Varning: J.K. Rowling äger hela Harry Potters värld och dess underbara karaktärer. Jag äger ingenting förutom handlingen jag hittade på och några OCs.

(Och jag som översätter äger förstås varken Harry Potters värld, handlingen eller några OCs, ingenting helt enkelt :)

Peeves tittade inte upp förrän professor Lupin var en halv meter ifrån honom, då vickade han på sina krokiga tår och brast ut i sång.

"Löjliga, lömska Lupin", sjöng Peeves. " Löjliga, lömska Lupin, löjliga, lömska Lupin..."

Även om han nästan alltid var oförskämd och svårhanterlig, brukade Peeves ändå visa skolans lärare en viss respekt. Alla tittade hastigt på professor Lupin för att se hur han skulle ta det. Till deras förvåning log han fortfarande.

(Harry Potter och the Fången från Azkaban – J.K. Rowling)

Remus:

Det kändes som en evighet innan tåget äntligen kom fram till stationen i Hogsmeade. Snape hade tillbringat hela resan med näsan begravd i sin försvar-mot-svartkonsterbok och Remus hade inte vågat avbryta honom. Han ville inte att hans nya vän skulle säga att han var oförskämd och pratade för mycket.

När de steg av tåget, var det mörkt och det regnade. Järngrå moln hängde i himlen ovanför Hogsmeade och skymde stjärnorna och månen. Remus behövde inte se månen för att veta i vilket skede den var i. Han visste att det var en vecka och tre dagar tills hans nästa förvandling.

Förstaklassarna kurade ihop sig i regnet medan de äldre eleverna skyndade mot vagnar som väntade utanför stationen. Remus trodde att han skulle dö av skräck när han såg varelserna som drog dem. De var enorma, svarta och skelettlika. De såg inte riktigt ut som hästar, men det var den närmaste beskrivningen Remus kunde komma på. En av dem skakade sina stora fladdermuslika vingar, skickade en kaskad av vatten genom luften och vände sen på huvudet och stirrade på Remus med blinda vita ögon.

Han skrek till och försökte backa undan, snubblade över någons fot och landade på någon annan, och förde med dem båda till marken. Remus reste sig upp på armbågarna, han stirrade ner i ett par stora, förvånade ögon, som hade exakt samma färg som molnen ovanför. Till sin bestörtning, kände han igen Sirius Black. Vilket betydde -

"Du igen!"

Någon tog tag i Remus mantel och slet bort honom från Black. Remus kämpade för att hålla sig på fötter då Potter sträckte fram en hand för att hjälpa Black upp.

"Vad, exakt, är ditt problem?" Potter blängde på Remus som försökte torka av leran från sina kläder men lyckades bara smeta ut den mer.

"Jag -jag bara ..." började Remus.

"Det spelar ingen roll, jag är okej." Black sneglade på Remus, sedan tillbaka på Potter. "Det var ett misstag, eller hur?"

"Ja!" sa Remus i ett desperat försök att göra sig fri från skulden. "Det var en av de där hemska hästsakerna som drar vagnarna. En tittade på mig!"

"Hästsaker?" frågade Black och vände sig för att stirra på vagnen, och sen på Remus.

"Ja!"

"Det finns inget där, kompis."

"Jo, det gör det. Titta!" sa Remus desperat. "Kan ni inte se dem? De är smala och svarta och de har massa vingar och hemska vita ögon!"

Nu stirrade Black, Potter och pojken med det råttfärgade håret på honom som om han vore galen.

"Jag sa ju att han var sinnessjuk!" väste Potter.

"Först'årselever!"

De blev avbrutna av den största man Remus någonsin hade sett. Han höjde sig över gruppen av genomdränkta förstaårselever och stirrade ner på dem med skalbaggssvarta ögon. Hans skägg var vilt och tjockt och han bar den största, bulkiaste kappa Remus någonsin hade sett.

