AN: Hör upp alla läsare! Plugget har börjat och därför har jag inte så mycket tid över till något annat än läxor, MEN jag ska FÖRSÖKA lägga ut nya kapitel varje helg, då jag faktiskt har tid. Hoppas ni förstår.
I alla fall, i det här kapitlet tänker Severus Snape på Lily och på allt som varit och kunde ha varit…
Sång: Lily (My One And Only) av Smashing Pumpkins
Severus Snape satt I sin lilla, trånga lägenhet i en mörkröd sammetsfotölj och stirrade in i väggen framför sig. Idag hade det gått ett år…
Severus grep så hårt tag om fotöljsarmarna med sina magra händer att knogarna blev, om möjligt, ännu vitare. Ett långt, fruktansvärt, smärtsamt år fylld av ångest hade passerat sedan Voldemorts fall…sedan en liten pojke vid namn Harry James Potter överlevt den dödande förbannelsen och stoppat den mest ondskefulla trollkarl som någonsin existerat…sedan hans mor Lily Potter dog…
Severus knep hårt ihop sina svarta ögon och kämpade frenetiskt mot tårarna som hotade att forsa nerför hans kinder.
Lily var död, borta för alltid. Hon skulle inte komma tillbaka. Men Severus skulle alltid älska henne ändå.
Lily, my one and only
I can heardly wait till I see her
Severus öppnade ögonen igen och drog ett djupt andetag, försökte lugna ner sig lite. Men hela hans själ skrek av smärta så fort han tänkte hennes namn.
Severus
blundade igen och föreställde Lily framför sig, hennes gröna ögon
glittrande och det röda håret som svallade i vågor nerför hennes
rygg och ett brett, lyckligt leende som bara var för honom. Precis
som när dom var elva och Lily fått veta att hon var häxa. Hon
spenderade varje dag den sommaren med Severus medans hon lyssnade
intesivt det han berättade om trollkarlsvärlden och framförallt om
Hogwarts, trollkarlarnas och häxornas egen skola.
Det hade varit
dom bästa dagarna i Severus liv.
Silly, i know i'm silly
Cause i'm hanging in this tree
In the hopes that she will catch a glimpse of me
Sen hade dom kommit till Hogwarts och Lily hade sorterats före honom. Hon hamnade i Gryffindor. Severus mindes sin djupa besvikelse, för han visste att han inte skulle hamna i samma elevhem som Lily Evans, hans stora kärlek.
Och mycket riktigt, hatten placerade honom i Slytherin. Severus minns att när han hade tagit av sig hatten och gick för att sätta sig med dom andra i Slytherin hade han fångat Lilys blick. Hon hade sett bedrövad ut. Severes hade lett mot henne och han hade sett hur hennes ögon hade lyst upp. Och nöjd hade han gått och satt sig. Han visste att dom fortfarande var vänner, och att dom alltid skulle vara det. Kanske till och med mer…
Men det hade inte blivit så. Och det kommer aldrig att bli så.
And through her window shade
I watch her shadow move
I wonder if she…
Severus reste sig upp nu, att minnas var ganska överväldigande. Han gick fram till ett fönster och tittade ut. Det var kallt men vindstilla och regnet duggade bara lite lätt. Stjärnorna hade börjat synas på den mörkblåsvarta himmelen. Det var en vacker kväll.
Men det betydde ingenting för Severus en dag som denna.
Han vände sig bort från fönstret och såg på kalendern som satt på väggen. 31 oktober 1982 sa den att det var. Som om han behövde påminnas om det.
Severus sträckte en arm och drog ner almenackan och lät den falla ner på golvet.
Sen gick han och satte sig i fortöljen igen och stirrade ännu en gång in i väggen medans han åter sjönk ner i minnen av en lyckligare tid, då han och Lily fortfarande stod varandra nära.
