Den obrytbara staven.
De följande dagarna så började de jobba på allvar allihop. Hermione letade som aldrig förr i biblioteket efter en lösning på problemet med magistaven. Harry sökte upp Moody så att han kunde lära honom Avada Kedavra förbannelsen, tillsammans med Ginny. Ron på andra sidan tillbringade mesta tiden med sig själv, det verkade nästa som om han ville att de andra skulle glömma bort honom. Men ofta så gick Harry iväg och pratade med sin bästa vän. De pratade om gamla minnen och hur kul de hade haft tillsammans under tiden de känt varandra, alla äventyr de upplevt. Det kändes skönt att prata med Ron just nu, det var som att få slippa iväg från alla hemska känslor för ett tag, men så fort han tänkte på det igen så var det som om någon högg en kniv i hjärtat på honom.
Hermione provade allt hon kunnde komma på för att förstöra staven. Hon hälde troll drycker på den, lät magiska insekter gnaga på den, frätande syror osv, men inget fungerade.
Moody hade gått med på att komma och bo på skolan för att lära ut Avada Kedavra, han sa att Harry och Ginny gjorde goda framsteg inom området. Harry lyckades utföra sin första förbannelse på tredje tränings dagen, medens Ginny tog hela tjogo dagar på sig för att bemästra den. Harry trodde att det hade att göra med hans förmåga att tala ormspråk eller något liknande.
De fick även beked om att Mr Waesly hade hittats död inne på sitt kontor, en nyhet som försatte de alla i ännu större sorg. Harry hade börjat fått konstiga drömmar om hur familjen Weasly sprang runt ett lågt trä bord i kusliga hälften skelett, hälften spök skepnader, mitt inne i ett svart tomrum. Ovanför bordet så svävade Rons gröna huvud, stort som en bil, med de dimmiga ögonen riktade mot Harry och ut ur munnen så ringlade sig en grön spöklik orm. Varje natt så vaknade han alldeless kallsvettig med bultande hjärta.
Tjugosex dagar efter att Ron hade kommit hem från Voldemort så satt Harry, Ginny och Ron i uppheållsrummet. Nu såg det ut som om det var ute med Ron, Hermione hade försökt med allt hon kunde komma på, hon var fortfarande nere i biblioteket och letade efter någon lösning. Ron hade med tiden blivit blekare och blekare, nu mera så såg han ut som ett riktigt spöke, hans ögon hade tynat bort helt, så där fanns bara två tomma ögonglober. Det var knäpptyst i rummet och alla satt bara och stirrade ner i golvet då porträttet öpnades och Hermione kom inspringandes med en tjock bok i famnen. Hon satte sig ner brevid de andra och slog upp boken på bordet.
"Jag tror att jag har hittat lösningen", flåsade hon.
"Va!?!" ropade Harry överraskat.
"Titta här", sa hon och pekade ner i boken. "Det är boken om magistavar, den första boken vi läste om sådana", hon började läsa högt." magistavar andvänder en annan sorts magi än trollstavar."
"Det är det som är lösningen", fortsatte hon." Rawenclaws stav kastar tillbaka alla trollformler som vi använder på den, men jag tror att om man använder en magistav, och där med annan sorts magi, så kommer nog inte den här tillbakakastningsförtollningen att fungera."
Harry satt mållös en stund och bara glodde på Hermione som om hon vore en ängel, sen kastade han sig över henne och kramade om henne.
"Vad skulle vi göra utan dig Hermione", grät han.
"Men vart skall vi få tag på en annan magi stav?", undrade Ginny.
"Jag har redan tagit reda på det, vi ska till Magikernas Världs Museum. Där finns den sista magistaven man känner till.", svarade Hermione.
Ron tittade up på dem med sinna tomma ögonhålor.
"Ni är de bästa vänner som fins", sa han med avlägsen och sorgsen röst.
Alla tittade sorgset på honom.
