Haha, jag älskar att skriva kapitel namn. Hoppas jag förvirrar er riktigt ordentligt!

Men jag får fortfarande få reviwer hundögon

Tack så hemskt mycket till JennnyJ och hanne92 för era reviwer!!!

Nästa kapitel kommer på söndag för imon är jag inte hemma. Ha en trevlig helg!!!

Kapitel 2 – Hur man gör som man vill utan att de man vill det med vill.

Chatarina Criba låg mycket riktigt på stranden och njöt av solen, ljuden och lukterna. Hon hade inte haft någon enkel uppväxt, men för tillfället var hon helt nöjd med allt.

Om en månad skulle hon åka tillbaka till Harpálice akademin för häxor och trollkarlar, hon skulle få börja sitt sjunde och sista år där och efter det så skulle hon vara fri att göra vad hon ville!

Hon såg fram emot det. Inte för att hon hade så mycket emot skolan, det var bra så… irriterande med alla regler och alla lärare som alltid trodde sig veta bättre än alla andra. Chatarina hade flera gånger bevisat att så inte var fallet. Bara två veckor innan hon skulle sluta sitt sjätte år hade hon fått kvarsittning för att hon påpekat för läraren i trollkarlshistoria att de forntida egyptierna inte alls hade använt sig av svart magi när de balsamerade sina döda. Läraren hade surt påpekat att de örter som användes i vid balsameringen var kända för att förvara människans själ i kroppen efter döden och alltså klassades som svart magi.

Chatarina hade suckade förklarat att inom den egyptiska kulturen så trodde man att själen då och då kom tillbaka till kroppen för vila och då behövdes kroppen och kryddorna så att själen skulle hitta till rätt kropp. Men själen var inte instängd i kroppen för alltid, egyptierna hade målat flera olika hieroglyfer på kistorna som sa att själen kunde vandra fritt när den ville, men känna sig säker i sin kropp, alltså var själen inte instängd.

Då hade läraren istället sagt att egypterna använde sig av mörk magi i pyramiderna. Chatarina hade då påpekat att det inte var riktig mörk magi, utan bara magi som gjorde att fiender råkade illa ut ifall de försökte ta sig in i pyramiderna.

"Hur förklarar du då det faktum att när vi idag försöker gå in där så råkar vi ut för förbannelserna?" hade läraren frågat och spänt ögonen i henne.

Chatarina hade oskyldigt sett tillbaka "Men vi är ju deras fiender, vi vill ju ta oss in i deras pyramider och stjäla deras hemligheter och det gör ju oss till fiender och alltså råkar vi ut för förbannelserna."

Då hade läraren inte haft något mer att säga och Chatarina hade istället fått kvarsittning. Läraren hade varit oerhört kreativ och tvingat henne att sitta och skala potatis en hel kväll.

Inte för att det spelade någon större roll, trots de inkompetenta lärarna skulle trolldomshistoria alltid vara hennes favoritämne.

"Cacta! Vill du vara med på lite volleyboll?"

Chatarina tittade upp när hon hörde sitt smeknamn. Nästan alla kallade henne Cacta.

"Nej, jag tror jag ska gå tillbaka nu," svarade hon flickan som ropat.

Om de skulle försöka vara sociala igen så var det bäst att gå. Cacta hade aldrig gillat det där med att umgås med folk. Slöseri med tid.

Hon gick långsamt tillbaka mot barnhemmet och njöt av blickarna hon fick.

Det var många på stranden och de flesta följde henne med blicken när hon gick i sin svarta bikini och en handduk under armen.

Hon var lång och kurvig och hade långt mörkbrunt hår och nötbruna ögon. Hon gillade verkligen sitt utseende. Lägg sedan till att hon råkade ha starka magiska krafter också. Hon var helt enkelt oslagbar.

När hon kom upp barnhemmet hörde hon någon som ropade. Hon suckade när hon kände igen rösten som föreståndaren. Hon hade aldrig gillat honom. Ibland verkade det som om han tyckte lite för mycket om barn, men det hade aldrig hänt något som hon kände till om, och hon kände till det mesta som föregicks på hemmet.

"Chatarina, ta på dig något, det är en man här som vill träffa dig," skällde han på henne.

Cacta blev så nyfiken att hon inte brydde sig om att käfta emot. Istället så drog hon på sig en lätt mörkgrön bomullsklänning och gick till framsidan där föreståndaren sa att mannen var.

Mycket riktigt satt det en man där med sitt bleka ansikte i solen. Cacta undrade flyktigt om han hade varit sjuk. När han hörde att hon kom så vände han huvudet mot henne och de såg på varandra.

Hon hade aldrig sett en mer karismatisk man. Det fanns något i hela hans uppenbarelse som sa att det här inte var någon man sa emot. Cacta blev genast nyfiken och ville testa vad som behövdes för att driva honom till vansinne.

Mannen verkade se lika genomskådande på henne "Så du är Chatarina."

"Alla säger Cacta," svarade hon.

Han reste sig "Pratar du engelska?"

