Författare: Moonsign

Disclaimer (original): J.K. Rowling äger hela Harry Potters värld och dess underbara karaktärer. Jag äger ingenting förutom handlingen jag hittade på och några OCs.

Sammanfattning: Ensam och utstött av sina klasskamrater, önskar Remus på en månskugga för en vän som förstår honom. Till sin förvåning blir hans önskan besvarad inte en gång utan tre gånger av hans tidigare fiender, marodörerna. (Kommer att bli slash senare)

I am what I am

And what I am needs no excuses

I deal my own deck

Sometimes the ace

Sometimes the deuces

It's my life and there's no return and no deposit

One life, so it's time to open up your closet

Life's not worth a damn 'till you can say

Hey, I am what I am

(Shirley Bassey)

Sirius:

Det var aldrig Sirius avsikt att bli ett vitt får i den "gamla ärevördiga släkten Black". Det hade hänt så pass gradvis att, han till en början inte ens lagt märke till det. Det hade börjat med vanlig barnslig trots. Sirius hade alltid varit en för att testa gränser – han behövde ta reda på exakt hur långt han kunde pressa sin mor innan hon blev arg och straffade honom.

Han hade till största delen blivit uppfostrad av husalfer och Sirius längtade efter att få uppmärksamhet av hans högdragna mor och nästan permanent frånvarande far, och han fann att det mest effektiva sättet att göra det på var genom att ställa till problem.

Det hade börjat med små saker. Han stal en flaska förtrollat färgskiftande nagellack från sin kusin, Narsissa, när hon kom på besök, och målade med det över ansiktet och händerna på sin farmors porträtt som hängde i hallen. Olyckligtvis för Geminus Black porträtt-jag var nagellacket utformat för att vara för evigt, det försvann bara när naglarna hade växt ut igen, så hennes porträtt togs ned och gömdes på vinden. Sirius blev smiskad och låst i källaren för en dag där han skrek efter att släppas ut. Han var rädd för skuggorna från vin-tunnorna och de mörka hörnen.

En julafton några månader efter hans sjunde födelsedag, tillbringade han en lugn natt tuggandes fem paket av Droobles Bästa Bubbelgum som han sen kletade fast i sin kusin Bellatrix hår. Det resulterande dramat nästa morgon var väl värt en annan session av aga och konfiskeringen av hans fickpengar under två veckor.

Vid ett annat tillfälle när Malfoyfamiljen kom på middag hos dem, hade Lucius Malfoy skrattat åt Sirius nya galaklädnad i blå och grön sammet. Sirius hade lett snällt åt honom, bara för att senare ta hjälp av sin lillebror, Regulus, och locka Lucius från middagsbordet och in i ett förrådsrum där Geminus Blacks gamla människosvälljande stol förvarades.

Det var först långt senare, då familjen Malfoy var på väg att gå, som han var upptäckt, svald upp till halsen av den massiva, lurviga, upstoppade stolen, svärandes åt Sirius och Regulus som glatt målade den äldre pojkens vitblonda lockar med rosa och violett karamellfärg.

Det var bara hans favoritkusin Andromeda och hans gammelfarbror Alphard som verkade uppskatta hans ansträngningar för att skapa kaos i "Den Gamla Ärevördiga Släkten Black". Vid den tiden hade han inte insett att de såg i honom samma trots mot deras familj som de hade hittat i sig själva.

Allt eftersom Sirius mor knuffade honom längre och längre bort från sig och sina ideal genom konstant kritisering och straff, tog Andromeda och Alphie tyst honom under sitt beskydd och skapade en liten flock vita får bland de svarta.

Sirius började gilla sina två beskyddare mer än sina föräldrar, och när Andromeda tillkännagav sin förlovning med den mugglarfödda Ted Tonks, tre veckor innan Sirius tioårsdag och därför blev förnekad och bortbränd från familjeträdet, förvandlades Sirius ansträngningar till hyss från en önskan om uppmärksamhet till ett subtilt sätt att hämnas på sin mamma på grund av sin favorit kusin.

