Varning igen. Myspys.

Och nu får ni äntligen veta vem Snape ville ha! Om ni inte redan hade listat ut det...

Jag vill gärna höra vad ni tycker!!!!

Kapitel 11 – Hur man återuppväckte en död.

"Jag har gått igenom era skrivningar," tillkännagav professor Criba på torsdagens lektion i försvar mot svartkonster.

Hermione såg upp för att se om de fick tillbaka sina skrivningar. De fick de inte.

"Ni har lärt er en hel del om mörkrets varelser och vissa skyddsfortrollningar och även förbannelse. Men de flesta av er kan ingenting om att duellera."

"Faktiskt, professorn, vi har lärt oss…" avbröt Ron.

"Mr Weasly, prata inte, jag har hört talas om er lilla klubb ledd av mr Potter, Dumbledores armé var det va?" han log lite "Jag är säker på att det var väldigt trevligt, men knappast riktig duellering."
"Vi kämpade mot dödsätare, sir, och vi vann," sa Ron.

"Jo, men de är idioter," sa Criba lätt "Så, en demonstration kanske? Chatarina, om du vill vara så vänlig."

Hermione såg på Cacta som ryckte till.

"Varför jag?" frågade hon irriterat.

Criba suckade "Två anledningar, jag vet vad du kan och jag kommer inte få något illvrål från dina föräldrar för att jag har råkat skada deras barn."

Cacta gjorden en grimas och tog sitt trollspö och ställde sig upp.

"Kan resten av er vara så vänliga att ställa er längs väggen?" bad Criba.

Eleverna reste sig genast och ställde sig vid väggarna. Criba fick alla bord att flyga åt sidan och ställde sig sedan mitt emot Cacta och bugade.

Hermione såg intresserat på hur koncentrerade de båda var. De släppte inte varandra med blicken.

"Herico," skrek Criba plötsligt. Hermione var inte ett dugg beredd på det, men tydligen var Cacta det för hon blockerade trollformeln och använde sedan en eldkastarförtollning som Criba duckade för och därefter genast kastade en förlamningsförbannelse som fick Cacta att kasta sig åt sidan samtidigt som hon kastade ett till eldklot som svedde Criba på lätt på hans tröjärm. Han kastade då en tystnadsformel som träffade Cacta.

Hon lät sig inte slås ner av det, hon kastade en ny formel fast en ickeverbal. Criba gick över till att också kastade ickeverbala formler och tillslut såg det ut som om de dansade mellan olika färgade ljussken.

Hela klassen såg på med stora ögon och Hermione kunde se hur Harry insöp allt han kunde. Hon förstod honom, det här var duellering i världsklass.

Cacta kastade en till formel som svedde Criba på kinden och fick honom att kastade sig mot henne och rätt och slätt brotta ner henne på golvet med sin trollstav mot hennes hals.

Hela klassen började applådera. Criba mumlade en formel som gjorde så att Cacta kunde prata igen och reste sig sedan för att buga. Båda två var väldigt andfådda och när Criba hade trollat tillbaka bänkarna så som de var innan så sjönk Cacta ner på sin stol och tog ett djupt andetag.

"Som ni ser finns det flera sätt att besegra sina fiender, men det viktigaste är att vara koncentrerade och aldrig släppa sin motståndare med blicken och aldrig få hjärnstillestånd, då är man död," han drog efter andan "Femton poäng till Gryffindor, Chatarina."

Cacta nickade bara.

"Så, nu vill jag att ni skriver ner vilka trollformler ni tror är de bästa vid en duellering och varför. Dessutom vill jag att ni ska tänka på vilka formler och förhäxningar som är bra mot vilka och vilka man ska akta sig för att använda. Tre fot tror jag borde räcka. Om ni inte hinner klart på lektionen vill jag att det ska vara klart till på måndag."

Alla tog genast fram pergamentrullar och fjärdepennor och började skriva. Hermione var inte förvånad över att Cacta inte ens behövde tänka efter när hon skrev, texten rann nerför hennes penna. Hon var glad över att hon hade fått någon annan som älskade skolan lika mycket som hon, det fick henne ännu mer motiverad över att göra ännu bättre ifrån sig.

"Du var verkligen jätte duktig," viskade hon till Cacta som log mot henne "Var har du lärt dig det där?"

"Vi fick öva en hel del på vår förra skola," svarade Cacta "Och så har jag läst en hel del om det. Dessutom så har pappa visat mig lite."

"Har han varit duelleringsmästare?" frågade Hermione.

Cacta ryckte på axlarna "Du kan väl fråga honom."

Hermione såg upp mot Criba och upptäckte att han stod och såg på dem. Hon blev lite röd, hon brukade aldrig sitta och prata på lektionerna.

Criba log lugnade mot henne "Jag har faktiskt aldrig varit med i någon duelleringstävling, miss Granger, så nej, jag är ingen duelleringsmästare."