Remus vågade inte ens backa undan eller se förvånad ut. Han började undra om han verkligen var galen. Kanske var det en annan anledning till varför hans far hade behövt låsa in honom. Kanske såg han saker som inte fanns.

"Jäklar!" Potters röst var både imponerad och skamlöst högt. "Den där killen är enorm!"

Remus drog en suck av lättnad och anslöt sig till resten av förstaårseleverna.

"Va' inte rädda!" röt jättemannen: "Jag e Rubeus Hagrid, skogssvaktare på Hogwarts. Förstaklassarna måste åka över sjön för o komma till skolan. Ner i båtarna! Kom igen! Inte fler än fyra i varje! "

Remus såg sig om efter Snape, han hoppas att han skulle kunna sitta i samma båt som sin nya vän, men pojken syntes inte till någonstans. Remus sprang upp och ner längs stranden av sjön och tittade i varje båt tills han såg Snape, som redan satt i en båt med tre andra elever. Han stirrade på pojken och kände sig besviken och lättad på samma gång. Trots allt, om inte ens hans far tyckte om honom, varför skulle en främling han precis hade träffat göra det? Snape la inte ens märke till hans blick, han verkade bara vilja stirra ut över sjön.

"Förlorade du din nya vän så snabbt?"

Remus svängde runt och fann sig ansikte mot ansikte igen med Potter, Black och den knubbiga pojken som satt i en båt i närheten. Potter flinande, Black såg road ut och den knubbige pojken såg bara förvirrad ut. Remus var glad att han var så van vid att kontrollera sina starka känslor kring sin far för att undvika straff. Han höll sitt ansikte helt känslolöst när han vände sin blick tillbaka på Snape igen.

"Kom igen! I me' er. Båtarna e på väg o åka. "

Innan Remus han reagera, kände han hur han hissades upp under armhålorna av ett par gigantiska händer och blev nertryckt i båten bredvid den knubbige pojken.

"Vem sa att du kunde åka med oss?" sa Potter.

Remus kunde inte förmå sig att svara. Han sjönk ner i sitt säte och försökte undvika deras blickar. Båtarna började röra sig, till synes av sig själva. Remus stirrade ut över den regnstänkta sjön och de andra tre lutade sig närmare varandra och pratade med låga röster så att han inte kunde höra.

När Hogwartsslottet kom i sikte tappade Remus andan, hans dåliga humör tycktes smälta bort när han stirrade på synen framför honom. Slottet och dess marker låg utspillda över det skotska landskapet, spetsiga torn sköt upp mot himlen och gyllene upplysta fönster tindrande på väggarna. Det såg ut som ett sagoslott som skimrade runt kanterna av regnet.

Utsikten försvann kort då båtarna förde dem in genom en tunnel som ledde till en liten underjordisk hamn, innan Hogwarts dök upp igen i all sin glans. Remus kunde inte hålla ögonen från slottet när han klättrade ut ur båten, förhäxad av synen.

Det största han någonsin kunde komma ihåg att han hade sett var skogen vid baksidan av deras hus. Han hade varit i London och Diagongränden, men han hade sett allt där i små sektioner - en butik i taget, uppdelade av den vridna gatan. Skogen hade varit större, men sista gången han hade sett den hade han varit sex år gammal och det hade varit på ett nattlig äventyr med hans mor. Han hade känt utrymmet runt omkring honom, men hade aldrig riktigt lagt märke till det eftersom träden hade försvunnit bort i mörkret från natten.

Hogwarts var annorlunda. Det gav intryck av storhet och majestät och mystik och hotelse och massor av andra stora, imponerande ord som Remus kunde minnas från de böcker han smugglat ut från sin fars arbetsrum. Huvudportarna var själva så stora att minst fyra Hagrids kunde ha stått på varandras huvuden och fortfarande inte behövt ducka för att gå igenom.

"Kom me' här först'årselever! " Hagrid schasade skocken av elever mot de stora dörrarna där en lång, svarthårig häxa klädd i formella svarta klädnader och ett strängt uttryck i ansiktet väntade på dem.

