Tada! Nytt kapitel, precis som jag lovade! Hoppas ni gillar det.

Kapitel 3 - Hur man hittar sin son

Lucius Malfoy fick leta länge innan han hittade sin son, när han tillslut hittade dörren där nyckeln passade grät han av lättnad.

Draco var mycket riktigt där inne, medvetslös. Lucius brydde sig inte om att ens försöka väcka honom utan lyfte upp den allt för lätta kroppen och transfererade sig hem till sin egen herrgård.

"Narcissa!" ropade han och lade försiktigt ner sin son i en soffa i sitt arbetsrum. Han undersökte snabbt Dracos kropp och fann till sin lättad inge större skador. Det verkade som om Voldemort hade varit snäll och bara slängt in Draco i cellen.

"Narcissa!" ropade han igen.

Han fru öppnade dörren "Vad…" hon flämtade till och sprang fram till sin sons kropp "Du hittade honom!"

Lucius nickade och kramade om Narcissa "Det är inga större fel på honom, han är bara lite undernärd och i stort behov av ett bad."

Narcissa lutade huvudet mot Lucius bröst. Åren hade varit skonsamma mot dem båda två och Lucius kunde fortfarande med lätthet säga att hans fru var den vackraste varelsen som vandrat på jorden. Narcissa tyckte samma sak om Lucius.

Draco rörde sig och verkade vakna. Narcissa satte sig bredvid hans huvud "Min lille prins, hur är det?"

Draco öppnade ögonen "Mamma?"

Narcissa log ner mot honom. Draco satte sig långsamt upp. Han hade svårt att ta in vad som hände runt omkring honom, men det verkade som om han var hemma nu. Tårar började rinna på honom och han kände någon som hårt kramade om honom. Han tog ett djupt andetag och kände igen sin mors doft.

Han var äntligen hemma!

Vad som hade hänt efter den natten då han och Severus flytt från Hogwarts var som ett stort virrvarr av tankar han inte kunde få någon rätsida på. Han kom ihåg att de hade kommit till Voldemort och berättat att Dumbledore var död. Efter det hade han Voldemort slängt ner Draco i en fängelsehåla där han ensam och hungrig hade suttit. Då och då hade någon kommit och gett honom något litet att dricka och äta, men inte på de senaste dagarna.

Han kände hur någon försökte mata honom med soppa och drog tillbaka till nuet. Han sörplade tacksamt i sig maten som Narcissa gav honom.

Efter att han var klar med det hjälpte Lucius honom att ta ett bad och sedan fick han lägga sig i sin egen säng och där somnade han igen.

Lucius såg ner på sin son, tacksam över att han var hemma igen. Både han och Narcissa hade gått som på nålar sen senaste månaden. Severus hade berättat att vad Voldemort hade gjort och allt de kunde göra var att hoppas på att Voldemort fick en bra dag och släppte ut honom. Tydligen hade Voldemort haft en bra dag nu. Lucius smekte sin son på huvudet och gick tillbaka in i sitt arbetsrum där Narcissa väntade.

"Hur är det med honom?" frågade hon oroligt.

"Lugn, han sover nu, jag har satt en husalf på vakt utanför ifall han behöver något," Lucius slog sig er i soffan tillsammans med henne.

Hon lade huvudet på hans axel och han tog tag i händer.

"Jag har varit så orolig, jag trodde att han var…" Narcissa kved.

"Han är hemma nu käresta, han kommer snart vara frisk igen."

"Och sen då?"

"Vadå?"

"Vad har han för liv nu då? Om vi har tur kommer Mörkrets Herre bara ignorera honom i fortsättningen och frysa ut honom. Och han kan ju inte avsluta sin utbildning, och om ministeriet får tag i honom…"

"Jag vet…"

"Jag menar det är ett under att de inte har kommit hit för att leta efter dig än, de borde de ha gjort."

Lucius suckade. Första tiden efter att han hade rymt från Azkaban hade de varit livrädda för att ministeriet skulle komma till herrgården och leta efter honom, men antagligen hade de haft för mycket att göra för att leta efter honom. Och nu när Dumbledore var död skulle de få ännu mer att göra.

"Vi kommer på något… och kanske det finns något sätt att få honom att fortsätta sitt sista år?"

