Varning: J.K. Rowling äger hela Harry Potters värld och dess underbara karaktärer. Jag äger ingenting förutom handlingen jag hittade på och några OCs.

(Och jag som översätter äger förstås varken Harry Potters värld, handlingen eller några OCs, ingenting helt enkelt :)

AN: Nej, jag har inte dött, faktiskt, bara haft ofantligt mycket läxor och prov. Men nu är det sommar och jag jobbar faktiskt på alla mina stories.

The glory of friendship is not the outstretched hand,

nor the kindly smile, nor the joy of companionship;

it is the spiritual inspiration that comes to one

when he discovers that someone else believes in him

and is willing to trust him with friendship.
-Ralph Waldo Emerson

Sirius:

Det var den lyckligaste stunden i Sirius liv när James Potter stod på sin bänk och hurrade för honom. Sirius hade bett sorteringshatten att placera honom i Gryffindor, men när orden hade utropats från skåran i hattbrättet och han hade sett de hatfyllda blickarna från slytherinbordet och de chockade, tysta Gryffindorarna insåg han att han hade gjort ett fruktansvärt misstag.

Han hade överlagt att ställa sig upp och skrika "Det här är ett misstag! Jag ska egentligen vara i Slytherin!" men fann att han inte förmådde att röra en muskel under den fruktansvärda tystnaden som följde de ögonblickliga flämtningarna och viskningarna.

Sen hade James ställt sig på bänken och hans unga röst hade ekat genom salen. "Woohoo! Heja Sirius! Jag visste att du kunde göra det kompis!"

Och plötsligt var det inte alls ett misstag. Det var en modig sak han hade gjort, inte en dum. James, som inte ens hade känt honom en hel dag, hade stått upp för honom –bokstavligen- trots att det kunde ha betytt att de båda skulle bli utfrysta av hela skolan. Det var det bästa någon någonsin hade gjort för Sirius utan att vilja ha någonting i gengäld.

Det hade varit ett nobelt, impulsivt, tjockskalligt och väldigt Gryffindoraktigt tecken av vänskap. Och det var någonting som Sirius själv skulle ha gjort om han hade varit i samma situation.

Flinande och med en lätthjärtad känsla av glädje, då Gryffindorbordet bröt ut i applåder och hånleenden (riktade mot Slytherinarna), skyndade sig Sirius bort till James. När han satte sig ner klappade James honom nöjt på ryggen.

"Det var tur," sa pojken med det rufsiga håret, och flinade. "Jag hade inte velat gå igenom så mycket trassel för att få en vän bara för att han skulle visa sig vara en jäkla Slytherin."

"Så mycket trassel?" Frågade Sirius och höjde ögonbrynen. "Du ska veta att du borde vara stolt över att vara vän med arvtagaren till den Gamla Ärevördiga Släkten Black."

"Snarare den snart-förvisade-arvtagaren till den Gamla Slimiga Slytherin Släkten Black," sa James. Han undvek Sirius slag just som Gryffindorbordet bröt ut i applåder och hejarop igen och de såg Peter Pettigrew komma gåendes mot dem.

"Bra jobbat, kompis!" sa Sirius. "Jag visste att du inte kunde vara så mesig. Det finns en Gryffindor-bråkmakare gömd någonstans inom dig, det är jag säker på!"

James belönade Peter med samma nöjda slag på ryggen som han gett Sirius, vilket fick den mindre pojkens näsa att slå i bordet på ett ganska smärtsamt sätt, men inte lyckades avlägsna det stolta flinet från hans ansikte.

"Det här är fantastiskt!" sa James och hans ögon glänste. " Vi kommer att vara det mest kända bråkmakarna på skolan, någonsin! Vi kommer att hamna i Hogwarts Historia och barder kommer att skriva sånger om oss! Vi kommer att ha något sorts fantastiskt godis döpt efter oss! Vi kommer-"

"Hallå!" avbröt Sirius honom, "Titta, det är den där slemmiga idioten från tåget."

James avbröt sin heroiska harang för att rikta sin uppmärksamhet mot sorteringshatten igen. Mycket riktigt, satt pojken med det otvättade håret och den stora näsan på pallen, och hatten hade just öppnat sin reva för att tillkännage, "Slytherin!"