Hermione nickade bara och rodnade ännu mer. Cacta såg konstigt på henne. Ingen annan verkade ha märkt något. Hermione såg ner i sina papper igen.

Inte kunde väl hon hjälpa att hon blev lite attraherad när hon träffade en relativt ung, jättesmart, snygg lärare. Vem skulle inte bli det?

'Han har en dotter som är i din ålder,' påpekade hennes inre irriterande röst 'Så han är inte så oskyldigt helgonaktig, han måste ha varit i våran ålder när han fick henne. Dessutom, har inte du Ron? Eller Viktor Krum om du så skulle vilja?'

Hermione försökte ignorera sin inre röst. Det var sant att hon kunde få både Ron och Viktor, men hon kunde inte låta bli att se ner på Ron ibland. Visst kunde han vara rolig och söt, men för det mesta så var han så… omogen. Viktor var en helt annan sak, han var inte ett dugg omogen, men hon kunde inte se sig själv i ett förhållande med en kille som borde i ett annat land och dessutom var en världskändis. Det räckte med att hon var bästa kompis med Harry Potter.

Lektionen tog slut och Hermione upptäckte att hon inte ens kommit halvvägs. Hon suckade och lade tillbaka allt i sin väska, hon fick skriva klart det senare, när hon inte hade en massa att tänka på.

Cacta däremot lämnade in sin uppsatts på en gång. Hermione väntade på henne i klassrummet medan de andra gick ut.

"Varför måste du göra sådär?" frästa hon till Criba.

"Vadå? Jag vill ju inte skada någon av de andra eleverna," svarade Criba lugnt.

"Säkert! Varför kan du inte bara lämna mig ifred som du har gjort de senaste 17 åren?"

"Chatarina," sa han varnade och gjorde en nick mot Hermione.

Cacta såg på henne "Åh! Jag har berättat för dem att du precis hittat mig! Jag trivdes bättre på barnhemmet än vad jag någonsin kommer att trivas hos dig!"

Criba såg ut att verkligen försöka behärska sig och Hermione undrade vad som skulle ha hänt om hon inte hade varit där för att se det hela.

"Du borde veta bättre än att reta mig, flicka," röt han.

"SLUTA HACKA PÅ MIG DÅ!" skrek Cacta och rusade ut genom dörren. Hermione såg förvånat efter henne och glömde bort att hon borde gå efter henne.

"Vad gör jag för fel?" hörde hon Criba säga med huvudet i händerna.

Hermione ryckte till "Förlåt om jag säger det, men det verkar som om ni båda har ett väldigt häftigt temperament, och ni verkar både väldigt ovana vid att vara med varandra… jag tror ni bara behöver ge det lite tid."

Hon visste inte varför hon lekte psykolog, men hon tyckte så synd på sin lärare.

Criba suckade "Jag hoppas verkligen det… det är så mycket jag vill visa henne."

Hermione log mot honom "Det kommer nog ska du se."

Criba nickade bara och Hermione gick därifrån för att trösta Cacta.

-----

"Kissekatten kunde inte flyga," beklagade Bella sig när Voldemort transfererade sig in i rummet efter att äntligen gjort klart den sista skrivrättningen.

"Katter kan inte flyga, Bella," påpekade Voldemort med en suck.

"Men den hade ju precis ätit en fågel!"

Voldemort drog in Bella i en hård omfamning och skrattade "Jag har verkligen saknat dig."

"Vet du hur ensamt det är här? Jag har ingen att leka med när du inte är här…" hon log "Kan inte du ge mig en ny leksak? Har du ingen i skolan som jag kan leka med?"

Voldemort kysste henne på nacken "Såja Bella, jag ska se vad jag kan göra, men det skulle se konstigt ut om massa elever börjar försvinna, även om jag inte skulle sakna dem."
Bella fnittrade "Jag har samlat allt du ville ha."

"Inte allt hoppas jag," sa Voldemort med ett flin.

"Inte det sista, det har jag väntat på dig för."
"Kom då, så ska jag dra din nektar ur dig."

Han drog in den fnittrande Bella i badrummet och slet av hennes kläder med enkla rörelser. Han drog henne närmare sig igen och kysste henne het. Hon lutade huvudet bakåt njutningsfullt medan han kysste henne hela vägen nerför kinden och halsen, nyckelbenet, brösten.

Han lade henne försiktigt ner för marken och tog fram sin trollstav. Han trollade fram ett kärl och satte ner den bredvid Bella.

"Vet du, du har bruna ögon," fnittrade Bella när han klädde av sig.

"Det skulle vara konstigt om en lärare hade röda ögon, Bella," påpekade Voldemort.

"Jag gillar inte dina bruna ögon," hon lät plötsligt sur "Hon hade det."
Han förstod snart att hon pratade om deras dotter som hon aldrig hade träffat. Han funderade ett tag på vad som skulle hända om man placerade dem i samma rum, men kom fram till att han inte ville se det på ett tag.