"Hur då?"

"Jag ska tänka på saken."

Narcissa suckade och han kysste henne på pannan. Han var verkligen tvungen att försöka komma på vad han skulle göra med sin son.

-----

Cacta såg nöjt på sin nya inredning. Det var verkligen tur att han lät henne använda sig av magi. Hon hade bytt de mörkgröna gardinerna till röda och färgat sofforna svarta. Mattorna som legat på golvet hade hon färgat mörkblå. Efter det hade hon trollat fram massa olika växter, hon hade en klätterväxt över bokhyllorna som hon skulle kunna klättra på om det var någon bok högt upp hon ville ha. Dessutom hade hon massa olika växter i olika former och färger i hela rummet och för att göra allt ännu mer storslaget hade hon placerat en fontän i ena hörnet med en liten faun spelades på en flöjt som staty i vattnet.

När hon var klar med det gick hon vidare in i sitt sovrum. Det var mindre än vardagsrummet och lika dystert inrett. Men några lätta små trollformler hade hon bytt färg på sänghimmel så att den gick från svart och mörkgrön till vitt och guld. Hon lät formen på sängen vara som den var. Den hade lejontassar vid benen och ett stort lejonhuvud vid huvudändan.

Det fanns ett nattduksbord och en garderob i samma stil och hon färgade om dem till guldfärger också. När hon var klar med det trollade hon fram en stereo. Hon älskade musik, hon brukade alltid lyssna på musik innan hon gick och lade sig.

Hon gick tillbaka in i vardagsrummet och slängde sig i en soffa. Vad skulle hon göra nu då?

Hon satte sig upp igen när hon hörde att dörren öppnades. En vilt främmande man kom inspringandes med tårar i ögonen. När han fick syn på Cacta stannade han upp stirrade på henne. Cacta stirrade tillbaka. Han famlade bakom sig efter handtaget.

"Jag skulle inte…" han ryckte häftigt till när en stöt gick genom kroppen.

"Göra sådär…" avslutade hon lamt.

Mannan flämtade.

"Vem är du?" frågade Cacta nyfiket "Och vad gör du här?"

"Jag skulle bara hämta en bok som jag visste fanns här," svarade mannen och tog några djupa andetag "Jag är ledsen, jag visste inte att du borde här miss…"

"Criba, Chatarina Criba," svarade hon "Y tú?"

"Rodolphus Lestrange," svarade han dystert.

"Varför är du ledsen?" frågade hon nyfiket.

Rodolphus suckade "Jag fick precis veta att min fru har varit otrogen och nu kommer de antagligen döda mig… inte för att otroheten gör så mycket… men…" han avbröt sig och såg förlägen ut.

"Elak kärring," sa Cacta lätt "Vad var det för bok du ville ha? Jag kan hjälpa dig hämnas om du vill."

Han såg konstigt på henne "Varför skulle du göra det?"

Hon ryckte på axlarna "Jag har inte så mycket annat för mig."

"Jag letar efter E pluribus unum."

Cacta reste sig och klättrade smidigt uppför klätterväxten. Hon letade lite tills hon hittade boken. Hon hoppade ner igen och gav den till Rodolphus.

"Tack, vad gör du här förresten?" frågade han och satte sig ner med den ganska tunna boken i handen.

"Voldemort kidnappade mig," muttrade hon.

"Varför då?" frågade Rodolphus förvånat.

"Fråga inte mig! Han är väl ett kontrollfreak eller nått."

Rodolphus synade Cacta "Du liknar honom… är ni släkt?"

"Det verkar som det."

"Jaså…" Rodolphus sa inget mer men Cacta kunde se att han tänkte intensivt.

Tillslut verkade han komma fram till något för han nickade och sa "Saken är den att jag fick veta att min fru har varit otrogen med honom under hela tiden vi har varit gifta och att enda skälet till att hon gifte sig med mig var för att han sa åt henne att göra det. Men hon låtsades alltid som om allt bara var bra…"

Cacta klappade honom på axeln då han tvingade tillbaka tårarna igen "Varför gör Voldemort sånt?"

Rodolphus skrattade kallt "För att han kan, för att han vill… för att han är besatt av henne."

