AN: Sirius Black ser Harry försvinna iväg med Hagrid och tar farväl av James och Lily innan han ger sig av efter Peter Pettigrew…
Sång: Revenge Is Sweeter (Than You Ever Were) av The Veronicas (med några ändringar I texten)
Klockan var fyra på morgonen. Klockan var fyra på morgonen den 1 november 1981 och Sirius Blacks värld hade rasat samman.
Den långe, stilige, svarthårige mannen stod framför ett totalförstört hus och försökte få det hela att sjunka in. I det huset hade James och Lily Potter bott och varit trygga. Tills igår kväll.
Nu låg James och Lily döda i ruinerna, mördade av Lord Voldemort…och det tack vare Peter Pettigrew.
Sirius knöt nävarna hårt och grät tårar som var både av stor sorg och intensiv hat och ilska.
'Hur kunde du Peter?' tänkte Sirius medans hans läppar förvreds av hatet han kände mot en av sina barndomsvänner. En man som Sirius hade trott han kände.
'Jag litade på dig. James och Lily litade på dig, Peter. Hur kunde du?'
I saw it in the news
You told me they were wrong
And I stood up for you
'Cause I believed you were the one
Det kom ett pustande och stönande ur huset. Sirius tittade snabbt upp och fick syn på skuggan till en mycket storväxt och hårig man, och han höll något litet i sin famn. Det var Hagrid.
"Hagrid!" tjöt Sirius och rusade mot honom.
Hagrid såg först förvånad ut vid ljudet av hans namn, men hans ansikte fylldes sedan av medkänsla när han såg vem det var som kom emot honom, med ansiktet likblekt och täckt av tårar.
"Sirius, käre gosse" sa Hagrid och gav den unge mannen en försiktig klapp på axeln med en av sina stora händer. "Jag är verkligen ledsen. James och Lily…dom var så fina människor…" Hagrids röst bröts och han gav upp till en snyftning.
Sirius bara nickade kort och fick sedan syn på byltet som Hagrid höll.
"Harry" viskade han och såg ner i ansiktet på ett svarhårigt, litet barn som sov lugnt och stilla.
'Peter, betyder Harry något för dig? Betyder det något för dig att du har gjort din väns son föräldralös' tänkte Sirius medans han strök lille Harry försiktigt över kinden.
You had all the chances in the world
To let me know the truth
What the hell's wrong with you?
"Hur mår han?" frågade Sirius utan att slita blicken från sin gudsons ansikte.
"Han mår bra, med tanke på omständigheterna" sa Hagrid mjukt. "Men han kommer alltid ha ärret, är jag rädd."
Det var inte förräns vid Hagrids sista ord som Sirius la märke till det. Ett djup jack syntes i Harrys panna, och den var formad som en blixt. Sirius undrade hur i all världen han kunde överleva.
"Den lille stackarn" brummade Hagrid. "Ett år gammal och föräldralös…"
"Ge mig honom Hagrid."
Sirius stod nu och höll fram sina armar och tittade bedjande på Hagrid.
"Jag är hans Gudfar, jag ska ta hand om honom och uppfostra honom på allra bästa sätt, jag lovar."
Hagrid gav Sirius en sorgsen blick och skakade på huvudet.
"Jag är ledsen, men jag måste säga nej."
Sirius blev helt ställd, han hade inte väntat sig en avisning.
"Varför det?" frågade han hetsigt.
Are you even listening when i talk to you
Do you even care what what I'm going through
Your eyes stare and they're staring right throug me
You're right there but it'd like you never knew me
"För jag har fått klara order från Albus Dumbledore att Harry ska bo hos någon där hans bästa skydd finns." förklarade Hagrid och undvek Sirius blick.
Sirius kände hur luften började gå ur honom. Vad hade Dumbledore beslutat den här gången?
"Hos vem då?" frågade Sirius och hoppades att han lät lugn.
"Hos sin moster och hennes familj" svarade Hagrid.
Sirius stod nu och bara stirrade på Hagrid med gapande mun. Skulle Harry bo hos Petunia Dursley? Petunia, som Sirius aldrig träffat men fått en bild av hur hon var som människa genom Lilys berättelser. Petunia, som kanske inte ens brydde sig om Harrys existens! Skulle Harry, hans gudson och bäste väns son, bo hos HENNE?!
Nej, det kunde han inte tillåta.
"Hagrid" sa Sirius och såg in i den jättelike mannens ögon. "Som Harrys Gudfar, så har jag ansvaret för Harrys uppfostran. Om du ger mig honom…"
"Nej, Sirius" sa Hagrid.