"Du kommer att gå samma väg som hon gjorde!" skrek Walburga Black till sin trotsiga son efter att rasande ha sagt åt husalferna att fånga de tolv nifflarna som slet huset isär i jakt på glänsande föremål.

Sirius hade sparat sina fickpengar i månader för att ha råd med nifflarna, och han hoppades plötsligt hans mor inte skulle dränka dem.

"Lyssnar du på mig Sirius Orion Black? Jag lovar att jag kommer att bränna dig från släktträdet om du fortsätter bete sig som du gör!"

"Jag kanske inte bryr mig!" skrek Sirius tillbaka, "Jag kanske tycker att det vore bättre att vara som Andromeda än som du!"

"VÅGA INTE YTTRA HENNES NAMN I DET HÄR HUSET IGEN, DEN SMUTSIGA MUGGELÄLSKANDE BLODFÖRÄDAREN!"

Innan Sirius hade en chans att reagera, hade hans mor slagit honom hårt på kinden med baksidan av sin hand. Han kände den stora ringen med familjens vapenmärke skära in i hans kind och han föll till golvet i chock. Hans mor hade aldrig slagit honom förut. Beordrat honom att bli slagen ja, men faktiskt slagit honom själv?

"Jag tycker om Ted!" skrek Sirius spottade mot henne, hans hjärta brann av hat och ilska. "Han är snäll och rolig och jag bryr mig inte om att han är ensmutsskalle!"

Han öppnade munnen för att säga mer, men hon böjde sig ner och slog honom igen, innan hon plockade upp honom och drog honom till köket där hon kastade ner honom i källaren. Han var där i två hela dagar, den längsta tid han någonsin kunde minnas att han blivit straffad, och hans hat och ilska växte för varje mörk timme.

""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""

Sirius väcktes tidigt på morgonen på natten innan hans första skoldag. Han satte sig upp i sängen, lyssnade, och log när han hörde den trevande knacknigen för andra gången.

"Kom in, Reg, ropade han lågt till sin lillebror. Dörren knarrade och öppnades av den nio år gamla Regulus som smög sig in och kröp upp och satte sig på sin brors säng.

"Jag vill inte att du ska åka till skolan, viskade han till Sirius. "Vad ska jag göra utan dig för att skydda mig från mamma?"

"Du behöver inte skydd," sa Sirius, leende mot sin bror i mörkret. "Jag är den dumma. Du hamnar bara i trubbel ibland för jag får dig att hjälpa mig."

"Men jag kommer att sakna dig här."

"Jag kommer att sakna dig också, Reg."

Sirius lutade sig över och kramade sin lillebror tafatt runt axlarna. Ingen av pojkarna var van vid fysiska tecken på tillgivenhet och det kändes lite konstigt.

"Kommer du att skriva till mig?"

"Självklart" sa Sirius, "Jag ska skriva och berätta om alla de lysande bus jag planerar att göra på alla våra slemmiga Slytherinkusiner."

"Men du kommer att hamna i Slytherin. Om du busar med dem allihop, vem kommer då vilja vara kompis med dig?"

Sirius lutade sig tillbaka i sin säng, tittandes på sin lillebror genom mörkret. Regulus ansikte såg blekt och oroligt ut i månskenet som sken in genom gardinerna. Han bestämde sig.

"Kan du hålla en hemlighet?" sa Sirius. Han lutade sig framåt och stirrade allvarligt på Regulus ansikte.

"En hemlighet?" svarade Regulus osäkert, "Vaddå för en hemlighet?"

"Jag berättar bara för dig om du lovar att inte säga till nån."

"Okej. Jag lovar." Regulus lutade sig framåt han också, hans ansikte upplyst av iver.

"Jag kommer inte hamna i Slytherin."

"VA!"

"Shhh!" väste Sirius och slog sin hand över sin brors mun.

