Hej igen! Här kommer då första kapitel trumvirvel. Säg gärna vad ni tycker!!!

Och jag kan redan nu säga att kapitel två kommer i morgon!

Kapitel 1 – Hur man gör en sexig man

Voldemort svepte nerför trapporna till fängelsehålorna i hans herrgård. Det var tidig morgon och han skulle återigen besöka Severus Snape och förhoppningsvis få goda nyheter om att elixiret som skulle förhindra att hans mörka krafter syntes på utsidan och ge honom tillbaka hans forna glans.

När han kom ner för trapporna hörde han en explosion följt av en egendomlig stank. Han suckade och var för en gång skull glad att Severus trivdes bäst nere i fängelsehålorna. Han skulle inte stå ut med att höra explosioner och känna konstiga lukter hela tiden.

Det var knappt en månad sedan hade Severus dödat Dumbledore och sedan dess hade Voldemort fått honom att jobba på elixiret dag och natt. När det var klart så skulle Severus bli rikligt belönad.

"Hur går det?" frågade Voldemort när han kom in i rummet.

Severus såg på honom med ett av hans sällsynta leende "Allt som behövs nu är en droppe av ert blod och sedan får ska vi bara vänta tills det blir lysande och då är det klart."

"Utmärkt," viskade Voldemort och höll fram sin arm så att Severus kunde ta en droppe av hans blod.

Med ett snabbt och effektivt snitt föll en droppe ner i kitteln och vätskan i började bubbla. Voldemort såg fascinerat på när drycken började skina och tillslut lyste lika klart som en brasa, och i samma färg.

Severus öste försiktigt upp elixiret i en bägare.

"Drick det här, herre," sa han "Men jag varnar er, det kommer antagligen bli väldigt smärtsamt."

Voldemort fnös "Du kan gå nu, vila, du ser trött ut."

Detta var visserligen sant, men Voldemort ville inte att någon skulle se honom svag. Severus lämnade honom dock tacksamt.

När han var säker på att igen var i närheten tog han ett djupt andetag och drack elixiret i ett svep.

Han kände genast dess verkan. Smärta utav ben som bröts ner och växte ut igen, han kände hur huden blev slapp och spändes igen och hur musklerna började växa. Alla hans organ drog ihop sig till små knutar för att sedan börja fungera igen. Hår började växa över hela kroppen och när det var klart så körde hans nervsystem en grundlig genomgång av kroppen och fick hans leder att röra sig i de mest konstiga vinklar och allt han kunde göra var att bita ihop och låta det hända.

Tillslut, efter nästan två timmar var allt klart och han låg ihopsjunken på golvet och stirrade upp i taket.

Det kändes annorlunda. Han reste sig sakta, han hade träningsvärk som om han hade sprungit 20 mil och sedan tränat på gym i sex timmar. Han gjorde sitt bästa för att ignorera smärtan och gick långsamt och rakryggat fram till en spegel som stod i hörnet.

Det han såg fick honom att flämta till. Ingen skulle misstänka att han egentligen närmade sig sin sjuttioårsdag, än mindre att han var en Mörkrest Herre.

Han såg ut att vara mellan tretti-fyrti år och dragen var bestämda och symetriska, ögonen var visserligen fortfarande röda och hade smala pupiller, men det skulle ingen tänka på när de såg resten av hans kropp.

Det enda som störde var att han hade skägg och mustasch och längre hår än vad som var brukligt. Han ropade på en tjänare som strax gav honom en sax så att han kunde tämja hårväxten.

Medan han gjorde det bad han tjänaren att hämta Lucius.

"Min herre," bugade Lucius när han kom in i rummet och dolde sina stora ögon.

"Ah, Lucius," till och med hans röst lät annorlunda, den hade mer klang i sig "Nå, vad tycker du?"

"Ni ser strålande ut, herre," sa Lucius vördnadsfullt.

Voldemort skrapade bort det sista av raklöddret som han hade använt.

"Hur tycker du jag ska klippa håret?"

"Ni… kallade mig hit för att be om råd för er hårklippning?" Lucius såg skeptiskt på Voldemort genom spegeln.

"Nej, självklart inte, men när du ändå är här…"

"Inte för kort, antar jag, lite lagom…"

Voldemort log och började klippa sitt hår.

"Vad jag ville var att du ska hitta Laura Watson. Jag vet att hon jobbade som botare för 17 år sedan. För henne hit, oskadd."

"Laura Watson?"

"Det är trevligt att höra att du fortfarande förstår ord, Lucius, visa att du kan fullfölja order också."

"När får jag se min son igen?" försökte Lucius.

"Ta. Hit. Laura. Watson." morrade Voldemort och hörde tillfredställt hur Lucius transfererade sig därifrån.

