I väntan på besked
Sekunden senare så dök de upp i Hogsmead.
"Vi tar dem upp till madam Pomfrey." sa Harry.
"Ok" sa Ginny. Så sprang de iväg upp mot slottet, men grinden var stängd.
"Å nej" sa Harry " hur ska vi ta oss in nu?"
Just som han sa det så öppnades ek porten och McGonagall kom nergåendes mot dem.
"Vad är det som har hänt?" sa hon förskräckt.
"Vi hinner inte förklara nu" sa Harry" detta är brådskande, är madam Pomfrey här?"
"Ja det är hon, följ mig" sa McGonagall och började småspringa i riktning mot sjukhusflygeln." ni har tur ska ni veta, hon kom hem i morse från sin semester i Amerika."
Väl uppe vid sjukhus flygeln så kom madam Pomfrey utrusande från sitt kontor i full fart.
"Vad är det som har hänt? Sa hon.
"Ron blev träffad av en jättes klubba" sa Harry både madam Pomfrey och McGonagall tittade förskräckt på honom.
"JÄTTE" utbrast McGonagall" vart har ni varit då?"
De förklarade vad som hade hänt men utelämnade på ett skickligt sätt informationen om horcruxen.
"Vad var det för besvärjelse som träffade Hermoine?" sa Pomfrey.
"Jag vet inte" sa Ginny " men det var en svart stråle i alla fall."
"Ja nu får ni ta och lämna salen" sa madam Pomfrey. "jag kommer och säger åt er senare hur det är med dem."
De gick ut ur sjukhusflygeln och dörren smällde hårt igen bakom dem och reglades.
"Ja nu har jag verkligen bråttom!" sa McGonagall" Jag ska ju till ministeriet och fixa en sak. Jag var precis på väg ut då jag såg att någon kom gående och det visade sig vara ni."
"Vadå, kan professorn se genom porten?" sa Harry
"Ja, det är en försvars återgärd som bara skolans rektor kan använda som har funnits sen Gryffindors levnadstid och porten han stå emot de starkaste besvärjelserna med lätthet." sa McGonagall" Men nu måste jag verkligen rusa, vi ses på fredag, hej då!"
Så sprang hon iväg mot ek porten. Harry kollade på Ginny som såg väldigt orolig ut.
"Det kommer att bli bra med dem" sa han tröstande.
"Hur kan du vara så säker på det" sa Ginny" du vet ju inte ens vad som träffade Hermoine och Ron kanske får bestående skador för resten av livet!"
Hon verkade ha blivit argare istället för gladare som han hade tänkt sig. Han viste inte vad han skulle säga, men sen kramade Ginny om honom och han kände hennes blöta kind mot sin egen.
"Jag vet att du bara menade väl" sa hon" jag överreagerade visst, förlåt men jag är bara så orolig för dem. Jag vill bara att allt det här ska ta s-s-slut" snyftade hon" att V-v-vooldremort ska förs-s-svinna ." Hon snöt sig i en näsduk efter att snoret hade runnit ner mot munnen och torkade av tårarna på den.
Harry kramade om henne men kunde inte komma på något tröstade ord, han kände sig lite stolt över Ginny som hade vågat säga Voldemorts namn även om det hade förvrängts i allt snyftande.
"Vi går tillbaka och väntar i tornet." sa han lugnt, Ginny nickade bara och de gick iväg hand i hand mot tornet.
De satte sig i soffan framför brasan och väntade på besked. Ginny la sig på Harrys bröst och han smekte henne tröstande på huvudet. Harry tyckte att Ginny var otroligt söt när hon var ledsen och ville kyssa henne men avstod frestelsen.
Efter en timme ungefär så kom madam Pomfrey in i rummet.
"Hur är det med dem?" sa Ginny innan hon hade hunnit öppna munnen.
"Ronald har en del brutna ben, en punkterad lunga och en spricka i skallbenet." sa Pomfrey och Ginny så förskräckt ut" men det är inget jag inte kan fixa, men dessvärre så verkar klubban han blev träffad av ha varit magisk och orsakat en magisk skada men jag vet hur jag ska bota den fast det tar ungefär fyra dagar."
"Och hur är det med Hermoine?" sa Harry.
"Det är lite värre" sa hon och Ginny verkade förmoda det värsta då man såg hennes ansiktsuttryck." men det går att fixa till. Det som hon har utsatts för är en hemsk förruttningsbesvärjelse, den angriper offret inifrån och gör så att alla organ ruttnar och det börjar i levern och njurarna och sprider sig sedan där ifrån tills hela offret förmultnat till jord. Men jag kan fixa det hela, än så länge har bara levern, njurarna och tarmsystemet angripits. Det kommer kanske att ta två veckor till två månader innan hon är helt återställd, beroende hur alvarliga skadorna är."
Ginny såg fortfarande lite orolig ut och Harry mådde illa då han tänkte på den vidriga förbannelsen.
"Kan vi hälsa på dem?" sa Harry
"Nej, det kan jag absolut inte tillåta" sa hon som om det var en förolämpning" och det är ju absolut ingen mening att prata med en medvetslös person." och så vände hon på klacken och gick där ifrån.
"Så allt kommer att bli bra tillslut" sa Ginny lättat när madam Pomfrey hade lämnat rimmet." vad skönt och dessutom är vi helt ensamma i fyra dagar!"
De kysste varandra och gick sedan iväg för att äta middag efter den tröttsamma morgonen.