"Som om jag vore överraskad," sa Sirius och grimaserade. "Den där killen hade Slytherin skrivet i pannan."

De såg på medan den flinande pojken stolt gick bort mot Slytherinbordet.

"Severus Snape." sa Peter. "Till och med hans namn låter elakt och äckligt."

"Snorgärsen vore ett bättre namn på honom," sa Sirius, och de andra tre fnissade.

"Evans, Lily." ropade Professor McGonagall från andra änden av rummet.

Sirius började fnissa ännu mer. "Titta, James. Det är din framtida fru."

"Va?"

"Jag vet att ni Potters alltid går för rödhåriga tjejer. Ni är kända för det. Det var därför jag visste vem du var på stationen. Din mamma hade rött hår. Det, och att ditt hår såg ut som ett fågelbo."

"Hon är inte min framtida fru!" sa James indignerat, stirrandes på flickan då hatten skrek "Gryffindor" och hon skyndade sig bort mot deras bord.

"Säkert," flinade Sirius. "Och jag kommer från en familj av mugglare, och du ser alltid ordnad och prydlig ut och Dumbledore är egentligen ett troll iförd ett välplacerat lösskägg och en stor klädnad och… och…" han såg sig omkring för inspiration. "Och den där virriga killen från tåget kommer att hamna i Gryffindor."

"Jag kommer inte att gifta mig med Evans!" sa James och rodnade.

"Öh! Se bara!" Sirius pekade ett triumferande finger. "Du kommer till och med ihåg hennes namn! Jag slår vad om tio chokladgrodor och en stinkbomb att du kommer att gifta dig med henne."

"Hallå kompisar, det är den där konstiga killens tur!" avbröt Peter dem.

James och Sirius vände sig genast om igen då McGonagall läste högt "Lupin, Remus."

"Lupin?" sa James, "Det passar ju. Löjliga Lupin."

Pojken snubblade över sin alldeles för stora och sjabbiga klädnad på väg till pallen och salen fylldes med skratt och skrockanden. Lupin rodnade då han satte sig ner på pallen och Sirius såg hans stora bärnstensfärgade ögon svepa över salen och stanna kort på deras grupp.

"Han är ju galen," muttrade han, och kände sig konstigt obekväm.

"Eller hur," instämde James.

Lupin satte hatten på huvudet och rynkade pannan. Han satt stilla under en lång stund, och hans händer blev till knytnävar i hans knä. Sirius undrade plötsligt om den här pojken också bråkade med sorteringshatten.

Tillslut, efter en lång andlös väntan från alla i salen, öppnades revan och hatten ropade, "Gryffindor!"

Trion stelnade till i chock.

"Vad?" krävde James.

"Han är i Gryffindor?" sa Peter förvirrat.

Under en sekund trodde Sirius att Lupin hade bråkat sig in Gryffindor, precis som han hade. Pojken gick mot deras bord, med ansiktet helt tomt på känslor, men hans blick vändes mot Sirius under ett ögonblick och Sirius såg någonting bestört i hans ögon. Hade han försökt bråka sig ut ur Gryffindor? Sirius kunde inte föreställa sig det. Men hur kunde den här pojken varit menad för Gryffindor? Han var blyg, uppenbart rädd och komplett galen.

"Du är Gryffindor?" frågade Sirius då han satte sig ner. Lupin svarade inte, utan stirrade ner på sin tallrik.

"Men du är ju knäpp!" sa Peter.

Pojken rörde sig inte.

"Bra jobbat, Lupin!"

Sirius James och Peter tittade upp och fick se Lily Evans några platser bort. Lupin ryckte till en aning och tittade oroligt på henne, som om han var rädd för att hon skulle brista ut i skratt.

"Håll dig borta, håll dig borta," mumlade han så tyst att han inte ens verkade märka att han gjorde det.

Sirius utbytte en blick med James som rullade med ögonen och gjorde en snurrande gest med handen mot sitt huvud för att visa vad han tyckte om Lupins förstånd.

"Tack," sa Remus tyst till Lily, som log väntansfullt mot honom, och då hennes leende blev större, drogs hans läppar upp i kanterna lite grand som om hans mun försökte le, men aldrig hade fått tillräckligt med övning. Det kanske inte lyckades så bra vid munnen, men Sirius märkte att Remus bärnstensögon fylldes med någonting som liknade lycka. Nej, det var snarare lättnad – som om någon hade hotat honom med att bli torterad till döds, men hade ändrat sig och istället erbjudit att ha hans huvud avhugget snabbt istället.

