Hemma igen! Och som jag lovade kommer här ett nytt kapitel! Jag har verkligen varit flitig under semestern så jag har flera kapitel på lager nu och ni kommer att få ett nytt kapitel varje dag nu en tid framöver.

Okej, Arvwen hade påpekat för mig att jag inte översätter det Cacta säger på spanska. Det har en enkel förklaring, det Cacta säger på spanska bör ej översättas. Ni kanke har märkt att hon bara använder spanska när hon är arg? Det är inte snälla saker hon säger. Så nu vet ni det i fortsättningen. Om ni verkligen vill veta vad hon säger så kan ni googla "Spanska svordomar" då tror jag ni kan få upp vad de betyder.

Hoppas ni gillar det!

Kapitel 7 – Hur man överraskar Cacta under en tågresa

Cacta träffade inte Voldemort mer under sin vistelse i borgen, och hon klagade inte. Morgonen den första september kramade hon om Rodolphus och sa åt honom att överleva var han än begav sig och tog sedan sin koffert och transfererade sig till stationen.

Dagen innan hade varit hennes sjuttonårsdag så nu var hon myndig och det spelade ingen roll om någon såg henne transferera sig. Hon fick göra som hon ville!

"Cacta!" hörde hon någon ropa.

Det var Hermione som vinkade åt henne. Hon stod tillsammans med Harry, Ginny och Ron. Draco stod lite längre bort och log bara snabbt mot henne.

Cacta makade sig genom horden av människor och kom tillslut fram till tåget.

"Kom, vi måste hitta några platser!" sa Harry.

"Ja, gör det, vi kommer sen," Hermione, Ron och Ginny försvann åt ett håll med Draco en bit bakom sig.

Harry hjälpte henne med hennes koffert och så gick de och satte sig i en kupé i mitten av tåget.

"Vart skulle dem?" frågade Cacta när de äntligen fick lite lugn och ro.

"De är prefekter och de har alltid möten på tågen, men de kommer snart," svarade Harry lugnt.

"Så du är inte prefekt?" frågade hon.

"Helt otroligt va?" frågade Harry torrt "Den berömda Harry Potter klarar inte ens av att bli prefekt."

Cacta förstod att han hade tagit illa vid sig.

"Nej, jag menar att det är ju bra, om man är prefekt så är det ju ännu svårare att bryta lite regler här och var… måste vara väldigt opraktiskt."

Då började Harry skratta "Jag antar att du inte var prefekt på din förra skola?"

Cacta skakade på huvudet "Jag skulle vilja se den lärare med förnuft i huvudet som gav mig en sådan roll. Missförstå mig inte, jag tycker mycket om skolan, det är bara lärarna som retar mig. De flesta borde mumifieras."

Harry skrattade igen "Jag förstår vad du menar. Jag hoppas bara den nya försvar mot svartkonster-läraren är okej."

"Vad menar du?"

"Den platsen är förhäxad, vi byter lärare varje år."

"Åh… vad händer med de lärare som har haft platsen då?"

"Hum… den första dog, andra förlorade minnet, tredje sa upp sig, fjärde var en förrädare och fick en demetorskyss, femte… pja, hon är fortfarande rädd för hästar kan man säga och den sjätte…" Harrys ögon mörknade "Han är efterlyst efter mordet på Dumbledore."

"Severus Snape," sa Cacta tyst.

"Har du hört om honom?"

"Ja," Rodolphus hade berättat om honom.

"Gillar du Qudditch?" frågade Harry efter ett tag.

"Hum… nej, inte så mycket, jag har aldrig varit intresserad av sport," erkände hon "Jag förstår helt enkelt inte charmen av det."

Resten av tiden de var ensamma försökte Harry förklara för Cacta varför Qudditch var bäst, men när de andra kom tillbaka hade hon fortfarande inte fattat och Harry gav upp.

Ginny såg märkligt blek ut.

"Vad är det med dig Ginny?" frågade Harry oroligt och lade armen och Ginnys axlar.

Ginny skakade bara på huvudet "Det är inget, jag mår bara lite illa."