"Men…"
"Det är på Dumbledores order…"
"JAG SKITER FULLSTÄNDIGT I VAD DUMBLEDORE HAR BESTÄMT!" skrek Sirius och Harry vaknade och började gråta. Hagrid hushade och vaggade honom, och efter en liten stund hade Harry somnat igen. Under tiden hade Sirius glidit ner på marken och stod nu på knäna med ansiktet i händerna och grät hejdlöst. Insikten av att James och Lily verkligen var döda och vidden av dess innebörd plus att Harry skulle bo hos, för honom, främlingar var bara för mycket för Sirius.
Han kände hur Hagrid varsamt men bestämt grep tag i hans nacke och lyfte upp honom och Sirius stod på skakande ben.
"Jag förstår att det måste kännas fruktansvärt orättvist" sa Hagrid och la en hand på Sirius axel, för att skänka extra stöd. "James och Lily, ett par av dina allra bästa vänner, är döda, och Harry som inte får bo hos dig. Men Dumbledore anser att det bästa stället för honom är hos sina släktingar. Jag förstår inte heller varför, men Dumbledore har sina skäl, och dom är allra oftast riktiga. Försök att förstå, Sirius, att det hela är för Harrys bästa."
Sirius hade slutat gråta och såg nu upp på Hagrid. Han öppnade munnen, men stängde den igen. Han svalde hårt.
"Okej" sa han med en svag röst. "Om Dumbledore anser att Harry har det bäst hos sin moster, så är det säkert så. Ta min motorcykel, så kommer du till hennes hus fortare."
Sirius gjorde en svepande handgest mot en stor, svart motorcykel. Hagrid log tacksamt mot Sirius.
"Det är verkligen snällt av dig. Jag ska lämna tillbaka den så fort jag kan."
Men Sirius skakade på huvudet.
"Du kan behålla den, jag vill inte ha den längre" sa han.
"Åhh…okej, om du är säker på det så" sa Hagrid och satte sig vid styret. Sirius gick fram till honom.
"Får jag säga adjö till honom, Hagrid?"
"Så klart du får! Inte behöver du väl fråga en sån sak!" utbrast Hagrid och höll fram Harry mot Sirius som tog emot honom.
"Farväl, Harry" mumlade Sirius till det sovande barnet. "En dag kanske vi ses igen."
Han tvekade ett ögonblick, men gav sedan Harry tillbaka till Hagrid som satte igång motorcykeln.
"Ta hand om dig, Sirius" sa Hagrid och gav honom en sista klapp på ryggen. Sirius gav upp ett svagt leende.
"Detsamma för dig, Hagrid" svarade Sirius och såg sedan hur motorcykeln med Hagrid och Harry stiga högre och högre mot skyn tills dom helt försvunnit.
Sirius vände sig sedan om och började gå mot det söndersprängda huset. Han ville ta farväl av James och Lily, innan han gav sig av efter Peter.
Peter, som alla hade räknat med. Som James och Lily lagt sina och Harrys liv i händerna på. Peter, som James alltid tog i försvar när Sirius' retsamma kommentarer gick i överstyr när dom gick på Hogwarts. Och han hade tackat genom att förråda dom. Inte bara James och Lily, utan dom allihopa.
Do you even know how much it hurt
That you gave up on us to be with him
Revenge is sweeter than you ever were
Sirius hade nu kommit fram till ytterdörren som stod på vid gavel och han tvekade. Han var inte längre säker på om han ville se deras kroppar. Men Sirius tog ett djupt andetag och klev in i den trånga hallen med stängde ögon.
När han öppnade dom igen flämtade han till av chock. Trappräcket hade sprängts i bitar och det låg glassplitter från en spegel utspritt över hela golvet. Harrys barnvagn låg omkullvält och framför barnvagnen låg en kropp av en man, med korpsvart, rufsigt hår och brevid huvudet låg ett par glasögon.
Sirius klev över barnvagnen och fram till kroppen och ställde sig ner på knä medans det kändes som om hans hjärta gick i en miljon bitar av den fruktansvärda smärta han kände.
"James" viskade Sirius och såg ner i det kalla ansikte som tillhörde hans bästa vän. James bruna ögon, som när han levde alltid var fyllda av värme och med en spjuveraktig glimt, stirrade nu tomma och livlösa ut i luften, och som skvallrade om att James var helt omedveten om att hans bäste vän nu satt brevid honom för att ta farväl, för alltid den här gången.
"Åh, James" sa Sirius medans hans varsamt slöt hans ögon. "Jag är verkligen ledsen."