Hon nickade, hon kunde prata både spanska, engelska, italienska och latin. Hon kunde säkert pröva sig på portugisiska också eftersom det var så likt spanska.

"Kan han det?" frågade han, nu på engelska, men en gest mot huset där föreståndaren var.

"Nej," svarade Cacta.

"Vilken skola går du på?" frågade han

"Harpálice," svarade hon. Först nu märkte hon vilka underliga ögon han hade. De var mörkröda för tillfället, men hon var säker att hon hade sett hur de brann till. Dessutom hade han smala pupiller, som en katt.

"Häxa alltså," konstaterade han.

"Och du är trollkarl," svarade hon.

Av någon anledning fick det honom att skratta.

"Vad gör du här?" frågade hon när han slutat skratta.

"Jag fick höra talas om dig och tänkta att det verkligen är på tiden att vi träffas."

"Vad menar du?"

"Vet du hur arg jag blev din mor ljög för mig och sa att du var dödfött?"

Av någon anledning fungerade Cactas hjärna trögt "Mi madre?"

"Ja, men när hon blev galen berättade hon allt för mig."

"Loco?"

"Måste du upprepa det jag säger?"

Cactas hjärna började komma ur sitt tröga tillstånd "Så du är min bilogiske far?"

"Där kom det…" muttrade han men såg leende på henne.

"Vad heter du?"

"Kärt barn har många namn, Chatarina," skrockade han "Men vår sort känner mig väl bäst som Voldemort."

-----

Voldemort hade väldigt svårt att förklara sina känslor för flickan. Hon verkade inte riktigt vara som han, snarare en blandning mellan honom Bella. I alla fall hade han bestämt sig för att ta med flickan hem. Han ville veta mer om henne, om hennes krafter och hennes funderingar och idéer. Han såg henne som ett pussel som han ville lösa.

Han hade alltid gillat pussel.

Han hade egentligen inte tänkt berätta vem han var, men det hade bara slunkit ur honom. Nu fick han nöjet att se henne känslor skifta mellan förvåning, förfäran, tvivel, förvåning igen, accepterandet och tillslut nyfikenheten.

"Så du har alltså ett barn?" frågade hon tillslut.

"Uppenbarligen, du är lik mig i färgerna, men du har din mors kropp," sa han och blev ganska förundrad över hur mänsklig han lät. Han trodde han hade gjort sig av med det för länge sedan.

"Jaså… vem är min mor?"

"Jag kanske presenterar er för varandra…" sa han strävande, han hade knappt träffat henne sedan han hämtat dem från Azkaban, han hade varit för upptagen.

Visserligen hade han räddat henne, och bara henne, från att hamna i Azkaban igen förra året, men det var mest för att han ville ha ihjäl Harry Potter och när det misslyckats så hade han helt enkelt grabbat tag i henne och transfererat dem därifrån. Efter det hade han varit för frustrerad för att orka med henne och sedan dess hade de bara träffats på mötena.

Sanningen att säga hade han i sin förra kropp inte haft någon som helst lust för intimiteter. Det hade helt enkelt inte funkat. Men nu kunde han känna ett sug att få dela någons bädd igen. Han kanske skulle besöka Bella när de kom tillbaka igen.

"Vad tänker du på?"

Han drogs ner på jorden igen av flickan som stod framför honom.

"Vill du komma härifrån?" sa han.

"Varför skulle jag vilja det? Om en månad kommer jag åka iväg till min skola igen, gå där ett år och sedan kan jag göra vad jag vill. Jag tror jag står ut en månad till här."

"Men jag tycker att du ska följa med mig," sa han irriterat.

"Aldrig, jag litar inte på dig."

"Det gör du nog rätt i," mumlade han och grep tag i hennes arm "Tyvärr har du inget större val."

Han transfererade henne därifrån.

-----

När allt slutat snurra slet hon sig loss från honom.

"Varför gjorde du sådär för?" frågade hon arg.

"Vadå?" log han.

"Kidnappade mig! Jag sa ju att jag inte ville komma hit."

"Kära barn, trodde du verkligen att jag skulle låta mitt eget blod stanna kvar bland massa mugglare?"

"Men de kommer ju undra vart jag är!"

"Nejdå, jag har ordnat det. Jag kastade en liten förtrollning över föreståndaren…"

"Jaså… men jag vill inte vara här!"

"Lugn, flicka, du kommer inte att stanna här för evigt, jag vill bara lära känna dig lite först," han log elakt.

Cacta suckade och såg sig omkring i hennes fängelse. Rummet var av sten och mattorna, sofforna, fåtöljerna, gardinerna och alla annan inredning gick i mörkgrönt. Det fanns vissa böcker i bokhyllorna som gav några färgklickar, men det var det lilla det. Cacta bestämde sig på en gång att det behövde dekoreras om. Hon gillade färger.

"Det här kommer att bli dina rum," sa han och gjorde en gest runt om kring sig, Cacta såg att det fanns tre dörrar i rummet.