Hon kastade en blick på Cacta.

Draco harklade sig och de såg på honom allesammans "Jag tänkte bara säga… tack… och… jag ska gå till de mina nu, ni är verkligen snälla, men allvarligt, vi går varandra på nerverna."

Ron gav till någon ljud som kunde tolkas lite som det ville.

Draco log "Jag tänker inte gå tillbaka till att reta er eller nått sånt, och om ni behöver hjälp så står jag i skuld till er, men till dess, ha det så trevligt!"

Han höjde handen och försvann sedan från kupén.

"Skönt att bli av med honom," suckade Ron.

"Bara han inte bli lynchad av de andra i Slytherin nu…" sa Hermione oroligt.

"Äh, lugna dig, Hermione, de var ju inte så många kvar i Slytherin nu hörde du väl. Det värsta han behöver stå ut med är att bli utfryst."

Hermione suckade "Jag hoppas bara han fortsätter att hålla sig på rätt sida."

"Sluta oroa dig," sa Harry "Berätta istället vad som hände på mötet."

"Åh, just det, Cacta vi träffade din pappa."

Cacta tappade hakan. Hur kunde hon ha träffat Voldemort och fortfarande se så lugn ut? Eller, hur kunde hon ha träffat Voldemort och överlevt?

"Han är den nya försvar mot svartkonster-läraren," fortsatte hon vid hennes förvånade min "Eller… professor Criba var i alla fall väldigt lik dig och eftersom ni hade samma efternamn så tänkte jag…"

Då gick det upp ett ljus för henne. De visste inte att han var Voldemort. De trodde att han var en helt vanlig trollkarl.

"Jo… det är väl han… brunt hår… ganska lång…"

"Bruna ögon, samma drag som du… jo, ni är jätte lika," fortsatte Hermione.

Ginny såg ännu mer illamående ut. Cacta såg på henne och smög in i hennes tankar. Ojdå, det verkade som om Ginny visste lite för mycket. Hon var illamående för att hon tyckte att professor Criba var väldigt lik Voldemort. Hur sjutton visste hon hur Voldemort såg ut?

Cacta drog sig ur hennes tankar "Du skulle nog må bättre av lite kamomillte."

Ginny nickade bara.

"Jag fixar det till dig, vänta lite," Cacta reste sig, fast besluten att ställa sin far mot vägen och förhoppningsvis slänga av honom från tåget med huvudet före.

-----

Voldemort stod och lyssnade på när professor Sinistra, läraren i astronomi, stod och försökte småprata med honom. Hon betedde sig ganska flickaktig och fnittrade lite varje gång han sa något. Han fick anstränga sig riktigt hårt för att inte mörda henne. Han intalade sig hela tiden att om han klarat sju år på Hogwarts utan att någon förstod vilken rutten själ han hade skulle han klara sig nu också. Dessutom hade han en plats med auktoritet nu, det skulle bli mycket lättare.

Sinistra avbröt sig plötsligt av att någon knackade på dörren till prefekternas nu tomma vagn. Hon öppnade och Voldemort kände genast igen sin dotter stå där med bitter min.

"Ingen fara Aurora, det här är min dotter Chatarina," sa Voldemort.

"Jaså," Sinistras ögon smalnade något "Jag lämnar er, måste köpa något att dricka."

Hon försvann ut och lämnade Cacta och Voldemort ensamma.

"Vad i helvete gör du här?" frågade Cacta med armarna i kors.

"Jag trodde det var självklart," sa Voldemort, också med armarna i kors "Jag ska undervisa."

"Men någon kommer känna igen dig!" väste hon.

"Nej, Cacta, igen kommer känna igen mig, jag har inte sett ut såhär på femtio år ungefär, och de som kände mig då visste knappt vem jag verkligen var!"

"Men dina dödsätare då?"

"Tyst med dig," väste han och såg sig omkring. När han var säker på att ingen hade hört henne fortsatte han "Det är bara fyra av mina dödsätare som har sett mig såhär, och de kommer inte att berätta det för någon."

