Brevet

Då de var framme vid tjocka damen så stannade de till.

"Jag tycker att det är bättre om en går in", sa Ginny.

"Varför då?" undrade Ron.

"För att alla antagligen kommer att vilja fråga ut oss om vad som har hän.", sa Ginny. "Så det måste ju vara smidigare om en går in, istället för alla fyra."

"Vem ska gå då?" frågade Harry.

"Jag kan göra det", sa Ginny.

"Okej", sa Harry.

"Ni kan gå i förväg, jag tar fönstervägen ner."

"Okej, hej då", sa de anda och började gå ner mot skolområdet. De öppnade den stora ekporten och gick ut. Harry tittade ut över den snötäckta marken för att se om Ginny hade kommit ut än, fast han såg henne inte. Harry tittade på de andra som såg frågande tillbaka på honom.

"Hon borde ha kommit nu", sa Harry.

"Vi kan gå och vänta nedanför vårat fönster", sa Ron.

"Okej", sa Harry och så började de gå genom den tjocka snön. Efter en stund så stod de nedanför deras fönster. Harry tittade upp mot det, han kunde se att det lyste där inne ifrån.

"Vad håller hon på med?" undrade Harry efter ett tag, han började bli irriterad. Just som han började fundera på att gå och hämta henne så öppnades fönstret. Ginny klev ut på fönsterbrädan och slängde ner väskan som staven låg i. Den föll djupt ner i snön några meter bort från dem. Harry kunde se att hon stod och pratade med Neville. Efter en stund så såg hon ner mot dem, böjde på benen och hoppade sedan ut från fönstret med huvudet först. Harry fick en isande känsla i hela magen och spärrade upp ögonen i skräck då han såg henne falla med sitt eldröda hår böljande efter sig likt ett eldklot. Ginny sträckte fram ena handen, riktade sitt trollspö mot backen och ur spetsen så flög en liten geléaktig klump ut. Den började växa på vägen ner och då den landade var den lika stor som en fullvuxen sprängstjärtsskrabba. Ginny gjorde en liten volt i luften och landade sedan i klumpen med ett plask. Hon gjorde en trög rörelse med trollspöet inne i klumpen och den försvann. Sedan tog hon väskan och gick fram till de andra. Harry kände sig fortfarande ganska chockad och lyckade inte få fram ett ord.

"Snyggt", sa Ron och stirrad på Ginny som om han inte trodde på vad han just hade sett.

"Tack", sa Ginny oberört. "Ska vi gå då?"

"Ja", sa Hermione. "Men varför tog de så lång tid för dig att komma hit?"

"Jo, jag lyckades komma igenom uppehållsrummet obemärkt, fast då jag kom fram till sovsalen så såg jag att Neville satt och undersökte staven", sa Ginny.

"Va?" frågade Ron.

"Ja, så jag frågade vad i helvete han höll på med. Och han mumlade något ohörbart, så jag började skälla ut honom för att ha rotat i Harry personliga grejor", sa Ginny.

Harry tittade upp mot fönstret där han kunde se att Neville stod och såg ner på dem, fast han stängde snabbt fönstret då deras blickar möttes.

"Jag ska nog ta ett snack med honom sen", sa Harry, "Men nu går vi och förstör staven."

"Okej", sa de andra.

"Men vi ska väl begrava Errol först?" undrade Ginny." Vi kan begrava honom hos Hagrid tycker jag."

"Okej", sa Harry. "Han kan få ligga bredvid Aragog."

De gick iväg ner till Hagrids stuga som var totalt översnöad, Harry tyckte att det var konstigt att inte taket hade brakat in än. Hermione knackade på dörren och efter en stund så öppnades den med ett gnisslande ljud.

"Hej", sa Hagrid överraskat.

"Hej", sa de andra och Hagrid gjorde en gest åt dem att gå in.

"Vad vill ni då?" Hagrid slog igen dörren bakom dem.

"Begrava Errol", suckade Ron.

"Ja, vi undrade om han fick ligga bredvid Aragog", sa Ginny.

"Errol?" frågade Hagrid.

"Ja, våran gamla uggla, han dog för en stund sen ", sa Ron.

