Olyckan

Harry och Ginny gick först iväg till uppehållsrummet där det var massor med folk som väsnades för fullt. Ingen lade märke till att Harry och Ginny gick igenom rummet så de kom ostört fram till Harrys sovsal som var tyst och stilla. Harry drog upp dragkedjan på väskan och inuti låg staven i samma skick som han sist hade sett den. Han tog upp den och granskade dess vackra inskriptioner.

"Tror du att vi har någon chans att förstöra den?" sa Ginny.

"Vet inte." sa Harry bekymrat.

"Det måste ju gå,", sa Ginny, "allt ska gå att förstöra." Fast Harry tyckte att hon lät ganska osäker.

"Ja", sa Harry och la tillbaka staven i väskan" men vi tar itu med det senare. Nu går vi och äter."

"Ok" sa Ginny och så gick de ut ur sovsalen.

Nere i stora salen så såg de Ron och Hermione sitta bredvid varandra och läsa en lapp. De gick fram till dem och satte sig mitt emot.

"Vad är det där för lapp?" sa Harry.

"Från madam Pomfrey." sa Ron." Det står att Fawkes har återhämtat sig nu."

Harry som helt hade glömt bort att Fawkes hade kommit tillbaka till dem blev aningen chockad.

"Varför tog de så lång tid?" sa Harry.

"Den där förbannelsen som han blev träffade av", sa Hermione," låter honom inte återupplivas. Men nu så har en expert från Sankt Mungos kollat på honom och lyckats befria honom från förbannelsen."

"Vad bra." sa Harry och började ta för sig av maten.

"Vad ville Slughorn då?" sa Ron efter en stund.

Harry kollade runt så ingen tjuvlyssnade på dem och sen så lutade han sig fram mot Ron och Hermione igen.

"Han kom med besked om staven." sa Harry tyst.

"Och vad sa han då?" sa Hermione.

"Att han inte hade lyckats förstöra den." sa Harry och gav ifrån sig en djup suck.

"Vad är det som är felet då?" sa Hermione.

"Den går inte att ha sönder utan magi", sa Harry," och använder man sig av te x en förhäxning mot den så absorberar den förhäxningen och avfyrar den igen fast mycket kraftfullare."

Hermione såg helt uttryckslös ett tag och stirrade bara ut i tomma intet.

"Så det går alltså inte att förstöra den?" sa hon efter ett tag.

"Jag vet inte." sa Harry.

"Men om alla kastar en förhäxning över staven samtidigt", sa Ginny," så kanske den förstörs. Den kan nog inte ta så många besvärjelser samtidigt."

Harry tänkte efter, Slughorn hade kanske bara varit ensam då han försökt, så om alla gjorde det samtidigt så skulle den nog förstöras.

"Jag tror att det kan funka faktiskt." sa Harry.

"Ska vi gå och prova?" sa Ron.

"Ok." sa Harry.

Harry tog och stoppa i sig lite mer mat, sen gick de iväg till gryffindortornet. Väl inne i Harrys sovsal så plockade Harry upp väskan från sängen.

"Ska vi göra det här inne?" sa Harry och kollade på de andra.

"Nej", sa Hermoine," det är nog inte en så bra idé. Vi kan gå till vid-behov-rummet, där kan vi nog arbeta ostört."

"Ok" sa Harry och så gick de ut ur rummet. I uppehållsrummet så var de fortfarande fullt med folk, fast den här gången kunde de inte gå ostört igenom.

"Hej", sa Neville som hade fått syn på dem, "vart har ni varit?"

"Ehh, på ett museum." sa Harry.

"Jaha", sa Neville," vad har ni där i?" Han pekade på väskan.

"Inget särskilt" sa Harry och gick ut ur uppehållsrummet med de andra efter sig (inklusive Neville).

"Är det en kvast?" sa Neville.

"Ja" ljög Harry.

"Ska ni spela quidditch?" sa Neville.

"Nej", sa Harry irriterat," vi ska undersöka kvasten, vi tror den kan va förhäxad."

"Å", sa Neville," får jag vara med?"

"Nej" sa Harry.

"Nehej" sa Neville och såg stött ut, sen gick han därifrån. Harry kände sig lite illa till mods för att ha stött bort Neville, men det här var viktigare, han fick inte komma och förstöra allt.