"Verkligen?"

"Ja." Voldemort kom då på att Rodolphus fortfarande fanns där ute någon stans, men det var knappast troligt att han skulle säga det till någon.

"Men varför måste du vara här?" frågade hon förtretat.

"Du ville ju inte bli min spion," sa han lätt.

"Men du har ju Draco Malfoy," påpekade hon.

Han såg förvånat på henne "Hur visste du det?"

"Jag har träffat honom, han sa det inte, men jag är väl inte lika dum som Potter och de andra."

Då log han mot henne "Jaså… har du funderat på vilket elevhem du ska hamna i?"
"Gryffindor."

Han skrattade "Tror du verkligen att du, min dotter, kan hamna i elevhemmet för de nobla och korkade?"

"Jag har mina knep," sa hon med näsan i vädret.

"Jag ser fram emot att få se hur du lyckas," sa han "Gå nu."

Hon räckte ut tungan mot honom, och det fick honom genast att tänka på Bella, innan hon gick.

Han skulle verkligen sakna Bella medan han var här. Han hade tillbringat hela dagen innan med henne för att säga hej då, men när hon förstått att det var det de gjorde hade hon blivit fruktansvärt arg. Som tur var hade han fått ut henne ur toaletten innan hon hade förstört allt där inne. Sedan hade han lovat att komma och hälsa på henne så ofta han kunde.

Han kanske skulle be henne flytta in i Hogsmed? Djupt försjunken i tankar satte han sig ner i en fåtölj och väntade på att de skulle komma fram till Hogwarts.

-----

Cacta gick med arga kliv genom tåget som skramlade och fick henne att gå ganska ostadigt vilket gjorde att hennes arga steg såg mest komiska ut och det fick henne att bli ännu argare.

"Varför så arg?" hörde hon en röst säga.

Hon stannade och såg sig om och fick syn på Draco som stod i öppningen till en kupé. Han gjorde en gest för att bjuda in henne. Hon steg tacksamt in och fick syn på två andra där inne, en liten och senig pojke mer råttfärgat hår och en flicka med mycket smink och kolsvart hår.

"Det här är Nott och Pansy Parkinson," sa han när han såg vad hon tittade på "Det här är Chatarina Criba."

"Den nya lärarens dotter?" frågade Pansy och synade henne uppifrån och ner med en lätt grimas.

"Dessvärre," suckade Cacta och ignorerade Pansys stirrande.

Draco måste ha gjort något bakom hennes rygg för helt plötsligt slutade Pansy att stirra.

"Jag måste hitta Daphne, hon har några saker jag behöver…" mumlade hon och reste sig.

"Jag följer med," skyndade sig Nott att säga och de lämnade kupén tillsammans.

"Värst vad de fick bråttom…" sa Cacta och slog sig ner på Pansys plats.

"Ja… Pansy och Daphne Greengrass har haft en hel del konstiga saker för sig på senaste tiden."

Cacta såg på honom med ett höjt ögonbryn "Så du skickade inga hemliga signaler för att få den att försvinna?"

Draco såg oskyldigt på henne "Jag förstår inte vad du menar."
"Du vill ha något, det ser jag på dig."

Han skrattade "Jag vill ha en träff med dig."

"Jaså?" Cacta lutad sig tillbaka mot sätet och verkade tänka efter bara för att plåga honom "Även om jag råkar hamna i Gryffindor?"

"Äh, ingen risk," skrattade Draco "Jag såg det direkt när jag träffade dig, du hör hemma i Slytherin."

Cacta log elakt "Bara för det så tänker jag se till så att jag hamnar i Gryffindor."

"Varför skulle du vilja gå där då?" frågade han med stor förvåning.

"Varför inte? Jag råkar gilla lejon."

"Och inte ormar?"

"De går väl an antar jag."

"Tur det. Så, vill du gå ut med mig?"

Cacta log mot honom "Visst."

"Coolt," sa han och satte sig bredvid henne istället.