Men han klippte håret funderade han på vad han skulle göra med Draco Malfoy. Pojken hade fått en direkt order om att döda Dumbledore och det hade han inte gjort. Men det var visserligen tack vare honom som Dumbledore var död. Kanske skulle han ge pojken någon annan uppgift?

Tillslut bestämde han sig för att klippa av luggen i ögonhöjd ungefär och låta håret där bak sluta i nacken.

Han såg sig i spegeln. Nöjd med resultatet satte han sig ner och pustade ut. Det gjorde verkligen ont i kroppen!

Efter att ha pustat ut en stund gick han tillbaka upp till sitt kontor utan att möta någon. Det var bra, han skulle använda sitt fula utseende när han mötte dödsätarna, det var onödigt att rykten om hans nya utseende kom ut. Han litade på att Lucius och Snape att inte säga något, och för att försäkra sig om det skulle han ha ett samtal med dem lite senare.

Han började gå igenom rapporter medan han väntade på att Lucius skulle komma tillbaka.

Skymningen hade hunnit komma innan Lucius uppenbarade sig på hans kontor tillsammans med en kvinna som såg ut att vara i femtioårsåldern.

"Tack, Lucius, du kan gå nu, vänta hos Severus, men väck honom inte," sa Voldemort och synande den oerhört nervösa kvinnan "Vet du varför du är här?"
Kvinnan skakade på huvudet.

"Är du Laura Watson?"

Hon nickade

"Jobbade du eller jobbar du som botare?"

"Jag jobbade som botare," viskade hon.

"Vill du ha något att äta?"

Laura såg förvånat på honom när han hoppade upp från sin fåtölj och gick fram till ett skåp där det fanns lite olika ätbara saker. Efter lite velande tog han fram en klase vindruvor, salta kex och ost. Till det tog han fram en flaska rödvin. Han ställde fram allt på sitt skrivbord och bjöd henne. Hon tog tvekande emot ett glas och en vindruva.

Voldemort lutade sig mot framsidan av skrivbordet och smuttade på vinet.

"Sir… förstår inte… vem är ni?" stammade Laura.

"Åh, allt du behöver veta är jag är fadern till barnet ni dödade."

Laura satte i halsen och fick kämpa för att få luft. Voldemort såg roat på.

Tillslut så hade Laura hämtat sig och hon såg på honom med rädslan dansade i hennes ögon.

"Jag dödade aldrig barnet! Hur skulle jag kunna göra det? Det hade ju inte gjort något!"

Voldemort log belåtet "Jag är mycket glad över att höra det. Vad gjorde du av det då?"

"Jag… gav det till en vän som sa att hon skulle lämna det på ett barnhem i Spanien som hon kände till."

"Och vem är er vän?"

Laura slog ner blicken "Hon är död sedan tio år nu, men hon sa att barnhemmet hette något speciellt… något med Encélado, tror jag att det var… jag kom ihåg det tack vare månen…"

"Tack, det räcker," sa Voldemort och försökte tänka. Det kunde inte vara så svårt att hitta ett barnhem som var döpt efter en så pass okänd måne "Ni är fri att gå härifrån nu, mrs Watson…"

"Miss Watson," sa Laura snabbt.

Voldemort såg på henne och dolde ett triumferat leende "Jag är inte intresserad."

Laura rodnade häftigt och såg ner i golvet igen.

"Jag ska låta en tjänare leda er till det ställe där du kan transferera dig härifrån."

Laura nickade bara och Voldemort lämnade rummet och såg till så att en tjänare hjälpte henne.

Han gick till Severus rum där Lucius väntade.

"Nu kan du väcka honom," sa Voldemort och såg när Lucius försvann in i ett sidorum där Severus sov.

Voldemort såg sig likgiltigt omkring. Rummet hade ingen som helst personlig prägel, förutom att det låg massa olika böcker överallt, men sedan så sov Severus egentligen bara där, resten av tiden brukade han tillbringa bland sina älskade trolldrycker.

Efter fem minuter kom Lucius och Severus ut igen. Severus muttrade något föga uppmuntrande, men Voldemort lät honom hållas. Han var på oerhört gott humör.

"Ni ser bra ur, herre," sa Severus efter ett tag.

"Jag vet," svarade Voldemort "Men det kommer ingen annan än vi att veta, jag litar på att ni inte kommer att berätta det för något?"

Båda två skakade på huvudet, men Lucius såg frågade ut.

"Allt i sinom tid, jag vill ha lite roligt först," sa Voldemort och log elakt.

De nickade båda två igen.

Voldemort tog fram en nyckel som han hade haft i fickan "Här är nyckeln till din sons cell, när du hittat honom så kan du ta med honom hem, men tro inte att jag är klar med honom."

Det såg ut som en enorm börda hade lyfts från Lucius axlar när han tog nyckeln och gick därifrån.

"Vad har ni tänkt göra nu?" frågade Severus.