Regulus slog bort handen och stirrade på Sirius. "Vad menar du med att du inte kommer att hamna i Slytherin? Alla i vår familj är i Slytherin. Du kan inte hamna i ett annat elevhem! Den enda person som någonsin hamnat i ett annat var Andromeda och hon ..." Regulus tappade bort sig för en sekund Och han förstod plötsligt. "Det är därför, är det inte? För det som mamma gjorde med Andromeda! Kom igen Sirius! Vill du att det ska hända dig? Hon kommer att hata dig - mer än hon redan gör! Dessutom kan du inte välja vilket elevhem du kommer att hamna i."

"Jo det kan man," sa Sirius, "Tja, inte vilket elevhem man kommer att hamna i, men man kan välja vilket elevhem man inte vill hamna i. Det är vad Andromeda gjorde. Hon sa till sorteringshatten att hon inte ville hamna i Slytherin, så den satte henne i Ravenclaw. "

"Det gjorde hon väl inte!" viskade Regulus med en ton av vag förundran.

"Det gjorde hon."

"Men tänk om den inte sätter dig i Ravenclaw? Tänk om den sätter dig i Hufflepuff? Eller Gryffindor! Tänk om den sätter dig i Gryffindor! Ingen i vår familj skulle någonsin förlåta dig!"

"Du skulle förlåta mig, skulle du inte Reg?" frågade Sirius, plötsligt osäker.

"Du vill gå i Gryffindor?" frågade Regulus, förskräckt. Han flyttade bort från Sirius på sängen, som om hans störande Gryffindortendenser var smittsama.

"Snälla Reg, säg att du förlåter mig även om hatten sätter mig där!" Sirius högg tag i hans handled när Regulus flyttade bort. "Jag behöver dig på min sida!"

"Mamma kommer att döda mig!"

"Snälla!"

"Siri ..." Regulus röst avtog då han vände sig för att stirra genom den lilla luckan i gardinerna vid sidan av Sirius säng. "Jag lovar att jag kommer att stödja i hemlighet. Men jag kan inte lova jag kommer att stå upp för dig inför andra." Han såg på Sirius med tårar i ögonen. "Jag är inte modig som du. Du skulle bli en bra Gryffindorare. Du är envis och modig och gör dumma saker utan att tänka. Men jag kan inte stå emot mamma som du kan."

Sirius kände ett hugg av smärta i bröstet. Det kändes som om någonting blev pressat och vridet upp i hans hjärta. Han undrade om det var såhär Andromeda hade känt när hon såg sitt namn brännas bort från släktträdet. Han ville skrika åt Regulus och berätta för honom att bröder ska stå upp för varandra vad som än händer. Men han upptäckte att han inte kunde. Regulus hade rätt. Han var inte så modig och obetänksam som Sirius. Att tänka på det och säga att han skulle stödja Sirius även om det bara var i hemlighet var de modigaste han någonsin hade gjort.

"Det är okej, Regulus. Så länge jag vet att du står på min sida i hemlighet kommer det att bli bra." Han tvekade en sekund, sen sa han, "Även om jag skule vilja hamna i Slytherin, har jag en känsla av att jag inte skulle kunna. Kan du komma på någon Slytherin-aktig egenskap som jag har? På det här sättet kommer jag i alla fall kunna stå upp mot dem på mitt eget sätt. "

Regulus svarade inte. Han bara böjde sig mot Sirius och gav sin bror en till av de där tafatta kramarna runt axlarna, sen gled han av sängen och smög fram till dörren.

"Jag kommer verkligen att sakna dig, din stora, dumma Gryffindorare," viskade han när han kom dit.

"Håll käften, din idiot!" fräste Sirius tillbaka. Smärtan i hans hjärta verkade plötsligt försvinna.

Han skrattade lågt. "Och om du råkar hamna i Slytherin när du kommer till skolan, så lovar jag att jag inte kommer plåga dig allt för mycket för det." fnissade Regulus, och smög ut ur rummet.