"Oj, Jag beklagar er förlust" beklagade Hagrid sorgset.

"Ska vi sätta igång med begravningen då?" sa Harry som ville skynda på det hela lite grann.

"Ja, jag går ut och börjar gräva", sa Hagrid.

De gick alla ut till bakgården som tillskillnad från det övriga området var helt snöfritt. Hagrid hämtade en enorm spade och började gräva. När gropen var färdig gick Ron fram till den och la ner Errol. De stod och kollade på honom en liten stund och sen började Hagrid att ösa ner jord i gropen.

"Jaha, de var de det", sa Hagrid med en suck."Någon som vill ha fika?"

"Nej", sa Harry, "Vi måste faktiskt göra en sak nu, vi har inte tid."

"Okej", sa Hagrid och började gå in mot stugan, "Då ses vi sen då."

"Han blev väl inte tjurig?" frågade Harry de andra då dörren hade stängts.

"Nej då", sa Ginny. "Det tror jag inte. Men ska vi gå och göra det vi ska göra nu då?"

"Ja", sa Harry med en suck. "Vi går in i förbjudna skogen, jag tror det inte blir så stor risk att någon hör eller ser oss då."

"Okej", sa de andra och så började de gå in mot skogen. Där inne så var det inte lika mycket snö som utanför och det var väldigt mörkt. De gick längre in, så efter ett tag så blev de tvungna att tända sina trollstavar. Efter en stund så tyckte Harry att de borde vara tillräckligt långt borta och stannade. Han kollade runt på omgivningen, det fanns ingen snö där de befann sig nu, inte heller något ljus, bortsett från det ljus som kom från trollstavarna. Träden satt tätt intill varandra och de enda ljud som hördes var andetagen från Harry och de andra.

"Så, ska vi göra det nu?" sa Harry tyst.

"Okej", viskade någon annan, Harry lyckades inte se vem.

Hermione började göra olika rörelser med sitt trollspö och ur tomma intet frammanades en dynamit. Ginny tog ut staven ur väskan och la den på backen.

"Ok, ni får gå iväg nu så fixar jag det här." sa Hermione sen pekade hon åt höger om dem." Gå femtio meter ditåt så kommer jag sen."

"Är du säker på att du vet vad du gör då?" sa Harry.

"Ja", sa Hermione, "Gå iväg nu!"

"Okej", sa Harry och så följde han efter Ron och Ginny. Då de hade gått en bra bit så stannade de upp och vände sig om för att se vad Hermione höll på med, fast det var omöjligt att se något genom den täta skogen. Men efter en liten stund så kunde de höra att Hermione kom springandes mot dem och dök strax fram bakom ett stort träd. Hon ställde sig och pustade ut bredvid dem.

"Den kommer att sprängas alldeles strax", pustade hon ut.

Harry stod och väntade efter smällen en stund tills Hermione sa:

"Så, nu var det gjort."

"Va?" sa Harry och de andra samtidigt.

"Ja, just ja", sa Hermione. "Jag la en förtrollning över den så att det inte skulle låta."

"Jaha", sa Harry.

"Kom så går vi och kollar efter om den förstörts då." sa Ginny och började gå iväg. Harry följde efter henne, han kände hur spänningen ökade i magen, han kände nästan på sig att den skulle vara förstörd.

"Nej", sa Ginny med en besviken röst. Harry kollade efter och fick syn på staven som låg på marken utan en skråma. Han kände hur besvikelsen började pulsera genom kroppen och hur en panikkänsla komma krypande längst ryggmärgen. Nu hade de bara en idé kvar och skulle inte den funka så skulle Voldemort aldrig kunna besegras. Harry kände hur han fick lite yrsel och satte sig ner på den kalla backen.

"Så, vad ska vi göra nu?" sa han.

"Vi får väl ta och testa det andra sättet", sa Hermione.

"Så vart hittar vi en stor masugn då?" frågade Ron.

"Vet inte", sa Hermione.

"Det är väl bara att trolla fram en eld?" undrade Harry.

"Jo, men jag vet inte om det skulle bli tillräckligt hett för att smälta silver", sa Hermione. "Vi måste komma upp i över tusen grader."