"Jag är professor McGonagall," sa hon med en stel min. "Följ med här, det är dags för sorteringen."

Förstaårseleverna följde efter henne in i den stora hallen. Remus dräkt var begagnad och för stor för honom, och den var dessutom tyngd av regnvatten så att den verkade hänga ännu mer ner på golvet. När han såg den stora salen var han så hänförd att han snubblade över fållen och stapplade in i en flicka med droppande rött hår bakifrån. Hon svängde runt och tog tag i hans arm.

"Förlåt", mumlade Remus, och höll noggrant ansiktet uttryckslöst. Varför kunde han inte agera normalt, som de andra? Eftersom du inte är normal, påpekade en röst i hans huvud. Du är ett monster, minns du. Du är inte ens mänsklig.

"Det är okej," sade hon vänligt, och tittade på honom med livfulla gröna ögon. "Titta i taket!"

När hon släppte hans arm lutade han huvudet bakåt för att observera taket och snubblade nästan igen. Det var otroligt! Orosmoln rullade ryckigt ovanför dem, hällandes regn som försvann innan det ens var halvvägs ner i rummet. Ljus flöt som extra stjärnor under molnen, och lyste upp rummet med ett gyllene sken.

"Förstaårselever, hitåt!" sa Professor McGonagall, och skyndade på de gapande eleverna mot framsidan av hallen.

På en plattform i ena änden av rummet, stod en trebent pall med en sjabbig hatt ovanpå. Då förstaårseleverna ställde sig på ett led, tilltufsade och drypande av vatten, tittade sig Remus försiktigt runt i resten av salen. Där fanns fyra långbord fulla med elever i olika åldrar. Ovanför varje bord hängde en fana för deras elevhem. En orm för Slytherin, en korp för Ravenclaw, en grävling för Hufflepuff och ett lejon för Gryffindor.

Remus kände hur han började darra av nervositet. Han hade aldrig sett så många människor på ett ställe samtidigt förut. Han mindes att han hade läst om Sorteringshatten i Hogwarts Historia. Skulle han behöva sitta här inför alla dessa människor med hatten på huvudet? Tänk om han svimmade av skräck?

"Prewitt, Fabian."

Professor McGonagall röst ekade plötsligt runt salen och den första pojken i ledet snubblade fram till pallen och satte hatten på huvudet.

En skåra i hattens brätte öppnades och en röst ropade, "Ravenclaw!"

Ravenclawbordet jublade och pojken som var blossande röd skyndade sig att ansluta sig till dem.

"Parkinson, Adora."

"Slytherin!"

"Smith, Jennifer."

"Hufflepuff!"

Remus kände hur hans puls ökade allt efter som linjen blev kortare.

"Potter, James."

Hans mage vred sig när han såg pojken släntra fram till pallen, synbart helt orädd. Han satte hatten på huvudet och nästan direkt efter att den hade rört vid hans rufsiga lockar, ekade ordet "Gryffindor!" genom rummet.

"Black, Sirius."

Det hördes mumlanden från Slytherinbordet när Black gick mot pallen och satte hatten på huvudet. Det blev en lång paus och Black blundade hårt som om han tänkte väldigt, väldigt intensivt. Tillslut rörde hatten på sig och skrek,

"Gryffindor!"

Det hördes flämtningar från alla hörn av rummet, och för ett ögonblick, satt Black bara på pallen som om han inte kunde tro vad han hade hört. Remus tittade mot Slytherinbordet där många av eleverna skickade mordiska blickar mot pojken och sedan mot Gryffindorbordet där alla verkade alltför chockade för att ens applådera.

Plötsligt reste sig en liten, ganska omtöcknad figur med mycket rufsigt hår vid Gryffindorbordet och klättrade upp på sin bänk.

"Woohoo! Heja Sirius!" skrek Potter, till synes helt självsäker och ogenerad. "Jag visste att du kunde göra det kompis!"