Nu var det Cactas tur att tänka efter. Ifall Rodolphus fru och Voldemort hade varit tillsammans länge… kunde då… Hon undrade ifall Rodolphus fru kunde vara hennes mamma. Det skulle inte förvåna henne. Ingenting förvånade henne längre.

"Vad har du tänkt hitta på då?" frågade hon istället.

Rodolphus visade henne en sida i boken. Hon log.

"Rodolphus, jag tror det här är början på en underbar vänskap."

-----

"Bella… du är… helt underbar," stönade han.

Bella såg upp på honom och log. Hon tyckte verkligen om att tillfredställa sin herre.

Hon fortsatte att ge honom en avsugning som de flesta vanliga män skulle drömma mardrömmar om. Rodolphus hade slutat att be om sådant för länge sedan. Han klarade helt enkelt inte av hennes nya, tuffare, stil. Voldemort hade inget emot det. Smärta hade aldrig varit något problem, det var ju de enda gångerna man visste att man verkligen levde.

När hon fått honom att komma en sista gång kröp hon upp bredvid honom och purrade i hans öra. Han skrattade tyst med slutna ögon.

Hon smekte hans bröt med fascinerad min, han hade inte så mycket hår på bröstet och det gillade hon. Hon föreställde sig hur det skulle vara att skära små skåror med en kniv där. Det skulle bli så vackert. Hon kunde se det framför sig, sin älskande, blodig och lustfylld.

Hon såg upp på hans ansikte igen. Han såg tankfullt på henne. Hon log oskyldigt och bet honom i axeln. Han flämtade till vid hennes impuls.

Hon slickade i sig det lilla blod som hade kommit ut från såret och gäspade sedan.

"Trött min ros?" frågade han ömt.

Hon nickade och kurade ihop sig till en boll vid hans sida. Han kysste henne på pannan.

"Sov du, jag har lite saker att ta hand om."

Hon svarade inte. Hon hade redan somnat.

Voldemort steg upp och drog på sig en morgonrock. Han stannade ett ögonblick och såg ner på den sovande kvinnan. När hon sov såg hon mycket yngre ut. Han undrade vad hon drömde om, men kom snart på att han antagligen inte vill veta. Vem visste vad hon hade fått stå ut med under sin tid i Azkaban.

Han gick in i badrummet och tog en snabbdusch innan han klädde på sig sin vanliga svarta klädnad och gjorde en lätt illusion som fick honom att se ut som han gjorde när han precis blivit återfödd. Nu skulle inga mer få se hans nya utseende.

Han gick ner till salen där han brukade ha möten. Slingersvans var som vanligt där och gjorde ingenting. Voldemort suckade, han tyckte verkligen inte om den dumma lilla råttan. Han gjorde aldrig någon nytta.

Där och då bestämde sig Voldemort att Bella skulle få Slingersvans i födelsedagspresent nästa vecka. Hon skulle säkert komma på något kreativt att göra med honom.

Slingersvans började darra när han fick syn på Voldemort.

"Kom hit," beordrade Voldemort och satte sig på sin tron. Slingersvans hasade sig långsamt fram. Voldemort grep tag om hans arm där mörkrets märke satt och satte sitt finger på det. Slingersvans kved till.

Inom fem minuter var rummet fullt och Voldemort såg på de församlade. Varken Bella eller Rodolphus var där, men det förvånade honom inte.

"Jag har en sak att meddela," sa Voldemort med hög röst "Rodolphus Lestrange är inte längre välkommen i vårat sällskap. Ser ni honom ta med honom hit, död eller levande."

Voldemort hade kommit fram till att detta var det enklaste sättet att få Bella för sig själv. Det var inte precis så att de kunde ta ut skilsmässa. Då var de tvungna att kontakta ministeriet och eftersom de båda var efterlysta i hela trollkarlsvärlden var det en dålig idé.

Dessutom kunde Rodolphus bli ett hot nu. Det var tydligt att mannen någonstans djupt inne fortfarande älskade Bella. Folk hade mördat för mindre.

Dödsätarna skruva på sig, men ingen sa något. De visste bättra än att ifrågasätta hans order.

"Inre cirkeln stannar kvar, resten lämnar oss," beordrade han.

