Visst är måndagar den västa dagen i veckan? Nåja, hoppas jag kan göra eran måndag ljusare med ett nytt kapitel!

Kapitel 4 - Hur man lurar sin fiende

Hermione Granger satt ensam på en parkbänk och försökte läsa. Hon hade inte stått ut med att vara hemma. Hennes föräldrar bråkade hela tiden och hon kunde inte låta bli att tänka att det var hennes fel. Hennes mamma hade alltid störtat henne i vad hon än gjorde, men hennes pappa hade alltid haft problem med det faktum att hon var häxa. En halvtimme tidigare hade hon fått höra hennes pappa skrika till hennes mamma om hur det var hennes fel att de hade fått en sådan dotter.

Kanske inte så konstigt att Hermione hade svårt att koncentrera sig på att läsa. Tårarna var iväg.

Hon suckade irriterat och slängde boken i väskan igen. Hon var glad över att det bara var två veckor kvar till hon skulle åka tillbaka till Hogwarts.

Veckan innan hade hon träffat Harry och Ron på Bills bröllop. De skulle också åka tillbaka till Hogwarts det sista året. Harry hade tänkt mycket under sommaren och kommit fram till att det ställe som det var bäst att söka hemligheter om Voldemort var det ställe där Voldemort hade känt sig som mest hemma, alltså skolan. Dessutom var han tvungen att ha en fullständig utbildning ifall han skulle fortsätta som auror. Det vill säga, om han lyckades överleva Voldemort.

Plötsligt hörde Hermione någon annan snyfta. Nyfiket vände hon sig om.

Det satt någon bakom ett träd, hon kunde se benen på personen, och snyftade. Hon reste sig och gick fram till trädet.

Och flämtade till.

Där satt ingen mindre än Draco Malfoy.

Han såg upp på hennes när hon flämtade och såg lika förfärad ut själv.

"Vad gör du här?" frågade hon förvånat.

"Gå din väg."

Kontigt nog lät han inte elak eller tyken, bara ledsen.

"Varför gråter du?"

"Varför skulle du bry dig om mig?"

"För att jag är människa!"

"Jaha…" Han satt tyst ett tag innan han såg upp på henne "Varför gråter du själv då?"

"Därför..." hon tystnade "Hur vet jag att du inte kommer driva med mig?"

"Fint, du behöver inte berätta," fräste han och såg ner i marken igen.

Hermione suckade "Jag gråter för att mina föräldrar grälar med varandra hela tiden och för att det är mitt fel, du då?"

Han såg på henne som om han ville se ifall hon talade sanning.

"Okej, jag rymde från… Du-vet-vem och jag kan inte gå hem för min far kommer bara att ta mig tillbaka till honom och då kommer jag bli mördad," han verkade kämpa hårt för att inte börja gråta igen.

Hermione flämtade till och sjönk ner bredvid honom "Men… varför… rymde du?"

"Jag kunde inte döda Dumbledore… jag vill inte döda någon! Och Voldemort låste in mig… och tillslut så lyckades jag rymma."

Hermione bet sig i läppen "Kom, jag ska ta dig dit det är säkert."

Draco såg på henne med stora ögon "Men… vem skulle ta emot mig? Din sida hatar mig, Potter hatar mig… och jag kan inte klandra dem…"

Hermione tog hans hand och försökte le uppmuntrande. Inte för att hon hade den minsta lust att hjälpa honom, men hon kunde bara inte lämna honom sittandes ute utan någon stans att ta vägen. Hon litade inte på honom, men kanske om han fick se hur förlåtande den goda sidan kunde vara så kanske han skulle kunna bli en god människa.

"Tack…" sa han och hon transfererade dem därifrån.

-----

Draco kände sig smått spyfärdig. Inte nog med att han var tvungen att röra vid smutsskallen, nu var han tvungen att gömma sig bakom henne.

Han och hans far hade kommit på att den lättaste vägen in i fenixorden skulle vara genom Hermione Granger. Hon ville alltid visa sig snäll och duktig. Hon skulle få en riktigt storartad dag om det verkade som om hon ändrat honom till det bättre.

Draco var en otroligt bra skådespelare. När han var liten hade han faktiskt spelat en hel del teater och efter det hade Snape lärt honom en hel del knep om hur man är en bra spion.