Som om detta bröt förtrollningen, brast Blacks ansikte ut i ett triumferande flin och han släntrade över till Gryffindorbordet, som hade brutit ut i jubel och många av Gryffindoreleverna gjorde oförskämda gester mot Slytherinelverna.

Remus kände något i sitt hjärta vridas. Det hade varit sättet som Potter hade stått upp för sin nya vän och hurrat, utan att bry sig om vad någon trodde. Remus tittade mot Snape som stod ett par personer framför honom i ledet. Han tittade hånfullt i Potters riktning, och hade tydligen glömt bort Remus.

"Tystnad!" ropade Professor McGonagall. "Ju tidigare sorteringen är över, desto tidigare kan ni äta."

Salen blev omedelbart tyst.

"Pettigrew, Peter."

Det var en väldigt lång paus, sedan: "Gryffindor!"

Black och Potter jublade högt när den knubbiga pojken från båten anslöt sig till dem, strålande stolt.

Det var några till innan, "Snape, Severus."

Hatten hade knappt rört vid pojkens flottiga hår innan den ropade "Slytherin!"

Remus kände sitt hjärta sjunka. Var i all världen skulle han hamna? Tänk om han inte placerades någonstans alls? Tänk om han satt där och brättet öppnades och ropade "Varulv!" Han kände hur han höll på att tappa den lugna mask han lyckats skapa.

Nu var det bara den rödhåriga flickan framför honom kvar.

"Evans, Lily!"

"Gryffindor!"

Lily log förtjust när hon hoppade mot Gryffindorbordet och tog en plats.

"Lupin, Remus!"

Det kändes som om hans hjärta skulle hamra sig direkt ut ur hans bröstkorg när han trevande närmade sig pallen. Han snubblade över fållen på sin klädnad, vacklade till lite och hörde fnissningar från eleverna.

Han satte sig ner och kände sig helt olycklig när han satte hatten på huvudet.

"Jaså," sa en röst i huvudet. "En liten varg. Det är mycket ovanligt."

Föråt! tänkte Remus desperat, Snälla, berätta inte för någon!

"Jag är bara här för att Sortera dig," sa rösten, som lät lugn och behärskad. "Så var ska vi placera dig?"

Hufflepuff! bad Remus tyst.

"Hufflepuff?" Sorteringshatten lät road. "Nej jag tror inte Hufflepuff passar dig alls, inte heller Slytherin. Du har inte slugheten för att passa in i ormens hus och fördomarna du skulle möta där vore inte bra alls. Ravenclaw - Jo det är en möjlighet, men jag fruktar att de skulle vara för klipska och räkna ut din hemlighet.

"Låt oss se. Du är modig. Du är snäll och lojal, även om du inte har fått tillfälle att se detta ännu. Och du har massor av mod. Det kan jag se. Det tog massor av mod för dig bara att komma hit. Jag tror Gryffindor kommer att ge dig den bästa chansen här. "

Inte Gryffindor, tänkte Remus och hans hjärta sjönk. Inte med dem!

"Gryffindor!" skrek hatten, och Remus kände hur hans hjärta bokstavligen föll och bosatte sig i magen där det vred sig i skräck.

Han drog långsamt hatten av huvudet och snubblade mot Gryffindorbordet, helt ovetande om applåderna från hans nya hus. Han gled tyst ner i stolen vid förstaårselevernas ände av bordet. Han såg Potter, Black och Pettigrew stirra på honom i chock.

"Den placerade dig i Gryffindor?" sa Black misstroget.

"Men du är ju konstig!" Pettigrews vattniga blå ögon var stora.

Potter sa ingenting. Han rynkade pannan, tittade på sin tomma tallrik och ignorerade Remus. Eftersom han var den sista av eleverna som sorterats, stirrade Remus också ner i det polerade trät på bordet. Han använde all skådespelarförmåga han ägde för att hålla sitt ansikte lugnt och neutralt när allt han ville göra var att gråta.