"Den dörren går in till ditt sovrum, den där går till badrummet och den där leder till resten av huset." sa han och pekade på respektive dörr "Den kommer du inte använda."

"Varför inte?" frågade hon.

"Det är fler är nu som bor här, och jag vill inte att någon ska veta vem du är än," sa han "Kan du transferera dig?"

"Självklart," fnös hon "Men jag får inte."

"När jag säger till så får du det, så länge som du är här kan du i alla fall använda magi, även fast du inte är 17, ministeriet känner inte till det här stället."

Cacta sken upp "Realmente?"

"Dessutom ska du be om en förflyttning till Hogwarts."

Han bestämde alldeles för mycket för hennes smak "Varför då?"

Han såg irriterat på honom "Vår förfader är en av grundarna till den skolan, det skulle vara en skam om du inte har gått där."

"Och det är enda anledningen?"

"Nej," sa han bara "Det är kaos på Hogwarts för tillfället, det kommet inte bli svårt för dig att få en plats."

"Är det allt?" frågade hon irriterat.

"Om det är något du behöver så kan du kalla på Hood, han ger dig vad du vill."

Innan hon hann protestera mer hade han gått ut ur rummet och stängt dörren. Hon gjorde ett försök att gå efter men när hon kom fram till dörren så fick hon en stöt som gick genom hela kroppen.

Hon skakade på huvudet och såg på sitt nya rum. Det behövde verkligen möbleras om.

-----

Voldemort kände sig väldigt nöjd. Han trodde att han kunde få stor nytta av sin dotter. Hon verkade ha stor magisk kapacitet. Visserligen verkade hon vara impulsiv, men han hade ju lyckats forma flickans mor så då borde det ju inte dottern bli svårare.

Visserligen fick han använda lite andra metoder, men i alla fall.

På tal om Bella…

Han gick igenom sin mörka herrgård tills han kom fram till våningen där de flesta av hans anhängare bodde.

Han knackade på till dörren där Bella bodde tillsammans med Rodolphus. När ingen svarade öppnade han dörren och gick in.

Bella satt på golvet med håret tovigt hängande över ansiktet. Hon hummade för sig själv och verkade inte märka när han kom in. Han gick fram och ställde sig bakom henne.

"Vad gör du Bella?" frågade han mjukt.

Hon såg upp på honom. Hennes ögon smalnade när hon synade honom.

"Du ser ny ut," sa hon tillslut.

Han satte sig på huk bredvid henne "Jag har fått tillbaka min gamla kropp."

Hon skrattade till "Och jag blir äldre." hon petade på sitt hår.

"Vad spelar det för roll?" frågade han mjukt.

Hon tog upp sin hand och rörde hans kind "Du är glad. Varför är du glad?"

Voldemort tog tag i hennes hand och höll den fast.

"Jag kan vara med dig igen."

"Jag trodde inte du vill… något gick fel… jag gick sönder… du ville inte ha mig längre…" viskade hon.

Voldemort drog henne försiktigt närmare sig "Du är den enda som jag vill ha, Bella."

Hon log lyckligt och suckade lättat "Vill du se vad jag har gjort åt dig!"

Han nickade och hon visade fram något som såg ut som en krona. Gjort av mänskliga fingrar.

Han skrattade när han såg den "Den är riktigt vacker Bella."

Hon log mot honom och satte försiktigt ner kronan igen.

Plötsligt öppnades dörren och Rodolphus kom in. Han flämtade till när han såg dem och Voldemort reste sig och drog med sig Bella upp. Hon såg lugnt på sin man.

"Du…" Rodolphus såg med stora ögon på Voldemort "Men… du var ju…"

"Ful?" avslutade Voldemort "Jag kom över det."

Han lade ena armen om Bella och kysste henne på kinden. Rodolphus såg ännu mer chockad ut.

"Jag vill att du försvinner från Bella, Rodolphus," sa Voldemort och såg ömt på Bella "Jag har aldrig tyckt om att dela henna med någon."

Bella fnittrade till och slog båda armarna om Voldemort midja.

Rodolphus såg oerhört ledsen ut. Tills skillnad från Bella hade han inte förlorat sitt förstånd i Azkaban, bara blivit mer deprimerad. Och detta hjälpte honom inte alls i hans bearbetning.

"Du kan… inte…" försökte Rodolphus och såg på Bella "Bella… snälla?"

Bella såg föraktfullt på honom "Enda skället till att jag gifte mig med dig var för att han tvingade mig! Och tror du verkligen jag har varit trogen? Jag födde ett barn och det var hans!"

Rodolphus såg svimfärdig ut.

Bara för att vara riktigt jävlig tog Voldemort tillfälle i akt att böja sig ner och kyssa Bella. Han hörde ett kvidande och sedan en dörr som smällde igen. Han bröt kyssen och såg på den leende Bella.

"Varför?" frågade hon.

Det var en väldigt smart fråga för att vara Bella.

"Jag har hela världen i min hand, och det kommer att bli väldigt ensamt på toppen, så då vill jag ha dig där."

Hon suckade lyckligt.