'Snyggt sagt Sirius, det kommer ju verkligen få honom till liv igen' banade Sirius sig själv. Han fortsatte stirra ner på kroppen av hans bäste vän medans vreden mot Peter fortsatte att stiga inombords, en vrede som bara väntade på att få explodera.
I'm so mad at you right now
And I can't even find the words
And you're on the way down
I can't wait to see you burn
You try to make me hate that man
When I should be hating you
What the hell's wrong with you?
Sirius reste sig upp och började gå tillbaka mot ytterdörren. Han förstod att Lily måste ligga på övervåningen, i spillrorna av det som varit Harrys barnkammare. Men han ville inte se henne, på något sätt skulle det värre att se hennes ögon stirra livlösa mot honom, än vad det varit med att se James.
Sirius gick ut ur huset och vände sig sedan mot det och tittade mot det en sista gång.
Så många varma minnen, och på ett ögonblick hade allt som betytt så mycket för Sirius ryckt ifrån honom för alltid. Och det var Peters fel. Voldemort må ha dödat dom, men det var Peter som hade avslöjat deras hemlighet för honom.
Fanns det något värre än att sälja sina vänner till en säker död? Det tyckte inte Sirius. Konstigt nog kände även han en skuld över det som hade hänt, för det var han som hade övertalat James att använda Peter istället för honom som hemlighetsväktare.
Det var något som skulle plåga Sirius för resten av hans liv.
Are you even listening when i talk to you
Do you even care what I'm going through
Your eyes stare and they're staring right through me
You're right there but its like you never knew me
Do you even know how much it hurt
That you gave up on us to be with him
Revenge is sweeter than you ever were
Revenge is sweeter than you ever were
Sirius fortsatte att titta på huset, sög verkligen in bilden av det, som en påminnelse. Som en påminnelse över det han måste göra.
'James, Lily, jag är så fruktansvärt ledsen' tänkte Sirius. 'Särskilt för dig, Lily, för att din son måste växa upp hos din syster. Nåja, jag antar att det är bäst så.'
Sirius ryste till vid tanken.
'Jag lovar och svär, att jag ska hämnas, även om det leder mig till Azkaban.'
Med den tanken vände han sig om och började gå, men stannade igen och tittade bakåt mot huset en sista gång.
"Farväl, mina vänner. Må ni förlåta mig" sa han med en låg, men stadig röst.
Sen vände han på klacken och fortsatte gå.
'Peter, jag kommer att hitta dig' tänkte han.
Nothing can save you now that it's over
I guess that you'll find when you're no one
Don't say you sorry now cause I don't care
Nothing can save you now, nothing
Nothing can save you now, nothing
Sirius började småspringa. Han visste plötsligt var han skulle börja leta.
Are you even listening when i talk to you
Do you even care what I'm going throug
You're eyes stare and they're staring right through me
You're right there but it's like you never knew
Efter flera timmar intensivt letande hade Sirius till slut funnit honom. Peter hade förstås tagit till flykten, med en rasande Sirius i bakhasorna. Till slut hade dom kommit fram till en trång gränd i ett kvarter av en mugglarstad och Sirius hade höjt sin trollstav.
Peter hade skrattat roat och väst fram: "Se dig omkring, Sirius".
Sirius hade gjort det och han såg hur mugglarna hade stannat upp och stod nu och betraktade dom två männen i gränden med blanding av nyfikenhet och misstänksamhet.
Sirius hade sen vänt sig sakta mot Peter igen, tryckt sin stav mot
hans bröstkorg och sagt:
"Du kommer aldrig mer att göra någon
illa, fattar du det…Slingersvans?" Det sista hade han sputtit ut,
som om det vore ett skällsord.
Peter hade gett upp ett nytt gapskratt.
Do you even know how much it hurt
That you gave up on us to be with him
Revenge is sweeter than you ever were
Revenge is sweeter than you ever were
"Ska vi slå vad, Tramptass?" viskade han hånfullt. Och innan Sirius hunnit reagera, innan han hade hunnit slå till, hade Peter höjt sin stav högt upp i luften och sett till att få mugglarnas hela uppmärksamhet.
"James och Lily, Sirius, hur kunde du!" hade han skrikit.
Sen hade luften exploderat.
AN: Wow, det här är det längsta oneshoten(är det ens ett ord?) jag skrivit hittills, och en av dom tyngsta och jobbigaste. Sirius var…förlåt, ÄR en av mina favoritkaraktärer. Slutet blev en liten besvikelse, annar är jag jättenöjd. Hoppas ni också gillar den.