"Jag har lite planer, men först så ska du få önska dig något."

"Vad menar ni?"

"Du dödade Dumbledore och sedan hjälpte du mig med det här," han gjorde en gest över sin kropp "Du förtjänar en storslagen belöning, välj något."
"Vad som helst?"

"Nästan."

"Får jag tänka på saken?"

"Naturligtvis, jag kommer att vara borta ett tag nu så du har tid att tänka efter."

Severus nickade och Voldemort reste sig.

Nu skulle han ta sig en lång skönhetssömn och nästa morgon skulle han bege sig till Spanien för att hitta sitt barn.

-----

Han hade letat hela morgonen innan han hittade stället som Laura hade pratat om. Han steg in genom en tjock stängselport av metall och ryste lätt. Han hade själv växt upp på ett barnhem och han saknade det inte. Men kanske hade hans dotter blivit adopterad? Av någon anledning tvivlade han. Om hon hade något av vare sig honom eller Bella i sig (och det borde hon ha) så skulle hon vara ett riktigt egensinnigt barn och omöjligt att få bortadopterad. Alla ville ha de lugna och tysta små barnen.

Han gick förbi några barn i fem årsåldern som gungade på gungor och tittade på honom under lugg. Han ignorerade dem och gick fram till en äldre kvinna som satt med en bebis i famnen.

"Ursäkta mig," sa han på spanska "Men jag letar efter information om ett barn?"

Gumman såg skeptiskt på honom med mörka ögon "Vad är du för en?"

Voldemort försökte hålla sig lugn. Egentligen kunde han bara tortera mugglarkvinnan tills hon berättade allt han ville för honom, men han avstod.

"Jag letar efter en flicka som kom hit för snart 17 år sedan, hon var bara några timmar gammal."

"Varför vill du hitta henne?"

Voldemort knöt en näve bakom ryggen "Hennes föräldrar letar efter henne."

Gumman nickade då och reste sig och sa åt honom att vänta där medan hon gick in för att hämta några papper.

Voldemort slog sig ner på den vita bänken som gumman suttit på. Solen sken starkt här och han måste se sjukligt blek ut, det skulle inte skada om han fick lite sol på sig.

Gumman kom tillbaka utan bebisen men med papper istället.

"När antas flickan ha kommit hit?" frågade hon.

"Hon är född den 31 augusti, och försvann när hon bara var några timmar gammal."

Gumman skummade igenom papperna "Hum… vi har två nyfödda flickor som kom i början av september det åter…"

"Hur ser de ut?" han visste att hans dotter skulle vara lik honom, det hade Bella sagt.

"Båda två var mörkhåriga och den ena hade gröna ögon och den andra bruna."

"Det är hon med de bruna ögonen," svarade Voldemort.

"Är ni säker?"

"Helt säker."

"Jaså…" gumman verkade bli försjunken i tankar.

"Jaså vadå?" frågade Voldemort irriterat "Vad heter hon?"

"Vi kallade henne Chatarina, hon var ett väldigt… livligt barn, väldigt intelligent, men hon använde det bara för att hitta på upptåg."

"Vart är hon nu?"

"När barnen fyller 9 flyttas de till andra barnhem, Chatarina flyttades till Trínculo, det ligger en bit utanför stan."

Han fick vägbeskrivningar och efter en jobbig färd uppför ett mindre berg var han framme.

Det här barnhemmet såg oerhört förfallet ut. Det bestod av en stor huvudbyggnad och två mindre barrackliknande lådor. Allt behövde restaureras och Voldemort ville knappt gå in och se hur det såg ut där inne, men han gjorde det i alla fall.

Det såg lite bättre ut än vad han hade förväntat sig, men bara lite. Det fanns någon sorts ordning och allt verkade ha sin plats och det var någorlunda rent.

Snart hade han hittat föreståndaren som var en medelålders man med en yvig svart mustasch, men med kal skalle.

Voldemort lade fram sitt ärende.

Mannen såg med ens dyster ut.

"Ja, Chatarina känner vi nog till, tack och lov för att hon kom iväg till de där internat skolorna."

"Vad menar du?" frågade Voldemort även fast han misstänkte vad för sorts internatskolor det handlade om.

"Ja… jag är inte säker, men det kom hit någon kvinna som sa att Chatarina hade fått en plats på en internatskola och att hon kunde få börja där… vi var självklart tacksamma så nu för tiden ser vi henne bara på sommarloven, och det är mer än tillräckligt."

"Så hon är här nu?" Voldemort kände sig väldigt ivrig.

"Jaa…" svarade mannen tvekande "Hon och några andra skulle åka gå ner till stranden, men om ni väntar ett tag så dyker hon nog upp…"

Voldemort kände sig irriterad, men eftersom han verkligen inte ville åka ner till någon strand och leta så fick han väl så snällt sitta där han var.