"Det är ett trick!" skrek Harry "Fattar du inte att han försöker lura oss, nu när Snape inte kan spionera längre…"

"Han har skaffat en annan spion," framhävdade Draco. Han visste inte om det var sant, men allt för att ta bort honom från de misstänkta.

"Jaså, vem då?" frågade Harry och såg på honom istället för Hermione.

"Jag vet inte, jag vet bara att Snape aldrig var den enda spionen! Men… han… höll den andra källan hemlig!"

Det var otroligt vilka bra lögner han kunde hitta på. Han kanske borde satsa på en skådespelarkarriär när allt detta var över. Han skulle säkert kunna tjäna en hel del, och lite pengar satt aldrig fel.

Harry skakade på huvudet "Jag vill inte ha honom här."

Draco kände att det var dags att sätta på en sista snyft show "Han kommer döda mig om han hittar mig! Snälla, jag vill bara gå sista året på Hogwarts och sedan sticker jag och kommer aldrig tillbaka."

Harry såg skeptiskt på honom "Vart har du tänkt åka då?"

"Amerika," svarade Draco snabbt.

Harry suckade "Det är bäst för dig att du inte ljuger, Malfoy."

Draco gav ifrån sig några krokodiltårar till

Harry suckade igen "Nåja, jag tar honom till McGonagall så får hon bestämma vad vi ska göra."

Draco stammade fram några tack medan han hurrade inombords. Förhoppningsvis skulle McGonagall falla lika snabbt.

-----

Cacta suckade medan hon stirrade ut genom fönstret. Det var en vacker solig dag. Och hon var fortfarande inlåst. Hon hade varit inlåst i två veckor nu. Om det inte vore för Rodolphus så visste hon inte hur hon skulle stå ut.

Varje gång Voldemort hade varit där hade Rodolphus gömt sig inne i hennes sovrum. Voldemort kom förbi varje kväll för att försöka ta reda på fler saker om sin dotter, men Cacta var lika envis som han och svarade inte.

"Jag är färdig!" ropade Rodolphus plötsligt från badrummet.

Cacta, som suttit i helt andra tankar började skratta innan hon kom på vad han verkligen menade.

Hon rusade in i badrummet där Rodolphus hade gjort om hennes handfat till en kittel. Den senaste veckan hade hon fått använda badkaret ifall hon ville tvätta händerna.

Han log med hela ansiktet när hon kom in.

"Titta, den är perfekt!" han pekade på brygden som såg ut som tjära.

"Underbart!" fnittrade hon och tog fram en chokladask och sitt trollspö. Med en lätt förhäxning hade hon bytt ut innehållet i alla utan två chokladbitar i asken till den tjärliknande elixiret.

"Nu är det bara att vänt…" längre hann han inte fören de hörde någon som knackade på dörren.

Cacta skyndade sig ut från badrummet och stoppade samtidigt en av de ogiftiga chokladbitarna i munnen.

Voldemort kom in med bestämda kliv.

"Vad gör du?" frågade han när han fick se henne stå precis utanför badrummet med en chokladask i handen.

Cacta svalde "Jag fick choklad av någon, den smakar jättegott."

Han såg misstänksamt på henne "Hur vet du att den inte är förgiftat eller nått?"

"Tror du jag är dum? Jag har kollat igenom dem såklart!"

Hon tog upp den sista ogiftiga biten och stoppade den i munnen, sedan ställde hon ner asken på bordet.

"Vad vill du?"

"Du har blivit intagen till Hogwarts," sa han.

"Men jag vill inte gå där!"

"Du kommer att gå där och du har inget att säga till om det," fräste han och slängde åt henne brevet "Du får åka och handla in dina saker imorgon om du vill och jag råder dig till att inte hitta på några dumheter."

Cacta himlade med ögonen och till hennes stora nöje tog han en chokladbit.

"Jag har inte sagt att du får ta!" sa hon med spelad ilska.

Han log mot henne och åt upp chokladbiten.

Nu var det bara att vänta.

"Har du övervägt mitt anbud?"

"Vadå? Att spionera? Aldrig i livet."

Han suckade och reste sig. Cacta såg till sitt stora nöje att han började bli lila. Snart skulle han börja krympa också.

Dessvärre valde han då att titta ner på sin hand. När han såg att den var lila flämtade han till.

"Vad har du gjort, ungjävel?!"

Cacta försökte se lika förvånad ut som honom, men det var svårt "Mí? Varför skulle jag göra något? Det var ju min choklad!"

Han slängde en ilsken blick på henne innan han rusade därifrån.

