AN: Petunia Dursley skriver ett brev till Lily för att säga förlåt och för att säga hur mycket hon saknar henne. Men kommer hon att skicka det?
Sång: My Sister av Reba McEntire
Petunia Dursley satt vid sitt skrivbord och stirrade ner på det vita, blanka papperet som låg framför henne. Hon suckade djupt och lät bläckpennan vandra genom hennes fingrar. Idag skulle hon göra det som Petunia hade bestämt sig att göra för flera veckor sedan, men som hon hela tiden hade skjutit upp på.
Att skriva till Lily Potter.
Lily Potter var Petunias yngre syster men dom hade inte setts eller pratats vid på nästan två år, och det plågade Petunia så, även om hon oftast inte låtsades om det.
Petunia visste att Lily precis fått en son som heter Harry, för hon hade fått ett litet brev från James Potter, Lilys man, (som Petunia däremot inte saknade),där han kort hade meddelat pojkens födelse. Med brevet hade det följt med ett fotografi.
Petunia hade känt en styng av smärta när hon hade tittat ner på den barnet som hade samma svarta, ostyriga hår som James men hans ögon var smaragdgröna, precis som Lilys.
Lily…
Hey girl, it's me, i just called you to say hi
Call me when you get this
Plötsligt visste Petunia vad hon skulle skriva. Hon böjde sig ner mot papperet, strök tillbaka en blond slinga som fallit över hennes bleka ansiktet och lät bläckpennan elegant vandra över papperet.
"Lily, kära syster, du undrar säkert varför jag skriver till dig just nu" började Petunia. "Det skulle inte förvåna mig det minsta om du slänger brevet innan du ens har öppnat det, men jag kan absolut inte förebrå dig för det.
Jag ville bara säga hur förfärligt ledsen jag verkligen är över allt som har inträffat mellan oss, och att jag saknar dig något fruktansvärt. Så mycket har hänt för oss båda, och ingen av oss har varit delaktiga i det. Jag undrar om du känner samma sorg över det som jag gör?".
Haven't talked lately, so hard to find the time
Give the boys a big kiss, tell them that I miss them
By the way, I miss you too
Petunia betraktade det hon hade skrivit och tvekade en smula, men skakade bort den tvivlande tanken, och fortsatte.
" Så jag tackar dig för brevet. Det var visserligen inte mycket, men det var tillräckligt för mig. Harry är ett fint namn. Jag fick fotografiet, han är ett väldigt vackert barn, Lily. Kanske mest på grund av att han har dina ögon.
Jag har också blivit mamma, Lily. Jag och Vernon fick också en pojke, i juni. Han heter Dudley.
Du kanske skrattar åt namnet, men till mitt försvar måste jag säga att jag inte hade någonting att säga till om i namnvalet. Vernons farfarsfar eller något liknande hette Dudley och han tyckte att namnet passade perfekt på vår pojke."
Petunia stannade upp i skrivandet och vred på huvudet för att titta mot spjälsängen som stod i ena hörnet av rummet. Dudley sov djupt.
Petunia log kärleksfullt mot barnet och vände sedan sig om igen för att fortsätta på brevet.
" Jag hoppas att en dag Dudley och Harry kan träffas och umgås och få en bra relation till varandra. Som vi en gång hade.
Minns du hur du brukade komma in i mitt rum efter att du hade haft en mardröm? Tårarna brukade rinna nerför dina kinder och jag lyfte upp dig i min säng och jag höll om dig och berättade historier om vackra prinssesor, modiga riddare och hemska drakar?
Minns du den gången då jag låg på sjukhus efter att ha fått blindtarmsinflammation och jag fick opereras? Du överöste mig med kramar och när jag väl fick komma hem så hade du satt upp en teckning på min dörr som föreställde en rödhårig, grönögd flicka med ett stort leende och under bilden stod Velkomen Hem, Tuni.
Du ska veta att jag har kvar den teckningen."
I was thinking just today, about how we jused to play
Barbie-dolls and make-up
Tea parties, dress up
I remember how we'd fight, then make up, and laugh all night
Wish we were kids again
My sister, my friend.
Petunia stirrade nu ut genom fönstret med en fjärran blick. Det kändes som om dom dagarna hade varit för bra för att vara sanna. Dagar då allt var enkelt och det enda flickorna behövde var varandras sällskap.
Petunia återvände till brevet, medans en massa känslor höll en brottningsmatch inuti henne.
" Du har ingen aning om hur mycket jag hatar den där dagen då du fick det där brevet, Lily. Jag förstod då att ingenting skulle vara som förut igen. Ingenting.
Jag grät mig till sömns den natten då du hade åkt till Hogwarts, Lily. För jag visste att jag på något sätt hade förlorat dig.
Jag har aldrig berättat det här för någon. Du kanske blir bestört, men ta inte på dig någon skuld. Det var mitt val att bli bitter och avundsjuk och det var mitt val att kalla dig för freak.
Åh, du ska bara veta hur det kändes när jag sa det fruktansvärda ordet om och om igen. Varje gång gick något sönder inom mig, men jag kunde inte sluta, för jag ville min smärta skulle vara din smärta.
Det låter helt offatbart, jag vet, men det är ju så jag fungerar. Det borde du nog ha förstått vid det här laget."
