Månförbannelsen

Harry började smyga upp för trappan, framför honom så stod en dörr på glänt. Inne ifrån så kunde han se ett svagt ljus glimma och en skugga som rörde sig där inne. Han hörde hur ett skåp stängdes och hur steg rörde sig mot dörröppningen. Ut kom Mr Weasly långsamt gående med sin lysande trollstav framför sig. Harry stirrade honom i ansiktet för ett ögonblick. Istället för Mr Weaslys normalt sett muntra min så möttes han av en iskall blick som inte innehöll någon ångest för vad som nyss hade skett. Harry viste inte hur, men på något sätt så fick han en bombsäker känsla i kroppen att det var Bellatrix som stod framför honom. Det var som om Mr Weaslys skin slets bort från kroppen på honom och plötsligt stod hon där, i trappuppgången och stirrade kallt på honom. Harry kände hur åratal av förtyckt hat frigjordes och hur han med all sin styrka och viljekraft skrek "CRUCIO" medan han riktade trollstaven mot Bellatrix. Ut ur spetsen for en grön blixt, men hennes reaktion var blixtsnabb och hon hoppade in i rummet igen medan förbannelsen slog i väggen, vilken började flamma i väldiga lågor. Bellatrix sträckte snabbt fram sitt trollspö bakom hörnet och siktade ner i trappnedgången. Harry hoppade snabbt åt sidan då en röd stråle for ut ur spetsen på den. Han lyckades med millimetrar att undvika den men i nästa sekund så kom en till flygande så han slängde sig istället ner för trappen.

"Ta skydd!" skrek han åt de andra och slängde sig in bakom väggen för att ta betäckning. "Hermione, transferera dig till ministeriet för att hämta hjälp!"

Hermione nickade snabbt och sprang iväg mot utgången.

"Är du oskadd?" undrade Ginny oroligt, som verkade ha kommit till sans då hon såg Harry flyga ner för trappan. Hon sprang snabbt fram till honom för att släpa bort honom från trappan.

"Ja", sa Harry. "Om vi kan hålla henne där uppe…" Mer han hann inte säga mer då en blåskimrande blixt slog i golvet bredvid honom och exploderade. Harry kastades in i vardagsrummet tillsammans med Ginny, medan Ron flög åt andra hållet in i köket. Harry flög rakt in i granen som rasade ner över honom medan Ginny for in i väggen. Han kunde höra hur Bellatrix kom nerrusandes från trappan och in i köket. Han kunde höra hur det knallade av små explosioner runtomkring honom men kunde inte se vad som hände i sina försöka att få bort granen från sig. Men tillslut lyckades han ta sig fri och såg framför sig en scen som nästan fick hjärtat på honom att stanna. Belletrix stod ute i köket med sitt trollspö hårt intryckt i Rons hals.

"Se så, gör inget dumt nu", sa Bellatrix med Mr weaslys röst. "för då dör er lilla vän här."

Harry reste sig snabbt för att gå till anfall, men då började det gnistra om Bellatrix´s trollstav och små röda blixtrar började lekfullt hoppa runt på Rons hals, i cirklar och det började gå snabbare och snabbare.

"Ah ah ah", sa Bellatrix varnande och började röra sig mot utgången. Sedan sa hon med bäbis aktig röst. "Du vill väll ändå inte att din vän skall tappa huvudet?"

Harry bet ihop tänderna medens han försökte komma på en lösning. Bredvid honom stod Ginny och så helt panikslagen ut. Harry började se suddigare då några tårar började leta sig upp till ögonen, han kände hur paniken grep tag i hjärtat på honom så att han nästan inte kunde få luft.

"Men inte ska du gråta", sa Bellatrix med sin avskyvärda bäbis röst och log elakt.

"Vad vill du ha?" Lyckades han få fram.

"Dig såklart."

"Okej", sa Harry.

"Nej, gör det inte!" kved Ron.

Nu så var hon nästan framme vid utgången, då så tog hon ett hopp ut ur huset då ingen var beredd och försvann med en låg knall tillsammans med Ron.

"NEEEEJJ!!" skrek Ginny och sprang fram till dörren som hade stått öppen eftersom Hermione inte hade stängt den. Hon började förtvivlat banka på den med knytnävarna meden tårarna strömmade ut ur ögonen på henne. Harry kände sig darrig i hela kroppen, han kunde inte förstå vad som just hade hänt. Utan att tänka på vad som hände så föll han ner på backen och så svartnade allting…

Harry öppnade ögonen. Han låg i en säng och framför honom satt Hermione med tårsvullna ögon. Då hon såg att Harry vaknade så kastade on sig över honom och började gråta.

"Å Harry…" fick hon fram.

"Ron", sa Harry hest och genast dök en känsla av stor tomhet i hjärtat upp. "Mrs Wealy…"

"Ååå, det är så hemskt, vad ska vi göra?" grät hon vidare.

Harry började titta runt i rummet och såg att de befann sig i sjukhusflygeln, men han och Hermione var de enda som var där. Han började tänka på alla minnen som han haft med Ron, och Mrs Weasly och en stor klump av sorg satte sig i halsen på honom, och det började svida i hjärtat. Han tog och kramade om Hermione och tillsammans så satt de sär i flera minuter och sörjde över vad som hade hänt.

"Var är Ginny?" frågade Harry tillslut med låg röst.

"Ho-hon är i uppehållsrummet", snyftade Hermione.

"Hur kom jag hit?"