"Vi ska rädda dig", sa de och gav honom en ordentlig gruppkram. Sedan samlade de sig och gick iväg till spisen för att ta sig till magikernas världs museum. Ron stannade kvar, han sa att han kände sig för svag i kroppen för att följa med. En efter en så gick de in i spisen och for iväg genom flampulver verket.
Harry som hade åkt iväg först for ut på marmorgolvet i den lilla entre hallen. Bakom disken så satt samma gamla trolkarl som när de var där senast. Harry gick fram till honom.
"Jag skulle vilja ha en besöks tur för tre personer med en guide."
"Det blir tretton galeoner", svarade trolkarlen.
Harry letade runt i fickan lite grand och fick farm den efterfrågade summan. Hermione kom nu utflygande ur spisen, med sig hade hon staven, som de dock hade slagit in i en tjock päls. Sist kom Ginny, efter det så gick de in i det andra rummet som tog dem upp till själva museét. Än en gång så uppenbarade sig det vita slottet sig när de for upp genom luften och den blå gult klädda alfen tog än en gång emot dem. Han talade om för dem att han var deras guide och förde dem sedan vidare till slottet.
"Jaha, vilken avdelning vill ni börja med?", undrade alfen.
"Vi skulle vilja se en magi stav till att böra med.", svarade Harry.
"Då får vi besöka Magiska Artefakter."
Alfen gick fram och öppnade dörren som hade den nämnda överskriften och de andra följde efter. De kom in i en hall med tio mans bredd som sträckte sig fram ungefär hundra meter och där framme så delade sig vägen. Väggar och golv var allt gjort i marmor och vid väggarna så stod det med jämna mellanrum glas skåp, innuti skåpen så fans det alltid ett svävande föremål. Harry lade märke till en extremt hög trollkarls hatt, en blå kristall stor som hans eget huvud, en två meter hög riddar rustning som blänkte i vitt, en kunga krona osv. Men tillslut så kom de fram till sitt mål, inne i ett glas skåp så svävade en två meter lång stav i renaste guld, utsmyckad med sjutton runda rubinet på toppen, skälva formen på staven såg ut som en slags virvel, ländst ner fans en knopp och lika så högst upp.
"Det här är en magi stav", började alfen tala, fast Harry höll up en hand för att hejda honom.
"Nu är det så här", sa Harry." vi har egentligen inte kommit hit för att titta på den här, vi har kommit hit för att vi absolut måste låna den."
Alfen spärrade upp ögonen och tittade förfärat på Harry.
"Snälla, få inte panik, lyssna på vad vi har att säga först", sa Ginny.
"Va-vad har ni att säga då?", undrade han försiktigt.
"Jo, du har väl hört talats som det pågående kriget mellan trollkarlarna och Voldemort", alfen hickade till när Harry nämnde namnet, tydligen så var de rädda för honom här med." Nu är det så, att Voldemort, han har gjort en sak med den här staven", harry pekade på pälsbyltet som Hermione höll i och hon öppnade det och visade upp silver staven. "Och det han har gjort med den gör att det är omöjligt att döda honom, därför så måste vi förstöra staven om Voldemort någonsin skall kunna dö. För att förstöra staven så behöver vi en annan magi stav, efter som att den använder annan magi än trollstavar."
"Voldemort har kastat en förtrollning över sin stav som gör att den kastar tillbaka alla trollformler från trollstavar", inflikade Hermione.
"Så alltså måste vi ha den där staven.", avslutade Harry.
Alfen såg ut att samla sig lite, sen harklade han sig. "Jag är tyvär inte i en sådan position att jag kan göra ett beslut i denna fråga, men jag skall hämta min överordnade så skall han avgöra vad som kommer att hända." Han knäppte med fingrarna och försvann.
De stod och väntade en liten stund, Harry undrade vilka fösvarsförtrollningar som fans i glaset ifall de skulle bli tvugna att ta den med våld. Med ett "poff" så dök alfen och en högrest man upp ur tomma intet. Trollkarlen hade en blå mantel, grått krulligt skegg och en lång slät näsa. Han tittade på dem med sina klar blåa ögon.
