Sökandet

"Vart är vi?" sa Harry, han kunde inte se någonting.

"Djupt inne i skogen" sa Hermoine och så tände hon sitt trollspö och riktade den mot kartan. "Jag kunde hitta tre magiska områden med svart magi, fast det här är det starkaste så jag tänkte att vi kunde börja leta här."

"Ok" sa Harry" Tänd era trollstavar och var bered på vad som helst!" och alla gjorde som han sa. Det var ganska kyligt här och det enda man kunde höra var dem själva då de gick över den löv beströdda backen. De gick inåt mot skogen där det skulle vara kraftigast svartmagi. Ett ilande ljud började höras i deras öron, det var isande och kallt och Harry kände att det låg frost på backen. I skenet från trollstavarna så kunde man se svarta växter skymtas, fast de var som försvunna då man försökte ta en noggrannare titt på dem. Harry hörde hur Ginny hade börjat hacka tänder och hur det ilande ljudet blev starkare.

"Vad är det för ljud" sa Ginny tyst" det gör ont."

"Jag vet inte" sa Hermoine som var alldeles blå om läpparna" stanna lite." Hon gjorde en komplicerad rörelse med sitt trollspö och små mycket svagt upplysta ljussträngar flög ljudlöst ut åt olika håll i ganska långsam fart. De kom tillbaka en stund senare, vissa av dem var mörkare än andra.

"Hitåt" sa Hermoine och pekade mot hållet som de mörka strålarna hade återvänt från.

De gick länge in och träden växte tätare och tätare medens Hemoine upprepade sin besvärjelse med jämna mellanrum. Efter ett tag så började Harry att känna sig iakttagen och stannade upp medens en rysning spred sig över ryggraden på honom. Det var helt klart någon eller något som bevakade dem. Han vände sig snabbt om och lyste in mellan träden och hjärtat hoppade till av skräck. Där stod en mycket högväxt kvinna med svart hår som sträckte sig ner till backen. Hon hade svarta gropar i ansiktet och ögonen var stora och svarta. Hon hade en lång och sliten klädnad och två mycket beniga armar. Hon öppnade munnen på vid gavel, gapet var säkert tre decimeter högt sen utstötte hon ett fruktansvärt skrik. Det ekade från alla träd i hela skogen, ett isande skrik som skulle kunna få trumhinnorna att spricka, det fick hela kroppen att frysa till is och man kunde höra gälla kvinnoröster skrika som om de blev torterade till döds. Det var hysteriska, galna skrik som kunde få en att bli sinnessjuk och de ekade runt i hela huvudet på Harry. Klagovålnaden svävade fram emot Harry och förde sina långa beniga armar mot hans hals. De fick tag runt halsen på honom och han kände hur riktig is började sprida sig från händerna och ner på kroppen. Klagovålnaden öppnade gapet ännu mer och förde det sakta mot Harrys huvud. Harry kunde se små huggtänder i hela munnen, nu var hans stund inne, han skulle sluta som föda åt klagovålnaden. Vålnaden släppte plötsligt sitt grepp och förde bort munnen. Den stirrade istället på Hermoine som stod med trollspöet riktat mot den. Den stötte ut ett nytt förstärkt skrik och Harry föll ner på knä, han kände hur han skakade i hela kroppen. Den där vålnaden skulle inte få ta Hermoine! Harry grep krampaktigt sin trollstav och riktade den skakande mot klagovålnaden. Han visste inte vad man skulle göra mot den men eftersom att den spred sådan kyla så frammanade han sin eldpiska. Han skickade iväg den och den snärjde sig runt klagovålnaden som stannade upp. Var den fast? Tänkte Harry, fast då frös plötsligt hela piskan till is och föll ner i backen och sprack. Harry hörde hur Ginny föll omkull bredvid honom och såg att klagovålnaden sträckte sina vidriga armar mot Hermoines hals. Harry visste inte vad han skulle göra, så han chansade bara på något och valde bortskjutningsbesvärjelsen för jättar. Den flög iväg mot klagoanden fast åkte rakt igenom kroppen och fick Hermoine att flyga iväg istället. Harry kunde inte se vart hon tog vägen fast han hörde henne skrika skräckslaget av smärta. Ron föll ner på knä nu, fast han höjde staven mot vålnaden och sköt ut en röd stråle på den fast det enda som hände var att bröstet lyste lite rött. Den började sväva fram mot Ron, Harry märkte att Ginny krampaktigt riktade sitt trollspö mot vålnaden och sa tyst. "Silencio" fast vålnaden skrik fortsatte utan den minsta påverkan. Varför hade han aldrig fått lära sig om klagovålnader på försvar mot svartkonst lektionerna! Hermoine var den ende som hade visat någon sorts framgång mot den än så länge. Fast nu hörde Harry någonting annat i sitt huvud, det var oklart vad det var eftersom att de hysteriska skriken fortfarande ekade från alla håll. Fast ljudet blev starkare, det var sång, en överjordisk sång som Harry bara förknippade med en sak. Dumbledore! Och från ingen stans så kom en Fenix fågel nerflygande i skogen och överröstade de hysteriska skriken totalt och skänkte värme till hela kroppen så att all kyla försvann. Harry kollade på den och visste på något vis att de var räddade. Plötsligt så flammade hela fågeln i lågor och sprutade dem med ett högt brus över hela vålnaden som kastades bakåt och försvann upp i rök.

