Kapitel 4. Ungarna.

Inne i huset stod Sadira och sopade golvet. Hon stod med ryggen mot fönstret när Aladdin och Brorsan hoppade in, så hon blev skrämd innan hon förstod vilka de var, och det var nära att hon hade skrikit på hjälp.

"Lugn, det är bara vi", sade Aladdin. "Snälla göm oss, vi är jagade av vakterna."

Sadira öppnade en tom kista som fanns i rummet, men innan hon hade hunnit gömma Aladdin i den kom hennes styvmor in. Sadiras styvmor var en tjock tant som hade sett rasande ut alla gånger som Aladdin hade sett henne, och den här gången var verkligen inget undantag.

"Din lilla slinka!", skrek styvmodern och slog Sadira så att hon for i väggen. "Våga inte ta in smutsiga tjuvpojkar från gatan igen!"

"Det var inte hennes fel…", började Aladdin.

"Ut med er era usla snuskiga gatråttor och sätt inte era smutsiga fötter på mitt golv igen!", skrek Sadiras styvmor och slog efter Aladdin och Brorsan med kvasten. De flydde ut ur huset med kärringen hack i häl.

"Stackars Sadira! Hoppas att hon inte blir slagen alldeles sönder och samman", sade Aladdin när styvmodern hade smällt igen dörren bakom dem.

Aladdin och Brorsan hade inte hunnit ta många steg innan de var jagade av vakterna igen. De blev tvungna till ännu en stunds dramatisk flykt innan de satte sig på en smutsig bakgård för att äta av brödet. Aladdin delade brödet i två ungefär lika stora bitar och lät Brorsan välja bit.

Just när Aladdin skulle ta sin första tugga av brödet, råkade han få syn på ett par småungar som rotade i en avskrädeshög i närheten. Det var en pojke på ungefär tre och en flicka på ungefär fem, och de tittade på Aladdin och Brorsan och deras bröd med en tiggande blick.

Aladdin suckade och tänkte att ingenting kunde förstöra aptiten så mycket som medlidande. Han gick fram och räckte sin del av brödet till ungarna. För att inte behöva känna hungern stegras vid åsynen av andra som åt gick han iväg en bit.

Aladdin kom till gatan. Där gick det folk som vanligt, men snart hördes trumpetstötar och ett fint följe närmade sig. Först red en mycket förnämt klädd men inte speciellt vacker ung man på en vit häst, sedan gick två trumpetare och sist en man som ledde en svart häst som såg fin ut trots att den var tungt lastad.

Prins Ahmed red genom Agrabah på den allra sista etappen till palatset där han skulle fria till prinsessan Jasmin. Han var som vanligt på ganska dåligt humör när han sneglade mot folket som glodde imponerat mot honom. Naturligtvis ansåg han att det var helt i sin ordning att de var imponerade och glodde, men han var ändå på dåligt humör.

Prins Ahmed var mycket lättkränkt och alltid irriterad på någonting. Han var i grunden en ganska olycklig människa, trots att han på ytan hade allt man kunde önska sig. Tyvärr hade han ovanan att avreagera sig på andra, och han hade aldrig några samvetsförebråenden eftersom han ansåg sig vara mer värd än andra. Detta innebar i praktiken att han var både elak och fisförnäm.

Som om det inte var nog med alla andra mindre irriterande småsaker som hade förstört hans humör, sprang det fram två lumpet klädda småungar och ställde sig rakt framför hästen.

Prins Ahmed tog fram en piska och ropade: "Ur vägen era smutsiga glin!"

När Aladdin såg vilket övervåld den förnäme främlingen tänkte göra mot hans små skyddslingar sprang han fram och hejdade piskan med sin arm. "Om jag vore lika rik som du skulle jag unna mig lite hyfs!", ropade han.

Ahmed kände sig naturligtvis kränkt över att en fattiglapp stack upp mot honom på det viset. Han vräkte omkull Aladdin i en gyttjepöl och ropade: "Jag skall lära dig lite hyfs! Du är en värdelös fattiglapp. Du blev född till fattiglapp och du kommer att dö som fattiglapp och bara lössen kommer att sakna dig!"

Prins Ahmed log i mjugg när han hörde fattiglappen ropa att han inte alls var värdelös och inte hade några löss. Han trodde naturligtvis inte ett dugg på att han inte hade löss, och om han hade tittat bakom sig hade han sett Aladdin klia sig i huvudet.