Cacta höjde ögonbrynen igen när han lade handen under hennes haka och kysste henne lätt men bestämt på munnen. Efter ett litet tag stack han ut tungan och slickade på hennes läppar tills hon öppnade munnen och lät honom undersöka hennes mun med sin tunga.

Hennes händer sökte sig vant in under tröjan på honom och hon kunde känna hur han log mot hennes mun och började smeka henne på låret på byxorna.

Hon stönade lätt och släppte han henne med ett leende.

"Mer än så får du inte fören vid träffen," sa han retsamt.

Cacta kände sig lite förvånad men hämtade sig snabbt "Jag hoppas du kan hålla dig så länge, Draco Malfoy."

Han skrattade och hon lämnade kupén med en slängkyss mot honom.

-----

Efter ganska lång tid kom Cacta tillbaka till deras kupé med teet. Ginny kunde inte låta bli att stirra på henne. Hon var verkligen lik den Tom Riddle som hon hade sett i sin dagbok när hon var elva år. Det var riktigt läskigt. Samma sak var det med Cactas far, professor Criba. Man skulle nästan tro att han var Tom Riddle om det inte vore för att Tom Riddle var Lord Voldemort och inte såg så vacker ut (enligt Harry, men han borde ju veta). Ginny kom tillslut fram till att det bara måste vara ödets ironi eller nått. Hon tänkte inte säga något till Harry, han tog alltid allting på allt för stort allvar. Som första gången de hade haft sex. Hon hade självklart haft ont, men Harry hade blivit helt förfärad och trott att det var hans fel och försökt gottgöra henne på alla sätt han kunde komma på. Gottgörandet hade det visserligen inte varit något fel på, men det hade varit jobbigt att hela tiden behöva säga att det inte var hans fel.

Hon suckade och lutade sig närmare Harry. Hon började bli trött. De skulle snart vara framme och de hade redan bytit om till sina skolkläder.

"Jag fattar inte att ni måste ha så tråkiga skolkläder!" suckade Cacta och drog i sin klädnad.

"Vad hade ni på Harpálice?" frågade Hermione.

"Hum… berodde på, vi hade olika som vi fick välja på, jag brukade ha rött för det mesta. Och de var inte lika tjocka som de här, och så hade vi olika för vintern och sommaren."

Cacta såg ner på sin klädnad igen och tog fram sitt trollspö med en bestämd min. Efter några små trollformler så var den tajtare och mer urringad.

"Bättre!" utropade Cacta.

"McGonagall kommer inte att tycka om det där," påpekade Hermione.

"Rektorn? Äh, vem bryr sig?"

Ginny såg upp på Harry som roat såg på Cacta. Hon blev lite svartsjuk, tänk om Harry var intresserad av Cacta. Ginny var tvungen att medge att Cacta var mycket snyggare än vad hon var. Hon hade mer former och vackert mörkbrunt hår och nötfärgade ögon. Ansiktet hade en klassisk skönhet och när hon log lyste hela ansiktet upp. Dessutom verkade det som om hon var riktigt duktig i skolan.

Ginny suckade.

"Vad är det Ginny?" frågade Harry oroligt.

"Inget, jag är bara hungrig och trött," sa hon. Det var delvis sant.

"Vi är framme snart," sa Hermione och just då började tåget sakta in och stannade tillslut.

De blev ett väldigt springandes och tillslut kom de ut på perrongen och gick mot vagnarna.

"Testraler," flämtade Cacta.

"Vem har du sett dö?" frågade Ron klumpigt.

Cacta gav hon en snabb blick "En kompis.." mumlade hon och hoppade in i vagnen.

Ginny gav sin bror ett slag i magen.

"Aj! Ginny, varför gjorde du sådär?" frågade han.

"Man frågar inte sånt, Ron," muttrade Ginny.

"Men… hon kunde ju se dem…"

Hermione suckade och slog till honom i bakhuvudet.

"Aj! Varför ska alla slå mig för?!"

Hermione och Ginny suckade tillsammans och hoppade in i vagnen för att åka till slottet. Men båda två kunde inte låta bli att undra vad det var för hemligheter Cacta hade.