Horcruxen

De dök upp i utkanten av en stad i skogsbrynet.

"Horcruxen ska tydligen vara begravd långt ner under jorden." sa Harry.

"Ja, precis under det stora köpcentrumet" sa Hermoine som stod och sneglade på kartan bakom Harry.

"Då går vi då" sa Harry.

De gick in i staden där det var rusningstrafik och fullt med folk på gatorna. Tillslut så kom de fram till köpcentrumet där trafiken var tjockast och avgaserna starkast.

"Vi ska gå in i den där gränden" sa Harry och pekade in i en mörk gränd. Och så gick de in mellan två stora radhus. De kom fram till ett ruckligt trä hus som såg tomt och övergivet ut, de gick runt det och på baksidan så stannade de.

"Här är det" sa Harry " enligt Slughorn så ska vi spränga väggen här och sen så vet han inget mer."

"Backa undan" sa Hermoine.

Hon drog fram sitt trollspö när alla hade flyttat på sig, svängde den och riktade den sedan mot tegel väggen. Med ett väldigt brak så sprängdes väggen i småbitar och damm och småsten yrde över dem. Harry hoppades att ingen hade hört dem, men som alla bilar utanför brummade fram så var det väll knappast troligt. Då dammet hade lagt sig så såg de en tunnel som ledde neråt. De gick in i den jordiga tunneln och tände sina trollstavar, Hermoine lagade väggen bakom dem och följde sedan efter de andra in i tunneln. Den svängde och ledde åt olika håll men delade sig aldrig, efter ungefär fem minuter så nådde de fram till en vägg med besynnerliga symboler på sig.

"Ååå det är runskrift." sa Hermoine.

"Jaha, vad står det?" sa Harry.

"Jag ska läsa och se" sa Hermoine.

Hon ställde sig och studerade de många tecknen tillsammans med Ginny som också verkade kunna runskrift. Efter ett bra tag så uttalade Hermoine några konstiga ord som Harry inte förstod.

"Vi behöver ett offer" sa Hermoine och såg förskräckt ut." som ska offra sitt liv alltså!"

"Du jag tror det inte behöver vara en människa" sa Ginny" om man läser mellan raderna så kan man se att det aldrig står att det måste vara just en människa."

Hermoine tittade efter och efter ett tag så sa hon. "Ja du har faktiskt rätt, jag missade det första gången. Texten är rätt så hemsk så jag tappade visst koncentrationen lite."

Hermoine svingade sitt trollspö än en gång och ur tomma intet så frammanades en lite get. Och med en ny sving så kom en dolk fram.

"Jag klarar inte av att göra det" sa Hermoine.

"Jag gör det" sa Ron och tog dolken, han gick fram till väggen och höjde dolken i luften.

"Behöver man säga något?" sa han.

"Nej" sa Ginny.

Han högg mot getens hals, Hermoine och Ginny tittade bort i sista sekund men Harry såg hur dolken skar in i halsen på geten och blod sprutade ner på golvet, på väggen och över Ron. Ron gick snabbt där ifrån och såg mycket illamående ut. Sen hände något, tecknen på väggen började lysa rött och blod och vävnader från geten sögs upp i varje tecken. Då geten slutligen var borta och så var alla tecken illröda. De lyste snabbt till och alla blev bländade och när de kunde se igen så var väggen borta.

Innanför så kunde de se ett stort rum utan dörrar, väggarna var svarta och knöliga. De gick in i rummet, när alla var igenom så slöts sig väggen bakom dem med ett vidrigt, sliskigt ljud, som om det var kött som sattes ihop igen. Harry märkte hur mjuk backen kändes, sedan blev han medveten om att han faktiskt sjönk igenom den. Han blev mycket rädd och försökte förtvivlat komma loss, de andra hade också sjunkit igenom. När han började sjunka ner mot bröstet så kände han plötsligt hur en bitande kyla började krypa över ryggen på honom och han anade det värsta. Fast besluten att försvara sig så höll han trollstaven så högt han kunde, de andra hade försökt trycka ifrån sig från golvet med armarna men armarna hade fastnat så allt hängde på Harry. När bara deras huvuden syntes så stelnade backen till och de satt i ett järn grepp, fast Harry hade fortfarande ena armen ovanför backen. Väggarna som hade omgett rummet löstes upp (utom därifrån de hade kommit) så att rummet blev större och tre dementorer som gömt sig bakom väggarna tornade upp sig omkring dem. Den välbekanta kylan letade sig in i lungorna på Harry, men han kunde inte ge upp nu, även om allt plötsligt kändes så hopplöst. Han tog i och tänkte den lyckligaste tanke han kunde finna i detta mörker. (att han och de andra skulle komma hem oskadda och sen bara få vara med varandra utan alla oroligheter.)

Sedan ropade han med sina sista krafter" EXPECTO PATRONUM!!" och den silver vita kronhjorten sköt genast ut genom trollstavsspetsen och stångade dementorerna som försvann.

Värmen kom tillbaka och han kände att golvet började bli mjukt igen och förvandlades sedan till någon sorts grå vätska och rann sedan iväg genom ett par ventiler i golvet. Harry och de andra landade på backen, i den nedre delen av rummet (där det falska golvet hade legat) så fanns det en dörr.

"Ååå vad rädd jag var" sa Ginny och kramade skakande om Harry." jag trodde att det var slutet och att världen skulle gå under."

"Det var dementorernas verkan som gjorde det" sa Harry" det är inget att vara rädd för (fast han visste att det inte var sant) kom så går vi in här."

Ron gick fram och drog i handtaget och dörren gled gnisslande upp.

Där inne stod ett fem meter långt bord och det var fyllt av koppar.

De gick fram och tittade på kopparna och Harry trodde han visste vad det hela gällde.

"Vi måste hitta Hufelpuffs kopp!" sa han.

"Va" sa Ginny " och hur i hela friden ska vi veta vilken det är!"

"Jag har sett den" sa Harry " så jag kan nog hitta den."

Han gick fram och letade men efter att han tittat på varje kopp så insåg han problemet. Det fans fem stycken som alla liknade den han letade efter, endast små detaljer som skiljde sig från varandra. Han talade om för dem andra vad han hade kommit fram till.

"Jag undrar vad som händer ifall man tar fel" sa Ron.

"Någon hemskt" sa Heromine" antagligen."

Harry funderade länge och väl och bestämde sig sedan för en kopp han skulle ta. Han sträckte ut en hand mot den men.. "STOPP!!" ropade Ron.

"Men jag måste!" sa Harry " annars hittar vi den ju aldrig."

"Jag menade inte det" sa Ron" jag menade att jag gör det istället för dig."

"Nej" sa Harry" jag vill inte mista dig."

"Men Harry" sa Ron" du är mer värd än mig i detta krig, så jag gör det!"

Harry ville säga emot, men Ron hade nog rätt ändå.

Ron gick fram till bordet och sträckte sakta ut en skakande hand mot muggen…