Den flög och satte sig på Harrys axel och Harry smekte den över huvudet, han kände igen den och kände inom hela sig att det här var Fawkes.

"Harry" sa Ginny förskräckt och pekade på ett träd" kolla på Hermoine!" Harry kollade upp på trädet som hon pekade på och fick mötas av en syn som han aldrig skulle glömma. Hermoine hade blivit spetsad av en vass och tjock gren rakt genom ryggen och ut ur magen. Det rann blod ner för hela hennes underdel och hon hände livlös på grenen.

Harry svängde med sin trollstav och hon flög ner från trädet och landade mjukt på backen, hon andades mycket svagt, hon skulle säkert dö i vilken sekund som hälst.

"Ginny kan du göra något?" sa Harry panikslaget.

"Nej" sa Ginny " Inte mot så där stora sår."

Harry kände hur Fawkes lyfte från hans axel och flög ner och satte huvudet mot Hermoines mage och tårar började droppa ner i hålet. Mycket sakta så började vävnader att återbildas och efter ett bra tag så hade hela hålet läkts ihop. Hermoine slog upp ögonen och Harry kände hur tacksam han var mot Fawkes, han viste inte vad han skulle ha tagit sig till om han hade mördat Hemoine.

"Tack" sa Hermoine svagt och klappade Fawkes på huvudet" vart kom han ifrån?"

"Jag vet inte" sa Harry" han bara dök upp och räddade oss." Det föll tårar från Hermoines kinder och hon började snyfta.

"Jag vart så rädd" sa hon" jag kunde inte göra någonting och de där hemska skriken bara ekade i öronen hela tiden sen flög jag plötsligt iväg och blev spetsad. Ni kan inte föreställa er hur ont det gjorde."

"Det är över nu" sa Harry lugnande.

Ginny gick fram till Ron som hade svimmat och riktade trollspöet mot honom och han ryckte till och vaknade till liv.

"Är den borta?" sa han förvirrat och sen fick Harry berätta om allt som hade hänt .

"Å vad glad jag är att du lever" sa han och kysste Hermoine på pannan. Efter ett tag då alla hade återhämtat sig så fortsatte de att leta efter horcruxen. Hermoine utförde sin svartmagi upptäcknings besvärjelse igen och så gick de mot hållet som de svarta strålarna hade återvänt från. Harry kände sig hundra gånger tryggare nu när han hade Fawkes med sig.

De gick i många timmar och tog en del pauser då och då, sen fortsatte de. Harry trodde inte att de skulle hitta något och han började bli trött. Fast de fortsatte att gå och nu så kom de fram till ett ställe där träden såg annorlunda ut. De var förvrängda på något sätt, de var kolsvarta och krokiga. Svarta taggar stack ut ifrån dem istället för grenar och de hade inga löv. Normalt sett skulle nog solen ha strålat här men på något underligt sett var det kolsvart om man inte räknar med ljuset från trollstavarna som även de inte verkade lysa lika bra längre. Harry ryste till när han kollade in bland de förvridna träden. Han ville absolut inte gå in där, men han kunde ju inte vända nu.

"Kom nu" sa han tyst och så gick de in bland träden.

En iskall dimma flöt en meter ovanför marken här inne så det var omöjligt att se sina egna fötter. Hermoine hade försökt blåst bort den med en förtrollad vind men den hade inte rört sig en millimeter. Harry gillade verkligen inte det här, vad som hälst skulle kunna angripa honom under ifrån i vilken sekund som hälst.

"Men vad håller vi på med" sa Ginny" vi kan ju ta kvastarna och flyga över det." Harry kom inte på varför han inte hade tänkt på det tidigare, så han tog lös sin kvast som han hade satt fast på ryggen och så höjde han sig två meter upp i luften och det gjorde även de andra.

Det var ganska svårt att flyga här eftersom att de taggiga grenarna stack ut överallt fast när de flög sakta så gick de ändå bra. Efter ett bra tags flygande så kände sig Harry extremt trött.

"Kan vi inte åka hem?" sa han och höll nästan få att ramla av kvasten av trötthet.

Hermoine öppnade munnen för att säga något men då stelnade alla till. De hade nyss hört ett djupt rosslande andetag. Harry satte sig upp på kvasten och kände sig inte det minsta trött längre, hans hjärta pumpade hårt i bröstet. Och så kom det igen, ett djupt rosslande andetag. Harry började tänka på det lyckligaste minnet han kunde tänka på. Han tänkte på när han och Ginny var ensamma i prefekternas badrum.

Sen återvände han till verkligheten och var redo att avfyra sin patronus.