blivit indragen i en annan dimension? Tankarna bara flyger runt i Isoldes huvud och när mannen kommer fram och lägger en hand på hennes axel inser Isolde att hon skakar. Han leder henne till en av rummets fåtöljlika stolar och låter Isolde slå sig ner.
Efter att ha samlat sig från sin chock och på något vis rört samman sina tankar till en någorlunda sammanhängande röra börjar Isolde prata.
"Jag skulle bara åka och hälsa på min mormor i Manchester och så lutade jag mig mot en stenvägg, eller… jag vet inte vad det var egentligen, men jag lutade mig mot någonting kallt, och helt plötsligt var tåget där! Så jag gick på, och sedan började några prata om magi och det var då jag insåg att allt bara var en dröm. Men nu känns det inte som en dröm längre… jag… jag vet inte vad jag ska tro!" pladdrar Isolde på och när hon är klar känner hon hur några tårar rinner längs hennes kind. Hon torkar snabbt bort dem.
När Isolde pratar klart blir det tyst, dödstyst. Ingen yttrar ett ord, inte en gest och inte ett ljud. Sedan, helt plötsligt, ler den äldre mannen.
"Såja lilla vän, du kan väl gå och sätta dig här borta en liten stund så jag och professor McGonagall här får diskutera det här, oroa dig inte för någonting, allt kommer att lösa sig alldeles perfekt ska du se" säger mannen med en sådan godtrogenhet att Isolde inte kan göra annat än nicka och sedan slå sig ner i en av soffgruppens kanapéer.
Isolde har ända sedan hon var liten varit väldigt duktig på att läsa läppar. Hennes föräldrar brukade alltid fösa henne åtsidan så fort det började vankas bråk i hopp om att hon inte skulle behöva uppleva sina föräldrar gräl. Men ack så fel de hade. Isolde hade på så vis utvecklat en otrolig förmåga att läsa folks läppar i smyg. Hon stirrade in i väggen men kunde i ögonvrån se de bägge vuxnas läppar röra sig. Kvinnan yttrar något om att Isolde måste vara magisk, då hon aldrig skulle kunnat ta sig igenom perrong 9 ¾ om hon inte var det. Dessutom hade glömskeförtrollningen fungerat om hon bara hade varit en vanlig… mugglare. Isolde fastnar vid det ordet, en mugglare? Hon skakar snabbt av sig sina funderingar och forsätter läsa deras läppar. Mannen nämner något om att de omöjligen kan släppa ut henne i mugglarvärlden igen, främst för hennes egen skull. Hon skulle vara mycket förvirrad och Merlin vet vad hon kommer att behöva gå igenom alldeles ensam. Isolde blir förvirrad av alla ord hon inte förstår, men på något vis lyckas hon ändå uppfatta det huvudsakliga av samtalet. De pratar om att ge henne en identitet här, bara tillfälligt förstås, och sedan försöka hitta en lösning till problemet. De enas båda om att de för tillfället inte kan förmå sig att finna en sådan.
De båda gestalterna rör sig mot henne och tillslut slår de sig ner i varsin av fåtöljerna belägna mittemot Isolde.
"Miss Lewis, jag vet att allt det här måste vara otroligt mycket för dig att ta in. Det är en helt ny värld för dig, så jag förstår om du känner dig förvirrad. Jag förstår också om du vill förneka den här världens existens och endast kalla den en dröm. Ni muggl… människor, är inte vana vid det som vi trollkarlar och häxor är. Men, tillsvidare, måste du tyvärr stanna här. Vi kommer självfallet hjälpa dig med allt du begär, om du vill ha svar på någon fråga ska vi göra vårt bästa för att besvara den" säger mannen och ger henne ett givmilt, uppriktigt leende.
"Eh…" börjar Isolde, lite tveksam över hur hon ska formulera sig. "Jag… jag har redan förstått att det inte är en dröm. Jag tycker fortfarande allt känns overkligt, men jag är inte korkad." säger Isolde och tvekar på att ställa frågor. Rädslan för att ställa dumma frågor är påtvingande men tillslut skjuter hon det åt sidan och ställer frågan innan hon ångrat sig igen. "Vad är det här för värld egentligen? Och vart befinner jag mig?"
"Du befinner dig faktiskt i Skottland, på Hogwarts skola för häxkonster och trolldom. Skolan är skyddad av magi så att inte icke-magiska människor – av oss kallat mugglare, ska kunna beträda eller se området som skolan är belägen på." Det han säger får Isolde att rysa till. Allt är så otroligt overkligt. Allt är så nytt och hon känner hur en huvudvärk sakta börjar växa till sig.