Tillslut så kom de fram till rummet och Harry gick fram och tillbaka tre gånger medens han tänkte på ett stort och tomt rum. Dörren dök upp på väggen och de gick in. Då Ron stängt dörren så öppnade Harry väskan och tog upp staven. Han la den på det kalla marmorgolvet och drog sedan upp trollstaven.

"Är ni redo?" sa Harry.

"Ja" sa de andra.

"Bra,", sa Harry, " när jag räknat till tre så spränger vi staven."

"Ok" sa de andra.

"Ett, två tre!"

Alla riktade sina trollstavar mot staven och ur varje spets så flög det ut en vit stråle som var och en träffade staven. De vita strålarna började virvla sig runt staven och den lyftes upp ungefär en halvmeter upp i luften. Det kom höga svischande ljud och de fyra strålarna sögs in i kulan som var fäst på toppen av staven. Det svischande ljudet försvann och staven började vibrera lätt och plötsligt med en hög smäll så flög en stor vit stråle ut ur kulan. Den for rakt in i väggen och utlöste en stor explosion som kastade omkull alla fyra så att de for in i väggen mittemot. Harry slog i huvudet och såg stjärnor för en sekund sen föll han ner på backen med en duns. Efter en stund reste han sig upp och vinglade till, han hade ont i hela kroppen och kunde knappt stå på sina ben. Han hörde ett starkt ringande läte i hela huvudet och han kunde knappt se för allt damm i rummet. De andra hostade och stönade av smärta. Harry kände en svidande, stickande känsla över hela kroppen. Han kollade på sina händer och såg att de var blodiga, sen fick han någon konstig obeskrivlig stöt i magen och föll omkull på golvet. Han vände sig snabbt mot Ginny och såg till sin förskräckelse att hon låg ihop säckad mot väggen. Hon var nerblodad och tycktes inte andas. Harry kände hur hans hjärta började gå på högvarv och hur en iskall våg av skräck sköljde över honom. Han slängde sig fram mot Ginny och försökte panikslaget skaka liv i henne. Fast hon vaknade inte och Harry kände hur all glädje, lycka och hopp sögs ut ur honom. Hur hela hans vilja att fortsätta leva försvann. Han började skaka och tårar börjad strömma ner för ansiktet. Han kunde höra grumliga röster bakom sig, men han kunde inte höra vad de sa, fast på andra sidan så spelade det inte någon roll längre. Han hade förlorat henne, och vad värre var, han hade själv dödat henne. Harry kände hur allt blev snurrigt och sen svart.

Rött.

Han kunde se något rött och suddigt röra sig framför honom.

"Ginny?" sa han svagt, men det kom inget svar. Han gnuggade ögonen, men såg fortfarande inte vad det var. Han sträckte fram en hand mot det röda föremålet och kände på det. Det var mjukt och rörde på sig, fast det var inte hår, det var fjädrar. Harry som för en sekund hade trott att det var Ginny kände hur den lilla livsgnista som återuppstått slocknat. Han tog bort handen från Fawkes och sträckte sig efter sina glasögon som han kunde se ligga bredvid honom. Då han fått på sig dem sig han genast skarpt igen. Han var i sjukhusflygeln och ett draperi stod runt hans säng. Framför honom stod Fawkes och kollade på honom med en sorgsen blick. Fawkes gav ifrån sig ett lågt läte och sekunden senare så drogs draperiet bort och madam Pomfrey kom in med en stressad min.

"Så du har vaknat nu", sa hon irriterat," din dumma pojke."

Harry fattade ingenting, hon kunde väll vara lite mer känslig. Det rann en trår ner för hans kind då han tänkte på Ginny, han visste inte heller hur det hade gått med Hermoine och Ron, han skulle inte kunna stå ut med om någon av dem hade dött. Det kändes som om han hade fått ett stort tomrum i hjärtat, som om något slitit ut en stor del av det.

"Hoppas du skäms!" sa madam Pomfrey" Någon kunde ju faktiskt ha dött."

"Va?" sa Harry hest och satte sig hastigt upp i sängen.

"Jag sa.."

"Jag hörde vad du sa", sa Harry snabbt," men någon har ju dött redan, eller?"

"Nej,", sa madam Pomfrey," men ni hade kunnat gjort det allihop."

"Så Ginny lever?" sa Harry och kände hur hoppet tändes inom honom.

"Ja" sa madam Pomfrey.