"Förklara situationen för mig", befalde han med förnäm röst.
Harry förklarade alltihopa en gång till. Efteråt så tog sig trollkarlen en stund på sig att tänka, sen nickade han åt dem.
"Jag kommer att låta er använda staven, jag litar på er och känner att ni talar sanning." Han höjde sin högra hand mot glaset som snabbt smälte bort i lufen. Han tog ut den glänsande staven och gav den till Harry. För att vara helt gjord i guld, så var den inte särskilt tung, det kändes snarare som om han höll i en träkäpp.
"Tack", sa Harry och de andra.
"Ni får göra försöket utomhus", sa trolkarlen och knäppte med fingrarna. Ett grönt flimmer omringade dem allihopa så att de inte kunnde se något annat, sedan försvann det och då stod de ute i den vackra parken.
"Jaha", suckade Hermione. "Det är väl dags då."
Hon tog tag i silverstaven och sköt ner staven i jorden så att den stod upp. Sedan gick hon fram till Harry och tog guld staven av honom och suckade en gång till.
"Du måste besegra Voldemort," hon tittade Harry i ögonen, han kunde se hur hennes ögon skimmrade i solljuset av tårarna som var på väg upp. " Efter att jag har förstört staven, så kommer jag att vara mycket svag, för staven suger kraften ur sin omgivning, och jag kommer förmodligen inte kunna göra något på flera dagar... Så ta och ställ er på trettio meters avstånd nu."
Tysta så gick de alla iväg medan de spänt stirrade på Hermione. Hon stod och blundade i konsentration, sedan slog hon upp ögonen och började tala i run skrifts språket. Knoppen på staven började lysa med ett guld aktigt sken medens omgivningen blev mörkare, ett svag visslande ljud började höras i luften och det började blåsa som från en virvelvind. Gröna ljus strålar började sugas ut från omgivningen och Hermione in i den nu starkt guld lysande knoppen, det gick fortare och fortare medens fler och fler gröna strålar strömmade in i knoppen. Nu var omgivningen helt mörk, som om en solförmörkelse plötsligt ägt rum, det enda som lyste var knoppen på staven. Harry kunde se hur Hermiones krafter började tryta, hon stod inte jängre upprätt, utan med böjda ben och armar. Men så gav hon ifrån sig en sista kraft ansträngning och riktade stavens topp mot ravensclaws stav.
"INCENDIUM VENTUS!" skrek hon och en enorm stråle av eld flög ut från stavens spets med ett muller som skakade om hela jorden. Elden slukade allt i sin väg och flög sedan ut utanför kanten på den flygande plattformen. Hermione föll ihop som ett löv direkt efter att hon hade kastad besvärjelsen. Harry och Ginny sprang fram och såg efter hur det var med henne. Hon hade svimmat av kraftansträngningen och andades svagt. Harry tittade upp mot det ställe som rawenclaws stav hade stått på. Där var nu marken svart som aska och det fans en stor ränna där stålen hade åkt, men någon stav fanns det inte, den var förintad, äntligen. Harry kyste Hermiones svärtade panna.
"Nu är det Voldemorts tur!", sa han sedan.
Författar not: Hej allihopa, tack för era kommentarer först och främst, jag älskar kommentarer, de är det som gör att det är värt att skriva. Anledningen till att jag inte har lagt ut några kapitel på länge är att jag har haft väldgt mycket skolarbete mm. Dessutom så lade Hogwarts.nu ner vilket var mycket sorgligt... Det gjorde även så att jag tappade lusten lite, för där fick jag en hel del kommentarer.
Nu ska jag iaf försöka skriva klart den här berättelsen innan Hp7 kommer, vilket kan bli svårt, men jag ska försöka, jag kommer inte att läsa Hp7 förens den här är klar. För jag vill jämföra mitt slut med bokens och se hur nära jag kom.
Tack för mig, hoppas att någon läser klar berättelsen, det skulle vara roligt. (Och jag vet inte hur jag svarar på kommentarer... därför skriver jag här)