Kapitel 2. Jafar och Jago.
"Är du säker på att det här är rätt ställe?", frågade Jago för femtioelfte gången.
"JA, HAR JAG JU SAGT!", röt Jafar. "Jag förstår inte varför jag tog med dig på det här!"
"Det förstår inte jag heller", sade Jago.
"Jag börjar bli så innerligt less på dig att jag nästan ångrar att jag köpte dig av den där värdshusvärden", sade Jafar. Detta fick Jago att känna sig uppriktigt sårad, fastän han förstod att Jafar knappast menade vad han sade.
Jago hade blivit såld som slav av sina egna föräldrar när han var ett småbarn. Han hade hamnat hos en värdshusvärd, som hade väntat sig att han kunde arbeta mer än han kunde och som misshandlade och vanvårdade honom fruktansvärt. Sedan hade han blivit sjuk och hållit på att dö av sjukdom och vanvård. När Jafar hade lyft honom för fösta gången, hade Jago trott att det var dödsängeln som kom för att hämta honom.
Jafar var både läkekunnig, trollkunnig och allmänt lärd. Han var enligt Jagos uppfattning - som naturligtvis präglades både av att Jago själv var en yngling och av det sätt på vilket Jafar brukade tala om sitt liv - var Jafar mycket gammal. Jafar hade åtminstone ytligt sett klarat sig mycket bra här i livet under Jagos livstid. Jafar var nämligen visir till sultanen och därmed en av de mäktigaste männen i Agrabah.
Varken Jafar eller Jago tyckte särskilt bra om sultanen, även om Jafar var bra på att låtsas göra det. Jafar konspirerade för att göra sig själv till sultan, och numera var även Jago införstådd i en del av intrigerna.
Jago sprang omkring och funderade på om han skulle be Jafar ödmjukt om ursäkt eller om han skulle börja gräla med honom. Detta att springa omkring och fundera var ingenting konstigt för Jago, för han brukade vara ganska hyperaktiv.
Vad hade han gjort som fick Jafar att tycka att han lika gärna kunde ha fått dö i plågor och förnedring och elände? Förstod Jafar verkligen inte att "sandkullen en kilometer söder om Abd Qarmida-oasen" var en alldeles för vag beskrivning av mötesplatsen och att de säkert hade gått om Garzim? Och var det inte ganska onödigt av Jafar att hypnotisera honom, Jago, med ormstaven när de rastade i oasen?
Jafar skrattade plötsligt till. "Jago, du är väl inte sur för att jag har behandlat dig konstigt hela dagen och sedan förolämpat dig grovt genom att antyda att du är fullständigt värdelös? Det hör till min natur att vara hemlighetsfull och ond."
Jago sprang fram till Jafar. "Du är inte ond!", sade han eftertryckligt.
"Vad är jag då?", frågade Jafar. Han log inte längre utan verkade mycket allvarlig, nästan sorgsen.
"Tja, lite girig och maktlysten med hårda nypor och ett lynnigt humör kanske", sade Jago, "men du är i alla fall inte ond!"
"Och vad är ondska då?", frågade Jafar. "Jag gör onda handlingar fast jag vet att de är onda. Alla moralfilosofer brukar hävda att det är sämre att vara medvetet ond än att inbilla sig att onda gärningar är goda. Fast man skulle i och för sig kunna hävda att självbedrägeriet är ytterligare en synd…"
"Du är inte ond!", sade Jago och slog armarna om Jafar. "Om du vore ond skulle du ju aldrig göra några goda gärningar, som att ta hand om mig till exempel."
"Om det är som du resonerar så finns det ju inga onda människor, och det vet jag att det gör", sade Jafar. "Jag har sett tillräckligt mycket av världen och mänskligheten för att veta det."
"Åh, Jafar, kan vi inte prata om något annat?", sade Jago. "Kan du inte berätta en from legend om profeten Muhammed? Vad sägs om den om Muhammeds himmelsfärd?"
"Den har du redan hört hur många gånger som helst!", sade Jafar. "Jag kan berätta en annan legend för dig, en mycket äldre legend, en sådan legend som det är förbjudet att tro på."
"Va?!", sade Jago. "Det kan väl inte vara förbjudet att tro på vidskepliga sagor?"
"Har jag verkligen uppfostrat dig till att vara hur naiv som helst eller är du verkligen så dum som folk tror att du är?!", röt Jafar, som nu plötsligt var arg igen. Jago tänkte att han nog aldrig skulle kunna lära sig att förstå honom. Jafar drog ett djupt andetag.
"Det finns ett brott som kallas för avgudadyrkan", förklarade Jafar i ett pedagogiskt tonfall. "Innan folket i Agrabah blev muslimer trodde de på många gudar. De hade underbara berättelser om sina gudar och profeter, som de trodde på som vi tror på Koranen. Men som du vet får man inte tillbe andra gudar än Allah. Om du blir påkommen med att göra det kan du bli dömd till halshuggning av sultanen och till Helvetet av Allah. Och för muslimer är de uråldriga myterna just bara vidskepliga sagor. Men du, jag tror att det kommer någon nu."
