AN: Molly Weasley håller sina nyfödda tvillingsöner och minns sina tvillingbröder, Fabian och Gideon Prewett. ( Är inte helt säker på om dom var tvillingar, men jag tror att det var så)
Sång: Slipped Away av Avril Lavigne
'Det här måste vara ödet',tänkte Molly Anne Weasley när hon låg i en säng på St.Mungos och betraktade hennes några timmar gamla tvillinpojkar som låg och sov sött i hennes famn. Båda hade flammande rött hår och var oerhört lika varandra, men det var inte så konstigt, då dom var enäggstvillingar. Precis som Gideon och Fabian, tänkte Molly.
Tystnaden hade sjunkit över hela St.Mungos och det rådde ett fridfullt lugn. Men inuti Molly var det fullkomligt kaos av känslor.
Hon fann det oerhört märkligt och känslosamt att födda tvillingar, med tanke på att hennes bröder också hade varit det.
Mollys ögon fylldes av sorg vid tanken på Gideon och Fabian Prewett. Dom hade dödats av Voldemorts dödsätare för sex månader sedan, och den förlusten var oerhört svår för Molly att ta. Gideon och Fabian hade varit ytterst skickliga trollkarlar, och ändå hade dom fått samma öde som McKinnons och Bones och så många andra…
Men brödernas död var något som Molly var säker på att hon aldrig riktigt skulle komma över. Nu var alla i familjen Prewett borta…borta…
Na na na
Na na na na
I miss you
I miss you so bad
I don't forget you
Oh, it's so sad
'Fabian och Gideon skulle ha funnit det helt fantasitskt att jag fött tvillingar' tänkte Molly när hon såg på pojkarna. 'Dom skulle ha lärt dom varenda trick och djävulsskap som dom själva gjorde på Hogwarts' Molly log vid den tanken. Gideon och Fabian hade varit mycket begåvade elever, men också allmänt kända för sina sinnen för humor. Dom fullkomligt älskade att driva med folk, både med lärare och elever, och dom kunde få folk att vråla av skratt av sina inimitationer av lärarna. Fabians version av Dumbledore och Gideons av professor Flitwick var särskilt populära. Molly, som var tre år äldre än Fabian och Gideon, hade förgävets försökt få dem att lämna skämtandets och busandets bana, men hade gett upp redan när dom gick andra året. Och dom var inte bara skämtsamma av sig, dom hjälpte henne att få ihop det med Arthur bland annat.
Det kändes så länge sedan nu.
I hope you can hear me
I remember it clearly
The day you slipped away
Was the day I found it won't be the same
Oh
Dom hade varit 24 år då dom dog. 24 år. Det var ingen ålder.
Molly mindes dagen för deras begravning, det var en ovanligt mild oktoberdag. Solen hade stått högt på en blå himmel och luften hade varit kall och klar som kristall. Det hade känts som om även vädergudarna sörjde bröderna Prewett.
Molly, som var gravid i tredje månaden, hade skakat medans hon hade haft lille Percy i sin famn. Arthur hade stått brevid med stelt och sorgfyllt ansiktet, med armarna runt Bill och Charlie. När deras kistor sänkts ner i jorden brast allting för Molly.
Hon hade sjunkit ner på sina knän och skrikit rakt ut av den oerhörda sorgen hon kände. Hon hade gjort vad som helst i det ögonblicket, för att Fabian och Gideon skulle leva igen.
Na na
Na na na na
I didn't get around to kiss you
Goodbye on the hand
I wish I could see you again
I know that I can't, oooh
Tårarna rann nu nerför Mollys kinder och hon lät dem göra det. Varför skulle hon stoppa dom?
Hon tryckte dom ännu namnlösa bebisarna tätare intill sig, för att dom skulle får värme och för att hon skulle få tröst.
Fabian och Gideon hade älskat sina systersöner. Det var Fabian som hade fått namnge Charlie, och Gideon hade föreslagit Percival för Mollys och Arthurs tredje son. Och så blev det, även om han nästan bara kallades för Percy.
Dom hade varit oerhört barnkära båda två, och Molly var övertygad om att dom båda hade blivit utmärkta fäder.
Det var så orättvist, att dom aldrig skulle få känna den glädjen över att ha barn.
I hope you can hear me
'Cause I remember it clearly
The day you slipped away
Was the day I found it won't be the same
Oh
I've had my wake up
Won't you wake up
I keep asking why?
"Jag ska berätta något för er" sa Molly mjukt till dom två små hon höll i famnen. "Jag hade två bröder. Dom var tvillingar, precis som ni pojkar. Dom hette Gideon och Fabian. Tyvärr så dog dom för inte så länge sedan, så ni får aldrig lära känna dom. Men jag lovar att jag ska berätta allt om dom för er när ni blir lite större."
And i can't take it
It wasn't fake it
It happened you passed by
Molly blundade och kunde tydligt se Fabians och Gideons ansikten. Båda med kort, smålockigt, mörkbrunt hår och blåa ögon, och med breda leenden. Och hon kunde höra deras röster och deras skratt högt och tydligt, tills det mer och mer lät som ett eko långt, långt borta och till sist försvann ljuden och deras skrattande ansikten upplöstes i tomma intet.
Molly öppnade sakta ögonen. Minnena var det enda som fanns kvar av dom nu. Så nära men ändå så, så långt borta. Eller?
Now you're gone,now you're gone
There you go,there you go
Somewhere I can't bring you back
Now you're gone, now you're gone
There you go, there you go
Somewhere you're not coming back
Hon såg ner på sina tvillingar och plötsligt slog det henne. Hon visste precis vad pojkarna skulle heta. Dom var en gåva, från ödet. Molly visste precis vad hon skulle göra för att hedra sina bröders minnen.
" Fred Gideon Weasley och George Fabian Weasley" sa Molly högt och tydligt. "Så ska ni heta."
Molly visste att det var det enda rätta. På så sätt skulle hennes bröders namn alltid leva vidare, i hennes söner.
"Just nu kan jag inte tala om vem av er som är vem, men det löser sig nog" sa Molly och skrattade lågt.
The day you slipped away
Was the day I found it won't be the same
Oh
The day you slipped away
Was the day I found it won't be the same
Oh
Na na
Na na na na
I miss you
Molly la sig ner I sänger och höll Fred och George nära sig och suckade ännu en gång, men nu med ett leende. Även om sorgen efter Gideon och Fabian aldrig skulle försvinna helt, hade den lättat en smula.
'Fred Gideon och George Fabian' tänkte Molly och gäspade. 'Det måste väl ändå Arthur godkänna'.
Det blev hennes sista tanke, innan sömnen grep tag om henne och började andas i kapp med Fred och George.
Och av hennes leende att döma, så drömde hon väldigt sött.
AN: Alltså, jag började nästan gråta när jag skrev det här. Jag är rätt känslosam av mig. Om nu det visar sig att Gideon och Fabian inte var tvillingar så får ni förlåta mig, men jag är nästan säker på att dom var det. Anyway, kommentera!