"Jag kom till Kråkboet med några A-aurorer, men det var försent. Ginny stod där och grät medens du hade svimmat. De ville föra dig till Sankt Mungos, men jag sa att vi skulle hit, så de lyssnade tillslut..."

Harry drog en djup suck, tårarna hade slutat komma nu, men det var nog för att han inte hade några kvar.

"Hur mycket är klockan?" undrade han.

"Över midnatt."

"Vi går och träffar Ginny."

"Okej"

Lite senare så öppnades porträtthålet och de steg in i Gryffindors uppehållsrum. Harry spärrade upp ögonen när han kom in. Överallt så låg det träflisor efter sprängda bord, väggar och tak var svärtade av eld, trappan upp till pojkarnas sovsal var bortsprängd och fönsterrutorna krossade. Mitt på golvet så låg en liten varelse hopkrumpen, det var Ginny, hon sov för tillfället. Hennes hår var rufsigt och kläderna tillknycklade, någon decimeter bort från hennes hand så låg hennes trollspö. Först hade Harry trott att en strid hade utspelat sig här, men nu förstod han att det var Ginny som hade gett utlopp för sina aggressioner. Han gick fram till henne, satte sig ner och lyfte upp hennes huvud på sitt knä.

"Ginny", viskade han i hennes öra.

Hon slog sakta upp ögonen och tittade på honom. Hennes ansikte var alldeles rött och ögonen svullna. Hermione kom och satte sig bredvid dem.

"Å, Harry", sa hon med gäll röst och hennes underläpp började darra.

Harry skulle just till att säga något, men plötsligt så började McGonagall plötsligt prata som genom osynliga högtalare i rummet.

"Harry, Ginny och Hermione, kom ner till entréhallen so fort ni kan!" hon lät uppjagat på något vis.

Harry och de andra gav varandra en kort och förvirrad blick och sen så reste de sig upp och började springa ner för trappan. De kom fram till entréhallen en stund senare, porten ut stod öppen. Utanför så var allting tyst och snön glimmade magiskt i månskensljuset. Harry tittade upp på månen som lyste klart och starkt ikväll, han började fundera på Lupin som måste ha förvandlats vid det här laget.

"Titta där" Hermione pekade ner mot Hogwarts grindar. Där nere så kunde de se två personer som var på väg upp till slottet, Harry försökte se vilka de var, men det var svårt på så långt avstånd.

"RON!" ropade Hermione plötsligt ut och började springa ner mot grinden. Harry spärrade upp ögonen och lyckades se det röda håret glimta till i mörkret. Han började genast springa ner mot de två figurerna tillsammans med Ginny. Han kände hur han fick ett glädje skutt inom sig och ökade farten markant. Hermione kom fram först och slängde sig omkring honom. Harry och Ginny kom direkt efter och kramade om honom även de. Alla såg glada och lättade ut utom Ron och McGonagall.

"Ååå, Ron", sa Hermione med glädjetårar som rann ner från kinden.

Harry kunde inte få fram ett ord, han bara tittade in i ögonen på sin bästa vän, men stannade plötslig upp. Hans ögon var alldeles dimmiga, han kunde inte se pupillerna på honom, och hans mun var förvriden i en sned och förvriden min.

"Ron", sa Harry andlöst och stirrade med en skräckslagen blick på sin vän. En iskall känsla drog över hans rygg och han ryste till. "Vad har hänt med dig?"

Ron gav ifrån sig en djup suck och tittade tillbaka på honom. Även Ginny och Hermione hade stannat upp.

"Voldemort", sa han hest. "Han har kastat en förbannelse över mig."

"Nej", sa Hermione med gäll och drog upp händerna för munnen.

Harry kände hur all den glädje och hopp som hade blossat upp inom honom pyste ut som ur en trasig badboll. Den iskalla känslan letade sig upp från ryggen till huvuden och omsvärmade hela hjärnan. Han kände sig yr och satte sig ner på backen.

"Vad gjorde han?" frågade Ginny som såg lika rädd och orolig ut som de andra.

"Han utförde Månförbannelsen på mig" han tittade ner i backen för att inte behöva möta deras blickar och sedan fortsatte han. "Det är en förbannelse som utförs vid fullmåne och som avslutas vid nästa fullmåne. För var dag som går så kommer jag tyna bort mer och mer, ända tills det inte finns något kvar av mig, vilket alltså är om en månad. Inget ni gör kommer att kunna bryta förbannelsen, förutom om ni dödar upphovsmannen eller att upphovsmannen själv väljer att frigöra mig från den."

Harry kände hur hatet genast bubblade upp inom honom. Han ställde sig upp och skrek för allt han var värd, sen skickade han iväg en röd ljusblixt upp i himlen som försvann bort bland stjärnorna.

"Varför?", sa han till sig själv.

"Han gav dig ett erbjudande att rädda mig", sa Ron.

Harry tittade upp på sin vän som fortfarande stod och tittade ner i backen. Ron suckade och fortsatte.

"Han sa att om du överlämnar dig, så kommer han att släppa förbannelsen över mig."

"Det går ju inte", sa Harry med sammanbitna tänder.

"Jag vet", suckade Ron.

"Vi måste döda honom", sa Harry, och det är snart.

"Jag vet att det här känns jätte hemskt för er allihopa", sa McGonagall. "Det gör även det för mig, men låt oss gå in nu, annars så fryser vi ihjäl här ute."

Så gick de upp mot slottet och stängde portarna bakom sig…