"JA!" sa Harry överlyckligt och hoppade upp ur sängen. Han grät fortfarande, men nu var det glädjetårar. Han kände att tomrummet i hjärtat fylldes igen, och hur livsgnistan åter sprakade inom honom.

"Var är hon?" sa han.

"I sin säng,", sa madam Pomfrey," men du ska stanna i din säng, både du och hon måste vila."

Men Harry brydde sig inte om henne utan gick iväg mot närmaste draperi försedda säng. Fast han kom inte långt, något tog tag i honom och kastade honom tillbaka i hans säng igen. Harry kollade förskräckt på madam Pomfrey som stod med trollspöet framme.

"Du ska ligga i din säng sa jag." sa hon.

"Men jag vill träffa Ginny." sa Harry.

"Till vilken nytta?" sa madam Pomfrey" Hon är medvetslös."

"Jag vill bara se på henne." sa Harry.

"Men det får du inte", sa madam Pomfrey," jag ska försöka läka dina brännskador nu."

Harry protesterade lite till så att madam Pomfrey tillslut tappa tålamodet och band fast honom och gjorde så att han inte kunde prata med hjälp av sitt trollspö. Sedan fick han dricka en trolldryck och madam Pomfrey utförde olika besvärjelser på honom.

Harry fick ligga i sin säng väldigt länge, det var riktigt jobbigt tyckte han. Det enda som fans att se på var Fawkes som låg och sov. Han visste inte hur länge han fick ligga där, men när det var mörkt ute så kom madam Pomfrey tillbaka och släppte lös repen som höll fast honom.

"Nu kan du gå." sa hon." Du får kolla på dina kompisar, men efter det så måste du lämna oss."

Harry försökte svara, fast det kom inget ljud. Madam Pomfrey drog upp sitt trollspö och tog bort förtrollningen.

"Ok." sa Harry." Har du fått in någon stav?"

"Nej." sa madam Pomfrey." Men jag tror att McGonagall har det, du får prata med henne."

"Ok" sa Harry och hoppade upp ur sängen, tog sin trollstav (som låg på bordet bredvid sängen) och gick iväg. Han gick fram till närmaste draperiförsedda säng och drog bort draperiet. Där låg Ron i djup sömn, han hade gipps på ena armen, hans hud var röd och skadad. Harry kollade sorgset och aningen illamående på sin vän, allt det här var hans fel, han hade varit korkad nog att säga åt dem att hjälpa honom. Han gick vidare till nästa draperi och drog bort det. Där låg Ginny och sov. Hon var också röd om huden, precis som Ron. Harry stod kvar där länge och kollade på henne. Fast efter ett tag så sansade han sig och gick iväg till det sista draperiet som Hermoine låg och sov bakom. Även hon var rödhyad och ena handen var inlindad i bandage. Harry kollade på henne en stund, sen gick han iväg mot dörren. Han öppnade den och skulle gå ut då Fawkes kom och satte sig på hans axel. Harry klappade honom och stängde sedan dörren. Han gick iväg till McGonagalls kontor och knackade på.

"Kom in" sa McGonagall

Harry gjorde som hon sa och innanför så satt McGonagall och undersökte staven.

"Åhh, hej Harry", sa hon lite förvånat," madam Pomfrey sa att ni inte skulle komma ut förens imorgon."

"Jaha." sa Harry.

"Så vad var det ni höll på med då ni skadades?" sa McGonagall

"Vi skulle förstöra den där." sa Harry och pekade på staven.

"Varför skulle ni det?" sa McGonagall och höjde på ena ögonbrynet.

Harry visste inte riktigt vad han skulle säga, han fick ju inte berätta för någon.

"Hemligt." sa han bara.

"Jaha" sa McGonagall och kollade misstänksamt på honom.

"Kan jag få tillbaka den nu?"

McGonagall så väldigt tveksam ut, men till slut öppnade hon munnen och svarade.

"Ok." Hon gav Harry staven och satte sig sedan vid skrivbordet igen och började läsa ett brev.

Harry sa hej då och gick därifrån. Han gick iväg mot uppehållsrummet och där inne så var det helt folktomt. Brasan höll på att slockna och det låg saker utspridda över hela rummet. Harry satte sig och stirrade på staven. Han ville förstöra den, men det gick inte vilket förargade honom. Han kände att en panikkänsla kom svepande över honom. Om inte staven kunde förstöras skulle Voldemort aldrig dö. Han ville inte tro det, men kunde det vara så, att de tillslut kommit till en återvändsgränd.