Sen tittade han tillbaka på tallriken då sortering fortsatte, och James petade Sirius i sidan.

"Du tror väl inte att han kommer att vara i vår sovsal, va?" viskade han och blängde på Lupin.

"Antagligen," svarade Sirius. "Det är inte en stor årskurs i år så det blir bara några få pojkar i varje elevhem. Jag vet inte hur det är med Gryffindor, men jag har hört att det vanligtvis är två eller fyra personer i en sovsal. Det var sex pojkar som hamnade i Gryffindor. Vi tre, Lupin, den där Longbottom killen och Michael Douglas där borta. Om vi alla vill vara tillsammans så antar jag att vi måste ha ett fyrpersonsrum."

"Jag hoppas att vi hamnar med en av de andra två," sa Peter. "Longbottom ser inte så dålig ut."

"Sch" viskade Evans. "Titta, sorteringen är färdig."

De riktade sin uppmärksamhet mot änden av salen där Dumbledore reste sig upp. Sirius hade hört mycket om Dumbledore från sina föräldrar. 'En mugglarälskande idiot' sa de, och 'komplett galen'. Sirius mor var övertygad om att Dumbledore bara var kvar på Hogwarts som en tjänst för att han bekämpade Grindelwald för så många år sedan.

Sirius kunde inte neka till att mannen såg en aning excentrisk ut, iförd en våldsamt violett klädnad med glittrande himmelsblå mönster. Men han verkade också ha en aura av visdom och makt. Hans tindrande blå ögon bakom de halvmånsformade glasögon svepte över salen och tog in de nya eleverna. De stannade kort vid Sirius och hans leende blev större bakom de långa vita skägget.

"Jag vill önska alla våra ny elever välkomna!" sa han, med en svepande gest som tog in hela salen. "Jag hoppas att ni kommer att ha ett trevligt år med oss här på Hogwarts. Jag har bara några få saker att säga innan vi sätter oss ner och njuter av vår härliga fest. Jag kan höra några kurrande magar härifrån, så jag ska fatta mig kort.

"Den förbjudna skogen på gränsen till Hogwarts marker är just som namnet pekar ut – förbjuden. Till alla elever: Mr Filch har en ny lista över förbjudna föremål som hänger på hans kontorsdörr och jag skulle föreslå att ni alla tar er en titt på den. Jag skulle tro att den innehåller strypande hopprep, stinkbomber och gröna slimebollar. En sista sak innan vi äter! Det har i år planterats ett nytt träd på Hogwarts marker som kallas det piskande pilträdet. Jag måste be varenda en av er att hålla er borta från detta träd. Det är extremt farligt och kan allvarligt skada eller till och med döda vem som helst som går för nära. Om någon upptäcks med att närma sig detta träd kommer personen att bli hårt straffad. Det var allt. Nu äter vi!"

Plötsligt dignade borden framför dem med enorma mängder mat. Sirius kände hur hans ögon ofrivilligt spärrades upp. Här fanns allt man kunde tänka sig: grillad kalkon, potatis, biff, grönsaker, ris, njurpaj och så mycket mer. Han tyckte sig till och med se ett fat med choklad éclairer utan någon uppenbar anledning.

"Åh! Jag är så hungrig!" sa Peter, kastade sig över maten och började fylla sin tallrik till bredden. "Jag skulle kunna äta allt på det här bordet."

Sirius och James skrattade och kastade sig över maten de också. "Jag förstår vad du menar, kompis," sa James, med munnen full av kalkon. "Jag har aldrig någonsin sett så mycket mat på samma gång."

Då måltiden var över tvivlade Sirius på att han överhuvudtaget kunde ta sig upp till sovsalen, han var så mätt. Han lutade sig tillbaka på bänken och såg hur Professor McGonagall närmade sig deras bord.

"Mr. Lupin?" sa hon till pojken som våldsamt ryckte till och tittade upp från sin knappt fyllda tallrik.

"Rektorn skulle vilja prata med dig på sitt kontor efter festen. Om ni vill vara så vänlig och följa efter mig?"