Men allt förändrades den där ödesdigra dagen då James Potter och hans ökända gäng hade förudmjukat honom inför halva skolan och Lily hade kommit till hans undsättning. Och han, Severus Tobias Snape, hade tackat genom att kalla henne det fruktansvärda ordet. Han hade kallat henne för smutsskalle.
Lily, my one and only
Love is in my heart and in your eyes
Will she or or won't she want him
No one knows for sure
But an officer is knocking on my door
Severus satt nu med ansiktet i sina händer. Minnet av Lilys annars så vänliga ögon, som han hade älskat så, fyllda med sårhet, besvikelse och förakt, skulle aldrig försvinna från Severus näthinna.
Det satt lika fastbränt i hans minne som hennes klingande skratt när han berättade ett skämt (ja, faktiskt, han gjorde allt för Lily), och hennes tårar när hon berättade för honom hur hennes syster kallade henne för freak.
Men det värsta av allt, i hans minnen finns det när Lily en dag kom in i den stora salen hand i hand med James Potter.
Och han hade förstått att han hade förlorat, Lily skulle aldrig bli hans.
Efter den insikten, gick han och förenade sig med dödsätarna så fort han slutade Hogwarts. För ingenting betyde någonting för honom längre, nu när han ändå hade förlorat det finaste han någonsin haft, och det till den avskyvärde James Benjamin Potter.
Trots att han hade känt avsmak och stor sorg över få budet att Lily hade gift sig med honom, så hade han skickat en liten present till henne. Han hade fått ett personligt tack brev tillbaka.
Det brevet var nu hans käraste ägodel.
And through her window shade
I watch her shadow move
I wonder if she could only see me…
Nu var Lily borta. Det enda som fanns kvar av henne var hennes och James son Harry, som bodde hos Lilys syster och hennes familj.
Severus hade bara sett pojken en gång. Det var när Dumbledore hade visat honom ett fotografi och Severus hjärta hade slagit dubbla hjärtslag när han såg att pojksly…Harry hade samma ögon som Lily. Han var annars väldigt lik James, den arma stackaren.
Fast, vad spelade det för roll nu tänkte Severus bittert. Harry var föräldralös nu, James och Lily var döda, men Severus skulle ändå ständigt påminnas om den enda kvinna han någonsin älskat och den man som han hatade med intensivitet, till och med nu när han var död.
Severus lutade sig tillbaka i fotöljen och suckade. Han visste att för eller senare måste han gå vidare.
And when i'm with her i feel fine
If I could kiss her I wouldn't mind
The time it took to find
Han
plockade upp ett fotografi som låg på den lilla, mörka träbordet
som stod brevid fotöljen och tittade på en rödhårig, grönögd
flicka som skrattande sprang ut och in ur bilden och ibland
tvärstannade för att vinka upp mot honom.
Det var det enda bild
Severus hade på Lily, det hade han tagit den där sommaren då allt
var bra och det fanns inget som kunde skilja dom åt.
Dessa dagar var bara minnen nu, men för Severus höll dom Lily levande.
My Lily, my one and only
I can hardly wait till I see her
Oh Lily, I know you love me
Cause as they're draggin' me away
I swear I saw her raise her hand and wave
Goodbye
Severus ögon var alldeles blanka och tårar började droppa ner på kortet.
"Farväl, min Lily" viskade han och böjde sedan på huvudet och började gråta hejdlös. Hans snyftningar ekade runt i lägenheten, samtidigt som en stjärna föll ner från himmelen och försvann.
AN: Jag måste säga att jag aldrig gillat Snape, men han förtjänade definitivt ett bättre öde än det han fick. Dessutom blev jag rörd av hans kärlek och lojalitet till Lily, även om detta bara blev en känslosam drabbel.
Och förresten, jag har över 300 träffar på den här ficen, men bara tre kommenterare. Kom igen, folks, så jobbigt kan det inte vara? Fler kommentarer önskas. Pleeassee!