"Men… så… det här är på… jorden? Eller alltså, i samma dimension som jag brukar leva i?" Isolde skäms lite över sin dumma fråga och är beredd på att de ska skratta åt henne, men de ser uppriktiga ut när de börjar förklara.
"Ja lilla vän" börjar kvinnan och Isolde ser hur hon för första gången ger Isolde ett ärligt leende. "Du befinner dig på samma jord som du alltid levt, och i samma dimension också. Du är bara på den magiska delen av jorden, så att säga."
"Men hur kom jag hit?" undrar Isolde uppriktigt. "Var det inte skyddat mot sådana som mig? Sådana som inte hade magiska krafter?"
Kvinnan suckar djupt och kollar bedjande och samtidigt okunnigt mot den äldre mannen.
"Ja du Miss Lewis, vi undrar faktiskt samma sak. Vi vet inte riktigt hur du lyckats ta dig in på Hogwarts och på perrong 9 och trekvart. Det är ett mysterium för oss liksom det är för dig. Men vi är ganska säkra på att du måste inneha några typer av magiska gener, annars skulle du inte ha kunnat transfersera dig igenom perrongen." Mannen ser äldre ut än innan och ser ut att vara djupt försjunken i sina tankar.
"Jag vill inte verka okänslig, och jag vill inte att vi ska gå för långt fram för fort, men jag måste fråga dig Miss Lewis. Har du pratat med någon på skolan och vad har du i så fall sagt?" säger kvinnan och kollar nu på Isolde med samma skarpa blick som i den stora salen.
"Eh… Jag… Jag pratade med någon Hermoine, och hon hade några kompisar… eh… Ron och Henry tror jag det var…" säger Isolde och försöker desperat komma ihåg deras namn.
"Hermoine Granger, Ronald Weasly och Harry Potter?" frågar kvinnan med snäppet vassare stämma än innan.
"Ja! Jo, det var dem!" säger Isolde förundrad över hur hon kan hålla koll på sina elever så bra. Det är kanske med hjälp av magi hon ser till att ha alla elever i huvudet?
"Miss Lewis, du förstår, vi kan inte ha dig här på skolan som en mugglare. Vi kommer behöva ge dig en tillfällig identitet förstår du. Ett nytt namn och ett nytt förflutet. Så för att skapa detta 'nya jag' behöver vi veta vad du kan ha sagt till andra elever. Kommer du ihåg vad ni pratat om?" Kvinnan pladdrar på snabbt och Isolde tar in informationen så gott hon kan.
"Eh… Jag sa att jag tillhörde något… Griff… eh, något."
"Gryffindors elevhem?" svänger kvinnan snabbt in med.
"Ja, precis. Sedan sa jag att mina föräldrar haft det tufft… och… ja, jag vet inte riktigt hur mycket jag berättade om det, men de hade haft det jobbigt, jag tror det var allt jag sa…" Isolde försöker uppriktigt komma ihåg vad hon sagt, men förgäves. Hon kan inte förmå sig att komma ihåg något mer.
"Okej, låt mig tänka ihop något" börjar mannen. Det blir tyst i rummet, men inte dödstyst som förra gången. Den här tystnaden är mer behaglig, fast samtidigt skrämmande. "Åhja! Så" utbrister mannen efter några minuter och ler. "Så, Isolde Lewis var det va?" Isolde nickar. "Ditt namn blir Isolde Lewis Dumbledore, det vill säga ditt riktiga namn, med ett litet extra inslag. Till dina klasskamrater ska du säga att jag är din morfar och att dina föräldrar har haft det tufft. Säg att de har velat leva utanför den magiska världen, men att det har varit svårt för dem att släppa den helt och att du därför varit tvungen att frånvara från skolan under en sådan lång tid. Nu har de dock enats om att du ska gå på Hogwarts och det är därför det har tagit så många år innan du kunnat närvara vid skolan. Jag kommer att placera dig i Gryffindors elevhem, årskurs 5 tillsammans med Hermoine Granger, Harry Potter och Ronald Weasly. I den här skolan är du 15 år gammal då du går i femte årskursen, så du kommer alltså att vara 15…" Isolde avbryter mannen.
"Jag är 15 år på riktigt, så det behöver jag inte ljuga om" säger hon och han ler.
"Så bra då. Jag kommer att tilldela dig samma schema som Mr Potter då jag litar helt och fullt på att han ska hjälpa dig med det som krävs. Har du några frågor?"
"Jo… en… Eh… Vad var det nu elevhemmet jag ska bo i heter?
"Gryffindor" svarar han och ler vänligt mot Isolde.