Kapitel 7. Kapuks diamant.
Jafar och Jago kom hem från öknen, och Jafar hade redan börjat planera hur han skulle få tag på den "oslipade diamant" som den magiska grottan hade talat om. Jafar visste naturligtvis inte vem det var, men han visste hur han skulle kunna ta reda på det.
Jafar hade ett hemligt laboratorium i källaren, och ett magiskt timglas med "tidens sand". Om man fick igång rätt kemiska processer runt omkring var timglaset utmärkt att spå med, och Jafar var ganska skicklig både på kemiska processer och på att spå. Det skulle emellertid underlätta betydligt om Jafar fick tag på en magisk ring som sultanen hade utan att förstå att den var magisk.
På ringen fanns en blå diamant, som en gång hade tjänat som magisk kristall åt den store trollkarlen Kapuk. Kapuk var en av Jafars förfäder, men eftersom Jafar höll sitt gamla namn hemligt var det ingen som visste det.
Det berättades att Kapuks själ var bunden till diamanten och att han hade överlevt att bli halshuggen tack vare den. Till slut hade han ändå dött av att man både genomborrade hans hjärta och krossade hans skalle, men det sades att med diamanten skulle en mäktig trollkarl kunna återuppväcka honom från de döda. Sultan Bobo hade förmodligen också hört det, men han trodde inte på magi.
Nu tänkte ju inte Jafar göra någonting riktigt så avancerat, han skulle bara använda kraften i ringen för att bättre kunna genomföra sin spådom.
Jafar berättade inte om Kapuk för Jago. Han berättade bara att han skulle försöka övertala sultanen att ge honom diamanten. De gick iväg och letade reda på sultanen.
Sultan Bobo satt och lekte med sitt modellslott. Han ryckte till när Jafars långa skugga höljde sig över honom. När han såg vem det var drog han en lättnadens suck och sade: "Jafar, trofaste rådgivare! Jag är i desperat behov av din visdom!"
"Mitt liv är blott att tjäna, ers nåd", sade Jafar och bugade djupt.
"Det är den här frieriaffären, Jasmin vägrar att välja en make. Idag var det en mulkistansk prins som hette Ahmed som…"
Sultanen tappade tråden av att Jago sprang runt i rummet, och när Jago kom inom räckhåll rufsade han ut hans turban med samma rörelse som ibland används för att rufsa till håret på söta små barn. Jago backade några steg tillbaka och började rätta till turbanen medan han såg på sultanen med en mycket ilsken blick.
"Ers majestät har verkligen god hand med dumma små slavar", sade Jafar och flinade kort. "Jago, du kan gå hem så att du inte stör mera. Nå, ers nåd, var snäll och fortsätt berätta."
Jago gick iväg och Bobo berättade vad som hade hänt och att han var orolig för att Jasmin kunde ha något fel på mentalhälsan.
"Ja, det låter faktiskt som att det skulle kunna vara hysteri, ers nåd. Det är en sjukdom som sitter i livmodern och som behandlas med rökdesinficering av vagina samt äktenskap", sade Jafar medan han tänkte att det var troligare att det var gallfeber än hysteri.
"Vad säger du? Menar du alltså att det skulle ha en direkt positiv effekt på Jasmins hälsa om vi lyckades gifta bort henne snabbt?"
"Ja, om hysteridiagnosen är korrekt så är det just så, även om hon naturligtvis inte tror det själv", sade Jafar och tänkte att han var ett riktigt kräk som gjorde det så här lätt för sig genom att praktiskt taget strunta i sin patient Jasmin. Men Jafar ignorerade nästan alltid sina samvetsförebråelser, och nu gällde det att få tag på Kapuks diamant.
Jafar aktiverade ormstaven och sade: "Ni har väldigt stor nytta av mig, eller hur ers majestät?"
"Ja, jag har väldigt stor nytta av dig, Jafar. Jag skulle knappast klara mig utan dig", sade sultan Bobo och stirrade hypnotiserat in i ormstavens kristallögon.
"Vet du, ers nåd", sade Jafar och fingrade på ringen runt sultanens finger, "jag skulle väldigt gärna vilja ha Kapuks blå diamant."
Bobo tog av sig ringen och gav den till Jafar, som stoppade på sig den och bugade och sade: "Mycket älskvärt av er ers nåd!". Sedan lämnade Jafar rummet.
"Jag är nog alltför generös", sade Bobo för sig själv, "den där ringen har ju varit i släkten i sekler." Men sedan tänkte han att han ändå hade gjort rätt när han gav Jafar ringen, för Jafar hade gjort så mycket för honom, och det var oftast hopplöst svårt att glädja Jafar med gåvor. I förhållande till sin ställning var han snarast en sorts asket, och en ganska depressiv sådan hade Bobo ibland tyckt sig förstå.