Tårar börjar bildas i Petunias ögon när undanknuffade känslor kom upp till ytan igen efter alla dessa år. Var hon inte patetisk? Men det kändes så viktigt att förklara för Lily hur hon kände och känner. Hon ville inte ha förlåtelse, men förståelse. Så hon fortsatte skriva.
"Minns du när du träffade Vernon för första gången?"
Oh yeah, before i forget, i met someone
I think i really like him
"Jag hade aldrig berättat för honom för dig, men det hade mamma. Så du kom hem på jullovet det år du gick sista året på Hogwarts, bara för att få en bild av hur Vernon var."
I was just wondering if i'm jumping the gun
By going out on a limb
And invite him home for christmas
To meet the family
" Det var en av dom mest stela middagar jag någonsin upplevt. Du uppträdde artigt på Vernon, men jag såg på lång väg att du inte tyckte om honom på något sätt.
Efteråt erbjöd vi oss att ta hand om disken. Medans mamma, pappa och Vernon stannade i vardagsrummet och pratade tog du mig åt sidan. Du frågade mig om jag verkligen hade en så låg självkänsla.
Jag fattade ingenting. Jag gick på universitetet och hade goda betyg och hade många bra vänner och en pojkvän som älskade mig, varför skulle jag ha dåligt självförtroende?
Du sa att Vernon säkert var en snäll man, men att jag förtjänade mycket bättre än så. Jag blev arg och sa att Vernon åtminstonne var normal, till skillnad från den där James Potter du kilade stadigt med. Du åkte tillbaka till Hogwarts dagen därpå."
Seems like just yesterday, you brought home oh, whats his name
" Du kom inte hem igen förrens på din födelsedag. Och då hade du James med dig. Han charmade våra föräldrar direkt. Du presenterade oss för varandra och han log och sa hej, men jag kunde inte förmå mig att vara trevlig tillbakka, för ännu en gång hade du, Lily, överträffat mig."
He had been drinkin', what were you thinkin'
After dinner he passed out
We can laugh about it now
We've learned a lot since then
My sister, my friend
" Sen kom sommaren, och du gick ut Hogwarts. Du kom hem, men bara för att meddela att du skulle gå med i ett slags, vad är namnet nu? Jo, fenixorder, och att du skulle delta i trollkarlarnas krig mot Lord Volder eller något sådant.
Jag blev så rädd när du berättade det. Jag ville till varje pris få dig att stanna, jag ville skrika 'lämna mig inte'. Men jag sa inget. Sen gav du dig av, och jag har inte sett dig sen dess."
Do you think you could come and see me sometime soon?
We could just hang out like we used to
"Jag längtar efter att få se dig igen, att få krama dig och få prata med dig, som vi gjorde när vi var yngre. Men jag vet att jag inte kan, jag har förstört allt för mycket emellan oss. Ja, jag har förstört det Lily.
Du har flera gånger försökt nå mig, men jag har kallsinnigt knuffat bort dig varje gång. Och nu har du slutat att skicka brev där du ber mig att ta min förnuft till fånga, har du gett upp?
Då känner jag dig inte alls.
Ja, det var nog allt jag hade att säga till dig. Jag ber dig att inte skriva tillbaka, för jag kommer inte att svara. Det här är det enda brev jag kan erbjuda, men jag hoppas att vi en dag kan träffas och försonas."
It's late, and i should go
But I can't hang up the phone
Until I tell you
What I don't tell you enough
" Jag vet inte om du tror mig, men jag älskar dig, Lily, så mycket. Som din storasyster vill jag beskydda dig från allt ont i världen, men jag vet att du aldrig skulle tillåta mig att göra det, för då skulle jag utsätta mig själv för fara. Jag känner dig tillräcklig väl för att veta hur du tänker.
Om vi aldrig skulle ses igen, så är det nog ödesbestämt, men kom ihåg att jag alltid bär ditt namn i mitt hjärta.
Trots alla våra gräl och hårda ord, så håller jag dig väldigt kär, även om jag förstår att du har svårt att tro på det."
Even though at times it seemed
We were more like enemies
I'd do it all again
My sister, my friend
" Ta hand om dig och din lille son (och James också, antar jag), och var försiktig. För om någonting händer dig…då dör jag.
Varma hälsningar, Petunia."
Oh my sister, my freind
Petunia läste igenom brevet. Hon kunde känna hur trycket över hennes bröst lättade, som om det här brevet var svaret på alla hennes bekymmer.
Petunia la ner det fulltecknade papperet i ett kuvert och slöt det och skrev sedan adressen och la på ett frimärke.
Sen tittade hon på det, sen på klockan. Om hon skyndade sig skulle hon hinna lägga brevet på lådan innan postmannen kom.
Hon såg på brevet igen.
"En annan dag" sa Petunia högt till själv och sköt brevet framför sig. Sen reste hon sig upp och gick fram till det gräddgula spjällsängen och lyfte upp Dudley som hade vaknat och nu gnällde efter mat.
'Ja' tänkte Petunia medans hon gick nerför trappan med Dudley i famnen. 'En annan dag.'
En annan dag, det skulle väl inte göra något?
Inte skulle väl hon glömma det?
AN: Konstigt slut jag vet, men det är en typ av cliffhanger. Skickade hon brevet eller inte? Det är upp till eran fantasi. Tack för alla eventuella kommentarer!