"Hur vet du att vi måste komma upp i just tusen grader?" frågade Ron.

"För att vi läste lite kemi på mugglarstudierna i trean, och det stod i boken", sa Hermione.

"Jag fattar inte att du kan komma ihåg sånt", sa Ron förundrat.

Hermione ryckte på axlarna och drog sedan fram sitt trollspö.

"Jag tänkte att vi att vi gör det under jorden, då slipper vi någon risk för att elden sprider sig." Hermione riktade trollspöet mot backen så att jord började grävas upp. Då gropen var ungefär fyra meter djup så upphävde hon förtrollningen och Harry slängde ner staven i gropen. Hermione började svinga sitt trollspö genom luften och riktade det sedan ner mot staven. Ett flertal eldklot flög ut ur spetsen och började brinna för fullt nere i hålet. Harry backade bort ett par steg så att han skulle slippa få den tjocka röken över sig.

"Tror ni att det går?" frågade Harry Ron och Ginny under tiden som Hermione stod och manade på elden med diverse syrebesvärjelser.

"Jag vet inte, men jag hoppas verkligen det", sa Ron ängsligt. "Hur ska vi annars besegra Ni-Vet-Vem?"

"Vi skulle ju faktiskt kunna 'döda' honom utan att förstöra alla horcruxar", sa Ginny. "Även om det finns en risk att han kommer tillbaka, så är han ju borta för ett tag. Och sen, om vi besegrar honom om och om igen, så kanske han slutar kämpa tillsist."

"Ja… Det går ju, men tänk hur många som kommer att dö undertiden", sa Harry. "Och så är det ju inte så värst lätt att göra det heller, även om han är dödlig."

"Jag fattar inte hur vi ska klara det här egentligen", sa Ginny och suckade djupt. "Han är långt mycket mäktigare än vad vi är och så har han massa dödsätare vid sin sida som nästan är lika farliga som honom."

"Men vi har ju Fenixordern bakom oss", sa Ron.

"Ja, men jag vet inte om det räcker ändå", sa Ginny.

"Nu är det klart!" ropade Hermione. "Jag har kommit upp i över tusen grader!"

Harry och de andra sprang fram till kanten för att kolla ner. Hermione stod och sprutade vatten ner i hålet så att de inte kunde se något för all ånga. Men efter ett tag så försvann ångan och nere i hålet såg de staven ligga, i samma skick som alltid. Harry kände hur en svindlande känsla grep tag om honom och fick honom på fall. Deras sista hopp hade nu försvunnit, staven skulle inte kunna förstöras. Han kunde inte riktigt fatta det, Voldemort skulle alltså aldrig dö. I vad som kändes som flera minuter, satt han och bara kollade ner i hålet med en tom blick. Runt omkring sig hörde han grumliga röster men han kunde inte riktigt uppfatta vad de sa. Han kände hur en panikkänsla pumpades upp inom honom, den fick honom att må illa och tillslut lutade han sig åt sidan och spydde. Han skakade i hela kroppen, inte för kylan, utan för rädslan som nu genomsyrade hela honom som ett fruktansvärt gift. Han kände hopplöshet inom sig och det var outhärdligt, han ville bara förstöra staven, men det var omöjligt. Han visste inte riktigt vad han skulle ta sig till, allt var förlorat. Alla han älskade skulle snart nå sitt slut, Ron, Ginny och Hermione. Ingen skulle få överleva efter vad de hade gjort.

Hans öron verkade börja fungera igen och rösterna omkring honom blev tydligare.

"Harry", sa Ron försiktigt i ett försök att få kontakt med honom.

"Ja", viskade Harry hest.

"Ska…ska vi gå tillbaka till slottet nu?"

"Okej", sa Harry tyst.