Cacta tjöt av skratt.

Rodolphus kom ut ur badrummet, också skrattandes.

De sjönk ner i soffan.

"Han kommer att hämnas," flämtade Rodolphus tillslut.

"Äh, han kommer aldrig få veta vem det var," sa Cacta glatt.

Rodolphus såg oroligt på henne. Det verkade som om hon underskattade Voldemort. Det var aldrig bra.

Cacta tog upp brevet och läste igenom det.

"Men jag kommer i alla fall att få komma härifrån," sa hon "Det är en hel del saker jag måste handla."

Rodolphus såg över axeln på henne och visslade.

"Tusen sätt att besegra din fiende av Lorenzo Emgot… det var tunga saker, jag undrar vilken lärare i försvar mot svartkonster ni kommer ha," mumlade han.

"Hur så?"

"Emgot var en okänd svartkonstnär, väldigt få kände till honom, men han skrev en hel del böcker… i mina kretsar visste alla vad de egentligen handlar om, men… jag förstår inte vilken lärare som kan vara dum nog att välja hans böcker, de flesta tar dem som ett skämt…"

"Vi kanske ska få en annan okänd svartkonstnär som lärare," skämtade Cacta

"Ja… kanske det…"

"Äsch, va inte så fjompig Rodolphus, det kommer säkert att gå bra."

"Vi får hoppas det… vad ska vi beställa till middag?"

Cacta log mot honom "Vill du börja på något nytt elixir?"

Det var så de hade fått tag i alla ingredienser till det elixir de hade lurat i Voldemort, de hade beställt något extra varje gång de skulle äta. Husalfen Hood hade sett lite märkligt på henne, men gjort som han var tillsagd.

"Nä, men jag börjar bli hungrig… men nu när du säger det, skulle du kunna be Hood ta hit något att måla på?"

"Gillar du att måla?" Cacta såg förvånat på honom.

"Ja…"

"Okej…" Cacta skickade in Rodolphus till hennes rum igen och kallade på Hood.

"Vad vill miss?" frågade alfen.

"Jag skulle vilja beställa vegetarisk lasagne och en kanna vatten, dessutom vill jag ha penslar, färg och något att måla på."

"Ska penslarna vara inbakade i lasagnen, miss?" frågade Hood förvirrat.

"Nej, tack," svarade Cacta allvarligt, hon hade lärt känna Hoods förvirring "Jag vill ha penslarna, färgen och något att måla på vid sidan av, varken grillat, steket eller kokt."

Hood bugade sig och försvann.

Hon reste sig och skulle precis till att gå och tvätta händerna då dörren öppnade sig.

"Är du redan tillbaka Hood?" frågade hon samtidigt som hon vände sig om.

Tyvärr var det inte Hood, det var Voldemort. Och han såg oerhört arg ut.

"Så… gillade du ditt lilla… skämt?" väste han.

Cacta såg lugnt på honom "Mitt skämt? Jag sa ju att det var någon som skickade chokladen till mig."

Voldemort såg sint på henne "Hur kommer det sig det sig då att husalferna säger att du har beställt de olika ingredienserna som behövs för att göra violettelixiret?"

Ajdå… hon öppnade munnen för att försvara sig.

"Crucio."

Cacta kände hur hela hennes kropp verkade brinna, varenda nerv knep ihop sig. För att fly från smärtan använde hon sig av en meditativ kraft för att låta medvetandet lämna kroppen. Hon gav till ett illtjut lät sin ande bryta sig loss från kroppen.

Hon kände friheten uppe i luften. Hon var fortfarande medveten om vad som hände, men hon kände inget. Hon kunde se sin kropp ligga och vrida sig på golvet medan Voldemort stod ovanför med hårt ihopknipna läppar.

Efter fyra och en halv minut släppte han formeln och suckade. Cacta bestämde sig för att inte återvända till sin kropp fören han hade gått.

"Var glad att jag inte höll på en halv minut till. Då skulle du fått permanenta hjärnskador," sa han tyst till hennes kropp innan han vände sig om och lämnade rummet.

Hon sjönk ner i sin kropp igen och började gråta. Det gjorde så otrolig ont.

Rodolphus kom utspringandes och lyfte upp henne och bar henne till sin säng.

"Jag sa ju att han skulle hämnas," suckade han när han lade ner henne i sängen.

Hon snyftade bara och lät honom hålla om henne och trösta henne.