Kapitel 6. Lagen.

"Jasmin, du får sluta avvisa alla friare som gör sin kur!", sade Bobo där de satt och pratade vid fontänen en stund efter att prins Ahmed hade rest. "Det står i lagen att du skall gifta dig med en prins före nästa födelsedag!"

Jasmin suckade. "Kan du inte ändra på den där lagen då? Jag vill inte ha med de där prinsarna att göra! Jag kanske skulle vilja gifta mig om det vore vackert som i sagorna där de blir kära i varandra, men inte som det är nu. Jag blir äcklad vid blotta tanken på att…" Hon slutförde inte meningen.

"Men Jasmin, du är prinsessa och vi kommer förr eller senare att behöva arvingar till sultanatet, och du kan ändå inte leva här ogift i resten av livet. Är det inte lika bra att du ser till att välja någon?"

"Jag önskar att jag inte vore prinsessa!", sade Jasmin och fick tårar i ögonen. Bobo sträckte armarna mot henne och sade milt:

"Men kära lilla Jasmin!"

Jasmin drog sig undan, ville inte bli kramad. Hon försökte förgäves dölja att hon grät. Hennes far fortsatte att försöka trösta henne.

"Snälla gråt inte! Du kommer säkert att vänja dig efter ett litet tag. Du behöver kanske inte ens flytta, för eftersom du inte har några bröder kommer ju din man att bli min arvinge, och även om du flyttar så går det säkert att ordna så att du kan komma hit och hälsa på med jämna mellanrum. Och kom ihåg att det också finns fördelar med att vara drottning."

Nu blev Jasmin riktigt arg. "Du fattar för tusan ingenting!", skrek hon. "Tror du kanske att det är palatset det handlar om?! Jag hatar att ständigt vara övervakad, och att aldrig få gå någonstans utan att först ha bett om tillstånd, och att aldrig få gå utanför palatsmurarna utan minutiösa förberedelser, som den gången du beordrade alla att bomma igen sina fönster bara för att jag skulle besöka badhuset! Vad tror ni egentligen om mig? Att jag springer och kastar mig i armarna på vilka främlingar som helst, jag som inte ens tål vanliga prinsar? Jag önskar att jag hatade dig lika mycket som allt du står för!"

Lagen om att en prinsessa måste gifta sig med en prins hade skrivits av emir Hassan V (det här var innan emir Hamid IX hade antagit titeln sultan) efter att hans dotter Leila hade rymt med en fattig pojke och gift sig med honom utan lov. Emiren hade sedan förklarat sin dotters äktenskap ogiltigt och låtit halshugga både henne och hennes man.

Orsaken till den hårda tidspressen var att det ansågs viktigt att bruden var oskuld fram till äktenskapet, och att det som i Leilas fall var svårare att kontrollera en vuxen kvinnas sexualitet än en flickas - Leila hade precis som Jasmin vägrat att gifta sig i mycket unga år, och var 22 år när hon rymde.

Nu sprang Jasmin in och slog sönder alla ömtåliga prydnadssaker inom räckhåll, medan Bobo följde efter och bad henne att lugna ned sig. Till slut kom Haroud och tog fast henne med ett smart grepp som tvingar en att krama sig själv och som är så gott som omöjligt att slita sig loss från trots att det inte gör ont.

Efteråt låg Jasmin på sin säng och grät, och Bobo satt vid sitt modellslott och grubblade på vad han skulle ta sig till med Jasmin.

Han tänkte att Jasmin måste vara överkänslig på något vis. Hon var sexton snart sjutton år gammal, och vad Bobo hade förstått var det vuxen ålder för en flicka. Hon såg vuxen ut också, och var sin mor Badra upp i dagen. Fast bara till utseendet, inte till personligheten. Badra hade alltid varit vänlig och mycket mån att vara till lags.

Badra hade varit bara fjorton år när hon giftes bort med Bobo och vad han kunde minnas hade det inte varit något stort problem, så felet kunde ju inte gärna vara Jasmins ålder.

Och så detta att Jasmin (som Bobo uppfattade det) blev rasande för ingenting och slog sönder saker. Om det inte vore för att hon mådde så uppenbart dåligt hade han blivit arg på henne och tyckt att hon förtjänade en omgång stryk. Kunde det vara så illa att hon var psykiskt sjuk?

Han fick rådgöra med Jafar. Sultan Bobo hade ett mycket stort förtroende för Jafar, både i fråga om visdom och pålitlighet, och han visste att Jafar förutom sina mer allmänna kvaliteter dessutom var en inte helt oskicklig läkare. Det här var definitivt ett fall för Jafar.