Ron tog tag i honom och lyfte upp honom från backen. Harry hade ingen klar uppfattning om hur han kom tillbaka till slottet, men efter en stund så satt han i sin sovsal. De andra satt bredvid honom, ingen sa något på ett bra tag och snart så var det dags att gå och lägga sig. Flickorna gick iväg till sina sovsalar och Ron gick och la sig i sin egen säng. Harry satt kvar på sin egen säng ett tag, han var djupt insjunken i tankar om Voldemort och Ravenklaws stav. Det enda som bröt hans tankar var då Neville kom in för att lägga sig. Harry kollade upp på honom, han kom att tänka på att Neville hade rotat bland hans privata ägodelar, men det kändes som en evighet sen och till sin förvåning kände Harry ingen ilska alls inom sig. Det kändes som om det inte spelade någon roll längre. Neville gick fram till Harry och kollade på honom med en skamsen min.

"Förlåt Harry", sa han med en ovanligt ljus röst.

"Det gör inget", sa Harry tyst.

"Inte?" frågade Neville aningen överraskat, Harry skakade på huvudet. "Okej, god natt då."

Harry la sig sen på sängen och föll in i en orolig dröm. Han jagades av Voldemort, de sprang genom en lång korridor, väggarna var stenbelagda och varje steg Harry tog ekade högt i den kalla gången.

"Du har stulit från mig och för det ska du straffas!" skrek Voldemort med mörk och onaturligt kraftfull röst. "Vart har du min stav!?"

Harry sprang vidare men hans ben började gå långsammare och Voldemort tog in på honom. Tillslut stannade hans ben upp helt och hållet, de var fastfrusna i backen. Volemort stannade framför honom och kollade med en hatisk blick in i hans ögon. Hans röda ögon lyste så starkt att det började svida i Harrys.

"Tala nu, annars kommer du och dina vänner att dö", sa Voldemort med sin mörka röst." Du ska ge mig min stav, annars kommer dina vänner att få lida."

"Aldrig!" skrek Harry tillbaka, hans röst lät ovanligt ljus och mesig. Voldemort skrattade grymt och drog upp sin trollstav.

"Så du vägrar", sa han tyst och såg ut att fundera på något. "Då får vi väl se om lite tortyr kan få dig på andra tankar. Crucio!" Den gröna blixten flög in i magen på Harry och en otrolig smärta rusade genom kroppen på honom. Det var outhärdligt, han började skrika i plågor. Voldemort skrattade roat och log ondskefullt.

"Ska du berätta nu då?"

"Nej", viskade Harry hest.

"Då ska du väl få en dos till då!" sa Voldemort och blottade tänderna med en ilsken min. "Crucio!" Det var värre än någonsin, det kändes som om kroppen skulle explodera, som om en eld brann inom honom och längst ärret kändes det som att skallbenet skulle spricka. Och sen gick det över. Harry andades ut, han hade kramper i hela kroppen.

"Imperio", skrek Voledmort och genast försvann alla smärtor i Harry kropp. Allt kändes underbart och alla problem försvann.

"Säg nu vart du har gömt min stav, annars får du uppleva smärta igen!" hördes en röst i Harrys huvud.

"Okej", sa Harry som absolut inte ville få smärtorna tillbaka. "Den finns…" Fast längre hann han inte, en isande känsla sköljde över hans huvud.

"Harry, vad är det som händer?" frågade Ron, Harry tittade på sin kompis, han kunde knappt se honom i deras mörka sovsal.

"Jag… jag hade en mardröm", viskade han hest, fast ändå hade den känts så verklig. Och nu när han kände efter upptäckte han att han faktiskt hade ont i kroppen.

"Du höll på och skrek och åmade dig", sa Ron oroligt.

"Voldemort, han torterade mig", viskade Harry och hörde Neville snarka till.

"Jag trodde att det var en av dina mer verkliga drömmar, och den verkade inte vara så bra, så jag sprutade vatten på dig, så att du vaknade", sa Ron.

"Okej, tack", sa Harry tyst.

Plötsligt kom det ett knackande ljud från fönstret och Harry kollade snabbt dit. Ute på fönster brädan satt en grå uggla och knackade på fönstret med sin näbb. Harry reste sig upp och gick fram och öppnade fönstret. Ugglan sträckte fram benet och Harry tog pergament biten som var fastbunden på det. På pergament biten stod det 'till Harry'.

Harry öppnade lappen och innanför stod det:

Jag lyckades förstöra den. Men han kom på mig, så nu vet han att ni vet. Och jag är antagligen död då ni får det här brevet.

/Slugghorn