Lupin såg inte förvånad ut, men väldigt nevös då han reste sig från bordet och följde efter professorn ut genom huvuddörrarna.

"Vad tror ni det där handlade om?" frågade Sirius.

"Behöver antagligen se till att Löjliga Lupin tar sin medicin så att han inte blir helt från vettet," hånflinade James.

Peter fnissade, men Sirius rynkade bara fundersamt på pannan och stirrade efter pojken.

"Mina damer och herrar" sa Dumbledore från andra änden av rummet. "Förstaårselever kommer att följa prefekterna till sina sovsalar. De kommer att ge er lösenordet till era elevhems uppehållsrum. Iväg med er nu!"

Sirius klättrade ur sitt säte och skyndade sig tillsammans med James och Peter mot den mörkhåriga prefekt som stod vid andra änden av bordet.

"Jag heter Charlotte," sa hon och log ner mot förstaårseleverna. "Följ mig och håll er till gruppen. Slottet är väldigt stort och det är lätt att gå vilse."

De vandrade efter henne längs många korridorer, upp för flyttande trappor och bakom flera gobelänger. Sirius undrade om han någonsin skulle lära sig att hitta genom slottet. Det verkade bara för stort.

"Jag undrar om det finns några hemliga lönngångar," viskade James, då de gick upp för den sista trappan till Gryffindortornet. "Vi skulle kunna hitta dem och göra en karta av dem så att vi kan använda dem för våra spratt."

Sirius flinade åt idén. Det vore fantastiskt om de kunde hitta i slottet bättre än någon annan. Tänk att kunna hoppa fram och kasta en pinsam förtrollning på någon som irriterade en, och sen kunna försvinna utan ett spår när de vände sig om.

De stannade framför ett porträtt av en väldigt fet kvinna i en rosa klänning.

"Ni kommer att behöva ge den tjocka damen lösenordet för att kunna komma in i uppehållsrummet," berättade Charlotte. "Just nu är det gråbo."

Porträttet svingades upp och förstaårseleverna följde efter Charlotte då de klättrade genom porträtthålet. Uppehållsrummet var otroligt. Det var dekorerat i rött och guld, fyllt med mjuka soffor och fåtöljer, bord och stolar längs väggarna. Det fanns en enorm eldstad i ena änden av rummet och två trappor som ledde upp till sovsalarna i den andra.

"Brilliant!" sa Sirius. "Min mamma skulle hata det!"

James skrattade och dunkade honom i ryggen. "Glöm henne. Du behöver inte träffa henne på jätte länge."

"Pojkarnas sovsal är där borta," sa Charlotte och pekade mot en av trapporna. "Följ efter Simon här så kommer han att visa er. Flickorna följer efter mig."

Pojkarna följde efter den nye prefekten upp för trappan.

"Okej, vänta lite," sa Simon, och läste på en bit pergament som han hade i handen, "Longbottom och Douglas här inne," han pekade på en av dörrarna, "och resten här inne."

Han tittade på dem och rynkade pannan. "Det saknas en. Vart tog han vägen?"

"Han pratar med rektorn," sa James surt.

"Åh. Okej. Ni kan börja packa upp. Jag måste prata med Charlotte."

Pojkarna gick in i sovsalen. James såg bister ut. "Jag kan inte tro att vi måste dela sovsal med Löjliga Lupin."

"Jag vet," sa Sirius. "Men det betyder inte att vi måste vara kompis med honom.

"Bra, för det tänker jag inte."

De upptäckte att deras koffertar redan stod i fotändan av deras sängar. Sirius säng var bredvid James. Mittemot honom var Lupins och Peters var mittemot James. Sirius kastade sig utmattat på sängen.

"Jag är så trött," gäspade han. "Jag skulle kunna somna på fläcken."

"Jag med," sa Peter från sin säng. "Jag tror att jag måste vara magsjuk för jag känner mig illamående."

"Och det kan inte ha någonting att göra med att du lyckades smälla i dig tre biff-och-njurpajer, fem grillade potatisar, en skål stuvning, ett fat morötter och en hel tallrik med kalkon?" sa James.

"Självklart inte!" sa Peter, och höll om sin mage. " Om maten inte hade försvunnit skulle jag fortfarande äta."