Han smekte henne över läpparna med ett finger. Hon nafsade på det och fnittrade igen. Tydligen hade hon glömt allt om barnet hon gav bort.

Hennes händer färdades över hans bröstkorg och hon nöp honom i bröstvårtorna vilket fick honom att stöna och stöta in i henne.

Snart kom de båda två och Voldemort lyckades i sitt lyckorus komma ihåg att samla upp bådas nektar i skålen.

Han drog med Bella ner i badkaret och satte på vattnet. Hon slickade honom på halsen och lutade sedan huvudet mot hans axel och kurrade belåtet.

-----

Morgon därpå knackade Severus på dörren till Voldemorts och Bellas rum. Han ville verkligen att de skulle komma iväg så snart som möjligt.

Voldemort öppnade, med bara ett lakan svept om höfterna och ganska yrvaken uppsyn.

Severus stirrade på Mörkrets Herres kropp. Han hade aldrig tänkt på hur otroligt attraktiv Voldemort egentligen var. Eller, egentligen hade han det, när han först blev dödsätare, men inte sedan Voldemort kom tillbaka. Men nu, när han hade fått sin kropp tillbaka. Jösses. Man kunde se magmusklerna, bröstmusklerna, tricepsen, bicepsen och alla andra musklerna. Det smalnade av vid höfterna och under lakanet kunde man skymta att han var mer än lovligt utrustad. Severus förstod precis varför Bella kände så starkt inför Mörkrets herre.

"Severus?" sa Voldemort frågade "Vad är klockan?"

"Den är åtta," sa Severus och körde en genomkoll på sina sköldar så att inget han tänkte kunde uppfattas av Voldemort. Han var bara tvungen att lugna ner sig lite.

"Okej… vi borde väl ge oss av…" muttrade Voldemort "Kom in, jag ska bara ta på mig nått."
Severus gick in och stängde dörren bakom sig och slog sig sedan ner på den yttersta kanten på en stol. Han försökte att tänka på äckliga saker, som Harry Potter, men av någon anledning fungerade det inte den här gången.

"Bella, upp och hoppa, vi ska iväg."
Bella gav ifrån sig något ljud från sängen och Voldemort drog av henne täcket.

"Det är kallt!" klagade Bella.

"Ta på dig kläder då," suckade Voldemort och lät lakanet falla medan han sträckte sig efter sina kläder.

Severus kände genast att något i hans hårt kontrollerade kropp inte gjorde som han ville. Han lade benen i kors.

"Vad gör han här?" frågade Bella och drog på sig en svart klädnad.

"Vi ska göra det där nu."

"Just det…" Bella tog fram en kasse "Här har jag allt."

"Duktig flicka," log Voldemort och kysste henne på huvudet och tog kassen.

De gick mot dörren.

"Kommer du Severus?" frågade Voldemort över axeln.

Severus tvingade sin kropp att göra som han ville och reste sig och gick efter dem. Snart skulle han ha en egen leksak, då skulle han inte behöva oroa sig för att hans herre skulle upptäcka vilka känslor Severus fick när han såg på honom.

-----

Voldemort hade ordnat så att de kunde komma in på trolldomsministeriet utan att någon märkte det. En spion åt honom, Linger, väntade på dem med nervös uppsyn.

"De-den här vägen, herre," sa han och visade vägen genom Mysteriedepartementet.

Tillslut kom de fram till ett rum av sten där två pelare med ett skynke stod. Det verkade som de kom viskningar från skynket, men man kunde inte se något. Allt var märkligt still och lugnt, men ändå kändes det som om det var lugnet före stormen.

"Lämna oss, vi hittar ut själva," beordrade Voldemort.

Linger nickade och försvann snabbt. Voldemort tog fram ett fat och tände en eld i den.

"Då är det väl bara att börja, ge mig sakerna, Bella."

Bella nickade och gav honom en liten flaska med blod i.

"Mördaren ångrar," viskade han och kastade flaskan in i elden.

Han tog en annan flaska med blod från Severus.

"Fiende saknar."

Den flaskan åker också in i elden och han tog fram kärlet som han och Bella hade fyllt igår.

"Men livets kraft, återkallat vi dig. Kom till elden."

Han tog fatet och ställde det framför skynket.

"Krossa barriären!"

Ett högt skrik hördes. Skriket blev högre och högre tills det bara var en hög ton och göd genom rummet och fick dem allihopa att hålla för öronen.

Helt plötsligt så tystnade ljudet och de såg hur något kastades ut från skynket och landade på marken.

Det var en kropp, naken, svettig och darrande. Långt tovigt svart hår hängde ner över ansiktet och kroppen kurade genast ihop sig till en liten boll.

Severus steg fram till kroppen och rörde vid den. Den ryckte till.

Bella började gapskratta och Voldemort log.

"Välkommen till livet igen, Sirius Black."