Större delen av församlingen lämnade dem och de som var kvar kom närmare. Det var Lucius Malfoy, Severus Snape, Rabastan Lestrange, Syskonen Carrow, Antonin Dolohov och Travers.

"Jag hoppas detta inte kommer vara något problem för dig, Rabastan?" frågade Voldemort lent.

"Nej, herre," svarade Rabastan. Som om han kunde svara något annat.

"Bra, nu måste vi diskutera hur vi ska få in en ny spion på Hogwarts," fortsatte Voldemort.

Den andra nickade.

"Draco skulle med all säkerhet vilja det," inflickade Lucius snabbt.

Voldemort log för sig själv, han visste att Lucius skulle säga det.

"Hur hade du tänkt att det skulle få till, Lucius?" frågade han "Det enda bra med Dumbledore var att han alltid gav folk nya chanser, jag tvivlar på att det finns någon sådan nu."

"Låt mig göra att försök, herre," envisades Lucius "Om det inte går så får vi helt enkelt hitta någon annan."

"Okej, Lucius, gör ett försök," Voldemort hade själv fått en bättre idé, men det behövde inte hans dödsätare veta.

När de var klara med allt skickade Voldemort iväg dem igen och började skriva ett brev till Hogwarts nya rektor, Minerva McGonagall där han berättade hur gärna han ville få in sin sjuttonårige dotter på den engelska skolan eftersom de precis flyttat dit och han ville att hon skulle få lära känna ungdomar i det nya landet. Efter det skrev han att han hade hört att de sökte en ny lärare i försvar mot svartkonster och att han mer en gärna skulle kunna tänka sig att undervisa kursen.

Han signerade brevet som mr Marius Criba.

Han log för sig själv när han skickade iväg brevet med en svart tornuggla. Detta var en av hans mest geniala idéer. Om han lyckades skulle han snart personligen ha ihjäl alla i Fenixorden. Han behövde bara få dem att lita på honom och så skulle han själv bli medlem. Första steget var att bli lärare. Då kunde han dessutom påverka de små barnen. Det skulle bli kul.

Han gick vidare genom huset och knackade på Cactas dörr. Han kunde visserligen bara öppna dörren och storma rätt in, men han ville vara lite hänsynsfull. Han väntade i 30 sekunder innan han gick in.

Cacta låg på soffan med benen slängda över ryggstödet och en bok i handen.

"Du har verkligen omdekorerat," sa han stilla.

"Ja, jag tyckte in om hur det såg ut innan," svarade hon utan att ta blicken från boken.

Han satte sig ner i en soffa mitt emot henne "Se på mig när jag talar med dig."

Hon suckade, stängde boken och vände huvudet mot hans håll "Vad vill du? Räcker det inte med att du kidnappar mig?"

Han log mot henne, han hade börjat le en hel del på sista tiden.

"Jag vill veta vad du kan," sa han lugnt "Kan du prata med ormar?"

"Sí."

"Är du duktig på Legilimering och Ocklumenering?"

"Tillräckligt," svarade hon nonchalant.

"Vi får testa det. Är du bra på att göra elixir?"

"Sí."

"Non-verbala trollformler?"

Utan ett ord lyfte hon sitt trollspö och fick en vas bordet att börja sväva.

"Bra. Trolldom utan trollspö då?"

"Lite."

"Jaså…" han såg tankfullt på henne. Det skulle han testa senare "Hur är du med Svartkonster då?"

"Vi fick inte lära oss svartkonster i skolan," svarade hon undvikande.

"Än sen då?"

"Jag har läst en del, men inte praktiserat… så mycket…"

Han höjde ett ögonbryn "Har du någonsin dödat någon?"

Hon fick ett trängt uttryckt i sina ögon och verkade med ens ledsen.

När hon inte svarade så suckade han "Nåja, det kommer väl fram tids nog."

Hon sa fortfarande ingenting.

"När du kommer in på Hogwarts vill jag att du spionerar åt mig."

"Va? Varför skulle jag göra det?"

"För att jag ber dig."

"Aldrig i livet."

Voldemort reste sig "Vi får se hur det blir med den saken."

Han skulle visserligen spionera en hel del själv, men det var alltid bra att ha fler källor så att man fick perspektiv på det hela. Dessutom så kunde han inte vara på två ställen samtidigt.

Inte än i alla fall.