Sirius skrattade. "Det är tur att den gjorde det då. Annars skulle du ha sprängts och de skulle ha fått skrapa bitar av dig från väggarna i flera månader."

"Trevligt," sa James och grimaserade.

"Men sant."

"Det är en förskräcklig magsjuka, ska jag tala om!" sa Peter. "Jag är antagligen döende från någon fruktansvärd sjukdom och allt ni kan göra är att skylla på maten. Tänk om Slytherinarna förgiftade mig?"

"Såg ni hur glad den där äckliga killen var över att bli sorterad i Slytherin?" frågade Sirius med en grimas. "Som om någon faktiskt skulle välja att hamna där."

"Eller hur. Han skulle verkligen behöva en hårtvätt," sa James. "Jag är glad att jag inte behövde prova hatten efter honom. Usch!"

"Det kanske skulle se bättre ut i grönt. Du vet. För att matcha slimet." Sirius flinade plötsligt, öppnade sin koffert och började gräva genom den. "Jag tror att en av mina Kottenblås Kogarts Hår-Förändrande Kolor gör det."

"Åh!" James och Peter skyndade sig bort till Sirius koffert, all dödlig magont som bortblåst.

Det var en stund senare, då golvet var täckt av skämtprodukter och pergamentbitar med skämtidéer, som dörren plötsligt öppnades och de vände sig om och fick se Lupin ståendes där. Han tittade osäkert på dem och smög sen bort till sin säng. Hans koffert, la Sirius märke till var repad och sliten och såg ungefär hundra år gammal ut.

"Tro inte att bara för att du bor i vår sovsal så kommer vi att vara kompis med dig, Löjliga Lupin," sa James, och rynkade pannan åt pojken. "Var har du varit någonstans egentligen?"

"J-jag var med rektorn," sa pojken, sittandes på kanten till sin säng och stirrandes ner på sina händer. "Min m-mor är sjuk, så jag måste lämna skolan några dagar i-ibland för att h-hälsa på henne. Han talade bara om för mig hur vi planerar det."

"Åh." James såg en aning skuldmedveten ut och Sirius kunde inte hjälpa att lägga märke till hur liten Lupin såg ut, där han satt hopkrupen på kanten av sängen. Även fast hans klädnader var flera storlekar för stora, kunde Sirius se att han var väldigt smal och blek. Lupin ställde sig upp, öppnade sin koffert, drog ut en pyjamas och gick mot badrummet. Dörren klickade till bakom honom.

"Du kanske borde låta bli att vara på honom så mycket?" föreslog Sirius tyst. "Vi behöver inte vara kompis med honom, men han kan inte hjälpa att han är konstig. Låt oss bara lämna honom ifred."

James såg obekväm ut. "Men han skrattade åt min mamma."

"Han är sinnessjuk. Merlin vet vad han skrattade åt. Han skrattade säkert inte ens åt henne. Han kanske tänkte på sin egen mamma och skrattade för att låta bli att gråta eftersom hon inte kunde komma och säga hejdå till honom."

James suckade. "Jag antar det. Okej, jag ska lämna honom ifred. Så länge vi inte behöver vara kompis med honom."

"Kompis?" skrattade Sirius. "Om vi var kompis med honom så skulle ingen vilja vara kompis med oss. Han är fullkomligt galen."

"Exakt!" sa James nöjt.

De ignorerade Lupin då han kom tillbaka från badrummet, iförd en lång pyjamas. Han kravlade upp i sängen och drog igen förhängen runt om sig.

Sirius själv gäspade. "Jag tror att jag går och lägger mig nu," sa han. "Lektionerna börjar imorgon och jag är hur trött som helst."

"Mm," instämde Peter. Han och James hjälpte Sirius att slänga i sina grejer i kofferten igen. "Jag undrar vad vi har för lektioner imorgon."

Senare, då Sirius låg i sängen och stirrade upp på de mörka draperierna ovanför honom, undrade han vad hans mor skulle säga när hon hörde vilket elevhem han hade blivit sorterad i. Han kände sig plötsligt väldigt ensam. Allt han hade var James och Peter och kanske Regulus, om än bara i hemlighet. Vad skulle han ta sig till om hans familj faktiskt gjorde honom arvlös?

Det verkade inte finnas något svar, och han föll gradvis in i en ryckig sömn.