AN: Draco Malfoy håller sig gömd från Voldemort och försöker förstå hur allt har kunnat gå så fel.
Sång: Lonely Boy av Hanson (inte hela låten)
En blekblond ung man satt och darrade i en grotta utanför Hogsmeade med sitt bleka ansikte i händerna. Han önskade intensivt att allt som hade hänt bara var en mardröm, att han närsomhelst skulle vakna och allt skulle vara som vanligt igen. Men hur mycket han än önskade så visste han att det bistra sanningen var att allt faktiskt var sant.
Draco Malfoy lyfte på huvudet och svalde hårt. En Malfoy grät inte, en Malfoy kände inga andra känslor än förakt och hat för allt som inte var som dom.
Men Draco var inte som dom andra i familjen Malfoy, även om hans iskalla yttre och hånfulla attityd oftast skvallrade om något annat.
Alla såg bara den känslokalla, hårdhjärtade Malfoy som älskade att håna alla som inte var av ren trollkarlsblod och som mer än gärna spottade ut ordet "Smutsskalle" till alla mugglarfödda och halvblodstrollkarlar.
He's looking for spring
Looking for another lonely heart
Trying to find the answer
Trying to find the missing part
Dom såg inte människan Draco, som också kunde känna sig sårad, ledsen och rädd.
Och rädsla var en känsla som Draco oftast känt på sista tiden. Och ikväll kände han även den känsla som han alltid har fruktat mest att känna. Ensamhet.
Han var ensam nu, på flykt från den man som han alltid trott han ville följa, men som han nu fruktade mer än döden själv.
It's fall and the wind starts blowing
It's cold inside his heart
He's all alone and his heart is calling
Draco lutade huvudet på grottväggen och blundade. Allt hade blixtsnabbt gått åt fel håll sedan den ödesdigra dagen då Dumbledore dog.
Det hade varit hans uppdrag, att döda Albus Dumbledore, den störste trollkarl som någonsin hade existerat och den ende som Voldemort fruktade.
Men Draco hade funnit sig själv okapabel att göra det. Han hade en lång stund stått och pekat med sin trollstav mot Dumbledore, som själv var försvarslös, och ändå hade han inte kunnat göra det.
Trots att han visste att både hans och hans föräldrars liv hängde på att han lyckades. Han mindes känslan av fruktan och obeslutsamhet som hade beblandat sig till en obeskrivlig illamående.
Dumbledore hade sagt att han inte var någon mördare, och då hade Draco slutgiltigt sänkt sin stav. Men då hade några av dödsätarna kommit, och strax efter Severus Snape, som hade tagit Dracos plats och fyrat av den dödande förbannelsen som hade träffat Dumbledore rakt i bröstet.
Draco mindes hur han stod fastfrysen och chockad såg hur Dumbledores kropp försvann ut genom tornfönstret.
Några sekunder senare grep Snape tag om honom och dom flydde.
Is there no one who could love a lonely boy
And at the end of the day there's no one to hold his hand
Is there no one who could love a lonely boy
And at the end of the day there's no one to understand
Draco hade straffats och han kunde inte låta bli att skrika högt av smärtan. Men det som smärtade honom mest var inte förbannelsen självt, utan den smärta som hans mamma fick gå igenom på grund av hennes sons svaghet.
Han mindes hennes tårar och skrik av fasa och förtvivlan, och hur hon bönföll sin herre om att sluta.
Och nu satt Draco själv i en grotta, rysande av obehag av minnena.
Han mamma var den enda som någonsin visat en form av kärlek mot honom, och han hade nu svikit henne grundligt…igen.
Genom att ta den feges väg och fly från allt. Från sina föräldrar, från Dödsätarna (det var ödets ironi att han själv är en), från Voldemort.
Men dom här senaste dagarna hade gett honom tid att tänka igenom saker och ting. Vad ville han egentligen?
He is looking for spring
Looking for another start
Trying to find the switch and turn on the light in the dark
Vad Draco ville var att någon skulle hålla om honom, trösta honom och säga att allt skulle bli bra, att han inte var ensam.
Han ville känna känslan av hur det var att vara älskad på riktigt, att veta att någon verkligen brydde sig om honom.
Fast det skulle han aldrig erkänna, han ville hellre bli uppäten av en hippogrif. Han kunde redan höra Harry Potters hånskratt åt Dracos patetiska tankar.
För han visste att om kriget någon tog slut så skulle ingen bry sig om honom. Han var ju en dödsätare, och därmed ingenting värd.
Men man kunde väl alltid önska?
Draco skakade på huvudet åt sig själv. Vad var det med honom egentligen?
Höll han på att förlora förståndet på riktigt?
Is there no one who could love a lonely boy
And at the end of the day there's no one to hold his hand
Is there no one who could love a lonely boy
And att the end of the day there's no one to understand
Is there someone who could love a lonely boy
Love me
Hold me
Is there no one
Is there no one
Is there no one
Draco såg ut genom grottöppningen och kunde se en skymt av Hogwarts, som nu var i dödsätarnas kontroll.
Draco kände rysningar genom kroppen, undrar hur det var för dom stackarna som gick där?
Han hade en stark lust att ge sig av dit, men det kunde han ju verkligen inte göra. Någon av dödsätarna skulle känna igen honom, fånga honom och släpa honom till Voldemort.
Han kunde inte ta den risken.
Det hade börjat regna. Förut brukade Draco gilla regnet, men nu kändes den bara olycksbådande.
Is there no one who could love a lonely boy
Is there no one who could love a lonely boy whose heart is gone
Draco kände hur tröttheten började ta sitt grepp över honom och han la sig ner på den hårda marken med hans överrock som ända liggunderlag. Men han klagade inte, han ville bara sova och aldrig mera vakna.
Oh, whose heart is gone
Is there no one
Men hade iallafall hopp om att få drömma i lugn och ro.
En dröm om en bättre morgondag.
AN: Okej, jag vet att jag har gjort Draco väldigt mänsklig, men jag gillade idén. Dessutom kände jag lite sympati för honom i Dödsrelikerna och Halvblodsprinsen, så jag kunde helt enkelt inte låta bli :)