Kapitel 3. Aladdin på flykt.
Morgonen grydde. Jafar och Jago rastade i Abd Qarmida-oasen på hemvägen. De var nedstämda för att de inte hade lyckats få tag på den magiska lampan. De hade med Garzims hjälp till och med lyckats väcka demonen som vaktade den, men sandlejonbesten ville endast släppa in en "oslipad diamant" i den magiska grottan (som var dess gap), och den hade svalt Garzim.
Samtidigt som Jafar och Jago slumrade till i oasen vaknade stadslivet i Agrabah. Det började som vanligt myllra av folk på marknadsplatsen, och försäljarna bjöd högljutt ut sina varor. Någon ropade: "Stoppa tjuven!"
Aladdin var en fattig yngling som försörjde sig på att stjäla. Just nu hade han stulit ett bröd och var på flykt undan palatsvakterna, som också var ett slags poliser i Agrabah och därför ägnade en ganska stor tid att jaga småtjuvar som Aladdin. Aladdin och många andra unga fattiga tjuvar hade blivit skickliga akrobater som nästan hade gjort det till en sport att fly från vakterna. Dessa oftast föräldralösa barn och ungdomar kallades föraktfullt för gatråttor.
Aladdin hade tagit sig upp på ett hustak, men vakterna var honom fortfarande hack i häl. "Dina händer skall bli min trofé, gatråtta!", ropade vaktchefen Rasoul.
För att de inte skulle få tag i honom blev han tvungen att svinga sig ned med hjälp av tvättstrecken som hängde mellan det huset och ett annat. Som tur var fanns det rätt många tvättstreck. Det höll emellertid på att gå dåligt i alla fall, för han slant på tvättstrecket. Han hade nog gjort illa sig eller rent av blivit allvarligt skadad om inte fallet hade dämpats av ett solskydd av tyg som fanns utanför dörren till ett av husen.
Han lyckades med att snabbt smita in i en smal gränd trots att han var tämligen intrasslad i kläder och tyger som han råkat få med sig från tvättstrecken. "Tro inte att du kommer undan så lätt!", hörde han Rasoul ropa från taket. Aladdin fnös och mumlade: "Tror ni det där var lätt?", medan han trasslade sig loss.
Gränden var tom såväl som på två kvinnor. Aladdin kände dem och visste att de var på hans sida mot Rasoul. Det hade att göra med politiska intriger på hög nivå.
De olika ämbetsmännen i Agrabah intrigerade ständigt mot varandra för att komma högre i sultanens gunst och få mera makt, och de båda kvinnornas män hade haft olika ämbeten men sedan blivit avsatta och fått sina egendomar beslagtagna. Den ene mannen hade varit vaktchef och skulle fortfarande ha varit det om det inte vore för Rasoul.
Aladdin gick fram till kvinnorna. "God morgon, mina damer!", sade han och log ett charmigt leende.
"Hamnat i klistret lite tidigt idag va, Aladdin?", sade den ena av kvinnorna.
"I klistret? Jag? Nej, det är bara i klistret när man blir fast", sade Aladdin.
Då hörde han Rasouls röst säga: "Där är du!" alldeles bakom honom, och han hann inte reagera förrän Rasoul höll honom i ett järngrepp. "Jag är fast", kommenterade Aladdin.
"Jag skall…", började Rasoul, men mer hann han inte säga förrän någon blixtsnabbt drog av honom turbanen och knöt den runt ögonen på honom som en ögonbindel.
"Perfekt timat, brorsan, som vanligt", sade Aladdin, men det är inte troligt att Aladdins lillebror hörde det, för han var redan på flykt från de båda andra vakter som deltog i morgonens tjuvjakt.
Aladdin och hans lillebror, som var ungefär fyra år yngre än han själv och mycket snabb och vig som en apa, lyckades fly upp i en byggnadsställning där arbetet tydligen inte hade börjat än. De tre vakterna kastade varsin kastkniv efter dem, men de träffade endast i byggnadsställningen. Aladdin och brorsan (ingen kom ihåg vad han hette egentligen utan han kallades bara för Brorsan) lyckades ta sig upp på ett hustak och därifrån in genom ett fönster.
