11. För sent.

Abis Mal och hans män skyndade sig till stadsporten, men den hade ändå stängts när de kom fram. "Tusan också!", sade Abis Mal.

"Vad gör vi nu?", sade en av de andra. "De kommer hinna bli stympade eller avrättade innan nästa tillfälle", sade ytterligare en annan.

Abis Mal hyssjade. "Jag försöker muta oss in. Det borde inte bli något problem i det här korrupta landet", sade han och började sedan banka på porten.

Just den vakt som Abis Mal lockade fram var dock inte korrupt. Han frågade ilsket vem Abis Mal var som försökte muta honom och vad de skulle göra som var så brådskande, och när Abis Mal försökte öka mutan kände vakten plötsligt igen honom och slog larm så att de måste fly.

I fängelsehålan satt Cassim och tänkte över sitt liv, som han hade ägnat åt äventyr och skattjakter och röveri. På en resa till Europa hade han funnit sin första hustru, närmare bestämt var det i Katalonien. Hon hade höljt med honom till Agrabah och de hade fått en liten dotter. Flickan kunde både katalanska och agrabanska.

Sedan hade hans fru dött, och sorgen hade gjort honom rastlös. Han hade gift om sig med en kristen kvinna (Cassim var själv kristen och sökte alltså i första hand bland sina trosfränder) som skulle kunna ta hand om Sadira, som dottern hette, och gett sig av på en galen skattjakt som slutade katastrofalt. Sedan hade han blivit en av de Disciplinerade Rövarna. Det var väldigt länge sedan han träffade sin dotter. Han försökte minnas hur hon såg ut då han lämnat henne, och räkna ut hur hon gammal hon var nu.

"Lilla Sadira, hoppas att Rasmiya tar väl hand om henne", mumlade han för sig själv.

"Kan du sluta prata om din dotter?! Jag skiter fullständigt i henne!", sade Salouk trots att Cassim inte alls tyckte att han hade pratat mycket om henne. Han brukade anstränga sig att inte prata om sin familj för att inte Salouk skulle bli arg eller börja retas.

Cassim stönade och rörde lite på sig. Han och Salouk satt fastspända i ett slags handbojor som satt fast i väggen, så som fångar brukade i agrabanska fängelser. Man behövde inte sitta särskilt länge i sådana förrän det började göra ont i armarna av den stela ställning det tvingades in i.

Cassim önskade att han hade stannat kvar hos Rasmiya och Sadira. De hade kunnat vara lyckliga, och även om han skulle bli tvungen att försörja dem på vanligt tråkigt hederligt arbete när de hade levt upp skatten han hittat i Pyrenéerna (under samma resa som han mött Sadiras mor) så skulle det ändå vara långt mycket bättre än det här.

Cassim undrade hur det hade blivit som det hade blivit, hur han själv hade blivit som han blivit. Hur det kom sig att han vantrivdes så svårt med vanligt arbete och lockas så starkt av sådant som var äventyrligt. Han brukade tänka att det förmodligen låg i hans blod. Hans morfar hade deltagit som frivillig i ett krig och dött. Hans far hade varit en okänd resenär som förfört hans mor och sedan försvunnit. Han hade haft en kusin och dubbelgångare som hette Mustafa och som var en dervisch som bara kunde intressera sig för religion och nöjen.

Mustafa och hans fru var också döda nu, hade han fått veta flera år efter att det hände. Han undrade hur det hade gått för Mustafas son Aladdin. (Att Aladdin hade en bror visste han inte ens).

Men nu var det för sent att återvända och ta hand om familjen, tänkte Cassim uppgivet. Snart skulle han bli halshuggen, eller ännu värre, avhuggen en hand och en fot så att han blev krympling för resten av livet om han inte förblödde.


Agrabanska: Det agrabanska språket är i den här berättelsen en blandning av arabiska och fornagrabanska. Utifrån filmsekvenser på olika språk föreställer jag mig att agrabanska låter förvånansvärt likt hebreiska. Fornagrabanskan skall föreställa ett uråldrigt språk som skrivs med kilskrift och som ingen vet riktigt hur det uttalas.